The Machine av James Smythe

Maskinen levereras i delar, nästan för otympliga för att kunna lyftas in i lägenheten. Männen som levererar vet förmodligen inte vad som finns i paketen, Beth säger det inte till dem, och inte heller jag vet det, för jag började läsa boken utan att ens ha läst baksidestexten. Maskinen har en slät svart yta, och tar upp en stor del av gästrummet. När Beth slår på den för att förbereda användandet är det med en ständig oro för att göra fel och förstöra allt. Men så snart hon lyckats starta den är det som att den ständigt surrar, även i nedstängt läge, och utövar en stark lockelse på Beth fastän hon vet att den inte är till för henne.

Beths man Vic kom tillbaka från kriget med ett trauma, liksom så många andra. Maskinens skapare lovade att de kunde ta bort de hemska minnena och ersätta dem med bättre minnen. Men Maskinens inverkan tog bort alltför mycket; en del människor glömde bort grundläggande kroppsfunktioner som att andas, och måste hållas vid liv av respirator. Många andra förlorade sina personligheter och ligger passiva, halvlevande på vårdinrättningar.

Maskinerna förbjöds, men Beth har letat upp ett forum på nätet där människor diskuterar hur de kunnat återställa sina partners raderade personligheter med hjälp av Maskiner de lyckats skaffa. Det är vad Beth planerar att göra under sommarlovet från skolan där hon är lärare.

England har förändrats på dem fem åren som gått sedan Vic kom tillbaka: inte längre en regnig ö, utan en ständig stillastående värme som gör allt trögare. Ungdomarna som Beth undervisar är rebelliska och rent ut hotfulla. Det gör det så mycket viktigare att Beth håller fast vid Vic, hennes enda fasta punkt, och vill ha tillbaka honom i sitt liv.

James Smythe har en berättarröst som är lugn och detaljerad, och som också kräver en långsam läsning. Det passar utmärkt under den första halvan av boken, när han bygger upp stämningen i samhället och Maskinens närvaro i Beths bostad. Men det fungerar mindre bra när större saker börjar hända. Jag tycker inte heller att Smythe, förutom Beth, skapar trovärdiga karaktärer: kollegan Laura blir ingen riktig människa utan bara ett medel för berättelsen att utvecklas.

Det finns ändå mycket att tycka om i boken. Till skillnad från många andra historier om apparater som kan ändra ens personlighet och radera minnen på ett ögonblick, är Maskinens långsamma och grundliga process mer sannolik och ett viktigt inslag i handlingen. Den stora behållningen är skildringen av den tryckande stämningen, den komplicerade processen där minnen skapas och ifrågasätts, och Beths blandning av skuldkänslor och kärlek till Vic.