Concertgebouw, konsertbyggnaden i Amsterdam, anses vara ett av de tre finaste konserthusen i världen. Där residerar en av världens högst skattade orkestrar, som har tagit sitt namn av huset. Koninklijk Concertgebouworkest har just nu sommarlov, men i huset pågår konserter till glädje för både turister och bofasta. Det var roligt att kvällens gästande orkester kom från Württemberg där jag själv bodde för några år sedan, dock inte i Heilbronn som är deras ursprung.
Konsertens första stycke var ett ungdomsverk av Benjamin Britten, Simple Symphony Op.4 (1933-34), vänlig och inbjudande musik. Andra satsen, Playful pizzicato, var verkligen lekfull, och tredje satsen Sentimental Sarabande så patosfylld som den skall vara. Frolicsome Finale avslutade glädjefullt vad som börjat med en Boisterous Bourrée.
Så kom kvällens två solister in för Felix Mendelssohns Konsert för violin, piano och orkester (1823): Isabelle van Keulen (fiol) och Ronald Brautigam (piano). Att låta två instrument ha soloroll kräver balans, både i kompositionen, i framförandet och av solisterna. Jag tyckte att tempot kanske inte var riktigt rätt för att låta båda instrumenten låta personligt. Visserligen: hade det gått långsammare hade nog musiken låtit tung och klumpig. Nu kändes det också som att violinisten hetsade i bådas solistpartier, till förfång för henne själv, speciellt i första satsen. I andra satsen, ett Adagio, kunde såväl piano som violin lysa mer stadigt. I de många skallöpningarna var de båda också så samspelta som de behövde vara för att harmonierna skulle komma till sin rätt.
Konserten avslutades med ett underbart verk: Pjotr Iljitj Tjajkovskijs Serenad i C-dur Op.48 (1880) - så skönt komponerad att man kan tro att det är skänkt oss av änglar. Från de inledande pastorala tonerna över valsande ryska ädlingar och in i den starka finalen lät kammarorkestern som en mycket större orkester, och dirigent Ruben Gazarians inlevelse i varje sats - glädje, sorg, allvar och glädje igen - spred sig till den känslostormande men precisa orkestern och till den tacksamma publiken. Den ljuvliga serenaden och orkestern var väl värda sina stående ovationer!
Konsertens första stycke var ett ungdomsverk av Benjamin Britten, Simple Symphony Op.4 (1933-34), vänlig och inbjudande musik. Andra satsen, Playful pizzicato, var verkligen lekfull, och tredje satsen Sentimental Sarabande så patosfylld som den skall vara. Frolicsome Finale avslutade glädjefullt vad som börjat med en Boisterous Bourrée.
Så kom kvällens två solister in för Felix Mendelssohns Konsert för violin, piano och orkester (1823): Isabelle van Keulen (fiol) och Ronald Brautigam (piano). Att låta två instrument ha soloroll kräver balans, både i kompositionen, i framförandet och av solisterna. Jag tyckte att tempot kanske inte var riktigt rätt för att låta båda instrumenten låta personligt. Visserligen: hade det gått långsammare hade nog musiken låtit tung och klumpig. Nu kändes det också som att violinisten hetsade i bådas solistpartier, till förfång för henne själv, speciellt i första satsen. I andra satsen, ett Adagio, kunde såväl piano som violin lysa mer stadigt. I de många skallöpningarna var de båda också så samspelta som de behövde vara för att harmonierna skulle komma till sin rätt.
Konserten avslutades med ett underbart verk: Pjotr Iljitj Tjajkovskijs Serenad i C-dur Op.48 (1880) - så skönt komponerad att man kan tro att det är skänkt oss av änglar. Från de inledande pastorala tonerna över valsande ryska ädlingar och in i den starka finalen lät kammarorkestern som en mycket större orkester, och dirigent Ruben Gazarians inlevelse i varje sats - glädje, sorg, allvar och glädje igen - spred sig till den känslostormande men precisa orkestern och till den tacksamma publiken. Den ljuvliga serenaden och orkestern var väl värda sina stående ovationer!
2 kommentarer:
Hej!
Ser att du gästat Concertgebouw, även om det inte var husets egen fantastiska orkester du lyssnade till (ansedd som en av världens främsta symfoniorkestrar). Nåväl, den där tyska kammarorkestern var tydligen mycket hörvärd också.
Jag var själv senast där i slutet av mars och blir alltid ressugen när någon påminner mig om Amsterdam.
Och dessutom all denna konst! I en stad som är ytterst angenäm att bara strosa omkring i.
Jag skulle gärna ha hört Concertgebouws egen orkester! Men det var fint bara att vara i huset och höra musik.
Ja, det finns fantastiskt mycket konst i Amsterdam, och det är en av anledningarna till att jag förlade några semesterdagar hit. Dessutom är nästan alla gamla och nya hus roliga att se, och det är en allmänt trevlig stämning. Jag hoppas att du får tillfälle att resa tillbaka snart!
Skicka en kommentar