Wild Tales

Några århundraden av träning har gjort oss människor tillräckligt civiliserade för att bo många tillsammans på små ytor, acceptera lagar för och även socialt skapade förväntningar på hur vi får bete oss, och tolerera om andra uppför sig så det stör oss en aning i våra liv. Men ibland har civilisationens fernissa gnidits så tunn att det räcker med en liten skrapning för att den skall spricka. Ett övertramp vid fel tidpunkt, och den förorättade bestämmer sig för att slå tillbaka med råge.

Wild Tales är en sorts novellsamling på film: sex olika berättelser i följd. Jag tycker mycket om formatet, och regissören och manusförfattaren Damián Szifrón har hittat rätt ton och detaljnivå för att ge sina historier bakgrund och spännande innehåll. Ett återkommande tema är, som jag nämnde, ett hämndbegär som eskalerar en dålig situation till något värre. I flera av episoderna spelar också bilar en viktig roll - en bra observation av vad som tar stor plats i vardagslivet.

Som biopublik är det frestande att tänka "Aj aj, där gjorde du något dumt!" och se att där startade personen spiralen ned mot katastrofen. Men samtidigt har filmen dragit en så djupt in i berättelsen att man har förståelse för att personen gör precis så. Steg för steg snärjer de in sig i situationer som det inte går att se någon utväg ur, situationer jag för allt i världen inte vill vara i själv. Det skapar ett ännu större sug, förutom det goda skådespeleriet och det smarta manuset, att vilja se hur det skall gå.

I berättelserna finns en mycket svart humor, som får mig att skratta med en nervös klump i magen flera gånger. Jag gissar att argentinsk humor är mer brutal än vad jag är van vid, men blandningen av skratt och smärta gör de sex historierna till mer än bagateller. Även om tonen är rå gillar jag verkligen den känslomässiga berg- och dalbana filmen tar sin åskådare på, och vill gärna se fler filmer av Damián Szifrón.