Många science fiction-filmer både de senare åren och för några decennier sedan innehöll actionscener och explosioner. Litet grand är det som att genren i sig kräver det: man visar toppstyrda samhällen, eller möten med andra civilisationer, eller bara en framtida värld med snabba skepp och avancerade vapen; situationer som bara väntar på att explodera.
Med det i bakhuvudet, finns det ens SF-filmer utan explosioner? Jag har valt att vara generös och låta filmer räknas dit även om de innehåller en del action och någon explosion. Det viktigaste är att handlingen bärs fram av idéer snarare än explosioner. Om vi tittar på filmutbudet utanför SF-genren så kan det bli lättare att hitta de exemplen.
Det har gjorts en del komedier med inslag av utomjordingar och rymdskepp. Mel Brooks Star Wars-parodi Spaceballs (1987) är ett kärt exempel. Strax innan, 1985, gjordes den trevliga familjenfilmen Cocoon, om en grupp pensionärer som stöter på något mystiskt som gör dem pigga och ungdomliga igen. På senare år har Simon Pegg gjort både Paul (2011) och The World's End (2013).
Nästa år är vi i 2015, den framtid som Marty hoppar till i Tillbaka till framtiden! Var är våra hoverboards? Tidsresorna och tidslinjerna i de tre filmerna (från 1985, 1989 och 1990) är komplexa och ibland skrämmande, men till största delen är berättelserna romantiska komedier som ger både intressanta tankar och en bra känsla i magen.
Även idag görs det filmer om kärlek och tidsresor: Lake House (2006) och Tidsresenärens hustru (2009). Man kan också vara kär i en icke-fysisk person, som bara finns i en dator, som i Her (2013) och Transcendence (2014). Men på 80-talet var kärleken intergalaktiskt! I Starman (1984) tar en utomjording form av en kvinnas döda make, och i Min fru är en utomjording (1988) måste Kim Basinger kämpa så att inte Dan Aykroyd upptäcker vad hon har för mystiskt i handväskan. Kärlekshistorier med utomjordingar tycker jag låter spännande, och jag skulle gärna se fler filmer på det temat!
Fler inlägg i serien:
SF-filmer utan explosioner - tidsresor och tidslinjer
SF-filmer utan explosioner - konspirationer och överflödiga människor
Med det i bakhuvudet, finns det ens SF-filmer utan explosioner? Jag har valt att vara generös och låta filmer räknas dit även om de innehåller en del action och någon explosion. Det viktigaste är att handlingen bärs fram av idéer snarare än explosioner. Om vi tittar på filmutbudet utanför SF-genren så kan det bli lättare att hitta de exemplen.
Det har gjorts en del komedier med inslag av utomjordingar och rymdskepp. Mel Brooks Star Wars-parodi Spaceballs (1987) är ett kärt exempel. Strax innan, 1985, gjordes den trevliga familjenfilmen Cocoon, om en grupp pensionärer som stöter på något mystiskt som gör dem pigga och ungdomliga igen. På senare år har Simon Pegg gjort både Paul (2011) och The World's End (2013).
Nästa år är vi i 2015, den framtid som Marty hoppar till i Tillbaka till framtiden! Var är våra hoverboards? Tidsresorna och tidslinjerna i de tre filmerna (från 1985, 1989 och 1990) är komplexa och ibland skrämmande, men till största delen är berättelserna romantiska komedier som ger både intressanta tankar och en bra känsla i magen.
Även idag görs det filmer om kärlek och tidsresor: Lake House (2006) och Tidsresenärens hustru (2009). Man kan också vara kär i en icke-fysisk person, som bara finns i en dator, som i Her (2013) och Transcendence (2014). Men på 80-talet var kärleken intergalaktiskt! I Starman (1984) tar en utomjording form av en kvinnas döda make, och i Min fru är en utomjording (1988) måste Kim Basinger kämpa så att inte Dan Aykroyd upptäcker vad hon har för mystiskt i handväskan. Kärlekshistorier med utomjordingar tycker jag låter spännande, och jag skulle gärna se fler filmer på det temat!
Fler inlägg i serien:
SF-filmer utan explosioner - tidsresor och tidslinjer
SF-filmer utan explosioner - konspirationer och överflödiga människor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar