Gone Girl av Gillian Flynn

Efter över ett års skumläsande av recensioner och kommentarer för att slippa spoilers och med en film i faggorna var det hög tid för mig att börja läsa Gillian Flynns Gone Girl. Jag ville överraskas av det som alla hängivna läsare viskade om, och jag är glad att det blev så. Jag hade några lediga dagar till att sluka boken i ett svep, och det rekommenderar jag till alla potentiella läsare, för när man väl har kommit in i boken vill man bara läsa vidare.

Till en början irriterades jag på det banala språket, som hade samma ton vare sig det var Amy eller Nick som berättade. Alldeles för övertydligt förklarande, tredubbla adjektiv som överlastade meningarna och ett intensivt blinkande till läsaren. Men efter ett femtiotal sidor hade jag vant mig, hade fått upp farten och ville bara läsa så fort jag kunde.

För det är verkligen en spännande historia som Gillian Flynn berättar. Ytterdörren står öppen, i vardagsrummet finns spår av ett slagsmål och Amy är borta, på parets bröllopsdag till råga på allt. Redan tidigt får vi veta att äktenskapet inte är i sitt bästa skick, och också att Nick har del i det dåliga tillståndet. Amy är förstås inte utan skuld, men hur skall Nick förklara det när det är hon som är borta, möjligen i livsfara, möjligen mördad, och med flera mystiska omständigheter som pekar ut honom som misstänkt.

Under de första hundra sidorna trodde jag att jag hade listat ut vad som hänt, och att boken skulle fortsätta på det spåret. Men Gillian Flynn vet att portionera ut ledtrådar, överraskningar och cliffhangers så att spänningen aldrig sjunker. Mycket skickligt och mycket njutbart! Flera gånger sitter jag också och skrattar åt hennes list.

Litet jobbigare är den tråkiga kvinnosynen; Amys insisterande på att hon inte vill vara en kvinna som tvingar sin make till tråkiga saker förstoras upp med flit, och jag förstår att det är medvetet, men dessutom speglas det i Nicks tvillingsyster Go (smeknamn för Margo) som verkligen är en pojkflicka, en som Nick kan lita på som en av grabbarna. Därtill kommer några generaliserande uttalanden om hur fula kvinnor beter sig, som om de gick att kategorisera så lätt.

Ser man på rollistan för filmen baserad på boken hittar man förstås bara vackra kvinnor även för ful-rollerna. Jag är glad att jag hade glömt rollbesättningen, för även om jag inte gör mig så tydliga bilder av personerna i böckerna jag läser hade det stört mig att se de kända namnen för min inre syn. Jag tror ändå att filmen kommer att bli jättespännande, och jag ser fram emot att se den.

Fler böcker av Gillian Flynn:
Dark Places