Metro 2034 av Dmitrij Gluchovskij

Livet i Moskvas tunnelbana fortsätter, under svåra omständigheter efter kärnvapenkriget som gjorde livet på jordytan omöjligt. Den andra boken av Dmitrij Gluchovskij tar sin början i Sevastopolskaja, en annan station än de som besöktes i första boken, Metro 2033. Åter dyker den mystiske Hunter upp, liksom Artiom i en inte särskilt relevant biroll. De två andra huvudpersonerna är en ung flicka, Sasja, och den äldre mannen Homeros. Han har ett annat namn men vill kallas Homeros, och vill vara den som skapar en myt om världen, underjorden, människorna, allt som hänt, för att skapa en berättelse som kan ge en historia och ett hopp åt de överlevande.

Redan i första boken framstod böckerna och den kvarvarande kulturen som viktig, som något som tillsammans med medmänsklighet gjorde människorna civiliserade. Det är något jag tycker om, och jag tycker att Homeros plan är god. Men tyvärr får Homeros berättelses form uttryckligen påverka hur personerna beter sig. Det är speciellt irriterande i fallet med den unga flickan som har tilldelats den stereotypa rollen att stötta och förlösa historiens hjälte. I en värld där alla strukturer kastats omkull och knappt byggts upp igen verkar det dumt att låta sig styras av en önskan att passa in i ett mönster.

När det skall närma sig den dramatiska upplösningen, önskar jag att berättelsen redigerats och blivit litet tydligare och inte kastat sig ut i stickspår. Berättartekniken och dialogen hjälper inte heller till att skapa klarhet. Det finaste med boken är att få läsa om hur människorna i underjorden fångas upp av de få vackra ögonblicken; drömmar om ytan, en musiker som spelar ljuvlig musik. Den musikern hamnar i en rolig kraftmätning med Homeros, där båda vill berätta de mest fascinerande legenderna om andra fickor av överlevande. Musikern berättar lyriskt:

Det lär finnas en hel underjordisk stad där borta, fortsatte musikern drömskt. En stad vars invånare - som naturligtvis inte har dött - ägnar sig åt att samla in spillrorna av det förlorande vetandet och att tjäna det sköna. De skyr inga medel och skickar stalker till bevarade gallerier, museer och bibliotek. Sina barn uppfostrar de till konstexperter. Där råder fred och harmoni, där finns inga ideologier utom upplysningen och inga religioner utom konsten. Där finns inga fula väggar, målade i två gräsliga oljefärger, alla är smyckade med otroliga fresker. Ur högtalarna strömmar inte befäl och larmsignaler utan Berlioz, Haydn och Tjajkovskij. Och kan ni tänka er, varje invånare kan citera Dante utantill! Just därför har dessa människor lyckats förbli vad de en gång var. Och inte som på 2000-talet, utan som på antiken... [...] Fria, modiga, vackra och kloka. Rättvisa och ädla.

Fler böcker av Dmitrij Gluchovskij:
Metro 2033