Little Brother av Cory Doctorow

När terrorister bombar en bro i San Francisco får skolpojken Marcus Yallow en fiende att kämpa mot. Inte terroristerna som dödade tusentals människor, utan myndigheten som med (klumpiga) metoder försöker fånga dem och hindra nya brott. Av en slump plockas Marcus och hans vänner in som misstänkta i förvirringen efter dådet, och eftersom han vägrar att ge dem lösenordet till sin telefon blir Marcus ännu mer suspekt och hålls kvar i flera dagar.

Redan från första sidan har Cory Doctorow med jättebred pensel målat ut Marcus som en rebell, med olika metoder för att skolka från skolan, käfta emot rektorn och hjälpa alla elever att fuska på prov. Den sortens självutnämnda och priviligerade pojkrumsrebeller hör inte till mina favoriter, och Doctorows mästrande berättarstil gör inte saken bättre. På varje sida lägger han ut texten i detalj om hur RFID eller spyware fungerar, och till och med att Golden Gate-bron är San Franciscos mest kända landmärke. Det var inte bara det där om bron som jag redan kände till. Det får mig att undra för vem han skriver sin bok: för dem som inte har en aning om "data" eller för dem som redan vet och som kan känna sig självbelåtna över att vara insiders? I mina ögon slöar det ned handlingen och irriterar ordentligt.

Några som irriterar med flit är dessutom Marcus och hans kompisar. Department of Homeland Security har fått stora resurser, såväl i pengar och personal som i utvidgat mandat, för att undersöka SF-invånarnas rörelsemönster och kommunikation. De gör slumpmässiga nedslag och genomsökningar av människor som beter sig misstänkt. Det är spännande (med brasklappen från förra stycket) att läsa om hur undergroundkidsen rör till informationen så att inte bara några utan alla blir misstänkta i DHS ögon. Men på så sätt gör de vardagen fruktansvärt jobbig för alla stadsinvånare som aldrig vet om de skall bli stoppade och kvarhållna i några timmar på väg hem från jobbet. Kidsen hoppas att DHS skall ge upp, men boken låter dem gå vidare med ännu mer resurser och hårdare tillslag och infiltration, och en officiell syn på ungdomsrörelsen som en möjlig del av nya terrorförberedelser.

Allt medan Marcus och hans medhjälpare gör vardagen jobbigare för sina medmänniskor och spottar slagord om att det inte är terrorismen utan övervakningen som gör oss ofria, låter Doctorow symboliskt några i hans närhet uttrycka sympati med åtgärderna. Pappan får mest nyanser, då han rör sig mellan förståelse och förkastande av genomsökningarna. Vännen Van som levt under verklig diktatur i Nordkorea blir bara ledsen och arg och tar avstånd från Marcus utan att orka diskutera. En riktig dumming är klasskamraten Charlie, som inte bara sympatiserar med de hårda åtgärderna utan redan som barn tog i för hårt när de LARP:ade och nu är beredd att bli tjallare för DHS.

När jag läser om allt kidsen hittar på för att störa DHS önskar jag att de lagt ned lika mycket tid och finurlighet på något konstruktivt, helst att faktiskt leta upp terroristerna som sprängde och dödade utan urskillning. Men de här ungdomarna vill känna sig som revolutionärer i sitt eget land. De plockar upp och skriver om det sorgligt enfaldiga gamla slagordet "Lita inte på någon över 25". Det blir tydligt att hur viktiga de vill känna sig när de blir beordrade av polisen att skingras under en olagligt ordnad konsert, och Marcus tänker "I've never been in  a war, but now I think I know what it feels like. What it must be like when kids charge across a field at an opposing force, knowing what's coming, running anyway, screaming, hollering." Nej, grabben, i ett riktigt (inbördes)krig har de omringande poliserna inte bara pepparspray utan skarpladdade vapen, och ingen oberoende press som kan rapportera om övergrepp. Självförhärligandet ger mig dålig smak i munnen.

I bokens sista kapitel ökar tempot och det blir spännande - tills Doctorow lägger in ett långt och ovidkommande kapitel om Marcus LARP-bakgrund med ännu fler dumma och oförstående vuxna. Sedan tar historien fart igen och slutar i en hjältefantasi som spränger alla rimliga gränser. Little Brother är tyvärr alldeles för taffligt och svartvitt berättad för att kunna tas på allvar.

Fler böcker av Cory Doctorow:
Someone comes to town, someone leaves town