Hela jorden är under attack från otäcka aliens. De ser ut som roterande bläckfiskar med hårda, piskande tentakler, men det värsta är att de tycks kunna förutse allt de mänskliga arméerna försöker sig på. Därför kallas de mimics, och därför vinner de varje slag - utom ett. Vid Verdun lyckades sergeant Rita Vrataski (Emily Blunt) besegra dem, och det gav mänskligheten nytt hopp. Nu landsätts västvärldens samlade styrkor på Bretagnes kust, och Kina och Ryssland trycker på österifrån, för att gemensamt utplåna utomjordingarna som ockuperat Centraleuropa. Verdun, Bretagne - det blir som andra världskriget fast sjuttio år senare och med högteknologiska vapen.
Låt oss ha överseende med det ologiska i att sätta den otränade PR-majoren William Cage (Tom Cruise) i ett av de specialbyggda och säkert dyra exoskeletten, och släppa ned honom mitt i striden utan att ens visa hur man skjuter, för det är så filmens handling går vidare. Rättare sagt går den först inte vidare, för Cage fastnar i en tidsloop och får upprepa det senaste dygnets händelser gång på gång. Och varje gång slutar det med att han dör. Han blir skickligare i att överleva, men lyckas inte övertyga sina överordnade om vad han vet - förrän han stöter på Ängeln från Verdun, the Full Metal Bitch, Rita Vrataski. Hon känner igen vad han har upplevt, och tillsammans försöker de hitta roten till mimics styrka för att kunna utplåna dem.
Major Cages tidsloop liknar dataspel där man också samlar kunskap och tränar in exakt rätt rörelse för att undvika monster, för att till sist ta sig hela vägen fram och krossa storbossen. Den sortens spel tycker jag inte är så kul, så ibland under filmen hinner jag hoppas på att Cage tycker det och känna medlidande med honom för allt han måste upprepa varje dag. Vi tittare måste inte se alla kvällar och morgnar, men "300 gånger" nämns som en siffra i förbifarten. Vi får se några grymt roliga misslyckanden när Cage provar något nytt och farligt, och så några avgörande scener där han och Vrataski kommer på något viktigt.
Jag fascineras av situationer som de här, när Cage vet mer än han måste låtsas om. För de förbluffade medsoldaterna är han någon som tycks kunna läsa tankar och förutspå handlingar. Mer allvarligt är det när Vrataski gissar att han döljer något viktigt för henne. De får en ny chans varje morgon att prova olika mönster, men förmågan att starta om dagen kommer inte att stanna hos Cage hur länge som helst. Och finns det ens något sätt att krossa mimics och rädda jorden?
Edge of Tomorrow är tight och actionspäckad, med skönt brutal humor och en sammanhängande inre logik. Jag tycker om den sortens filmer, och den här är en av de bästa jag sett på sista tiden.
Låt oss ha överseende med det ologiska i att sätta den otränade PR-majoren William Cage (Tom Cruise) i ett av de specialbyggda och säkert dyra exoskeletten, och släppa ned honom mitt i striden utan att ens visa hur man skjuter, för det är så filmens handling går vidare. Rättare sagt går den först inte vidare, för Cage fastnar i en tidsloop och får upprepa det senaste dygnets händelser gång på gång. Och varje gång slutar det med att han dör. Han blir skickligare i att överleva, men lyckas inte övertyga sina överordnade om vad han vet - förrän han stöter på Ängeln från Verdun, the Full Metal Bitch, Rita Vrataski. Hon känner igen vad han har upplevt, och tillsammans försöker de hitta roten till mimics styrka för att kunna utplåna dem.
Major Cages tidsloop liknar dataspel där man också samlar kunskap och tränar in exakt rätt rörelse för att undvika monster, för att till sist ta sig hela vägen fram och krossa storbossen. Den sortens spel tycker jag inte är så kul, så ibland under filmen hinner jag hoppas på att Cage tycker det och känna medlidande med honom för allt han måste upprepa varje dag. Vi tittare måste inte se alla kvällar och morgnar, men "300 gånger" nämns som en siffra i förbifarten. Vi får se några grymt roliga misslyckanden när Cage provar något nytt och farligt, och så några avgörande scener där han och Vrataski kommer på något viktigt.
Jag fascineras av situationer som de här, när Cage vet mer än han måste låtsas om. För de förbluffade medsoldaterna är han någon som tycks kunna läsa tankar och förutspå handlingar. Mer allvarligt är det när Vrataski gissar att han döljer något viktigt för henne. De får en ny chans varje morgon att prova olika mönster, men förmågan att starta om dagen kommer inte att stanna hos Cage hur länge som helst. Och finns det ens något sätt att krossa mimics och rädda jorden?
Edge of Tomorrow är tight och actionspäckad, med skönt brutal humor och en sammanhängande inre logik. Jag tycker om den sortens filmer, och den här är en av de bästa jag sett på sista tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar