Det kändes bra att läsa den första boken, Furierna från Borås, sittande i en stuga vid skogen utanför Borås och med tonårsminnen av klasskamrater som åkte buss till en dansbana liknande den i novellen. De övriga novellerna får också tydlig förankring i Sverige (eller utanför Sveriges gränser) av att ortnamnen nämns uttryckligen. Men jag blir litet beklämd av brutaliteten i historierna. Det är våld, sex, kroppsvätskor, liv som slits i stycken och människor som äts upp. Jag gillar inte den sortens köttslighet utan tycker bättre om en krypande spänning med mindre slafsig upplösning.
Något jag inte heller tycker om är de många avhuggna meningarna i berättandet. Det finns en del svenska författare som skriver så, säkert för att få historien att röra sig snabbare, låta tuffare och få in mycket fakta utan att behöva skriva hela meningar. Men skriver man smidiga fullständiga meningar går det snabbare att läsa dem än korta satser i den här stilen:
Hon vaknade. Somnade. Somnade om. Vaknade igen, rusade runt lite i lägenheten. Hon byter kläder. Tröja och byxor till nattlinne och morgonrock. Sedan mjuka byxor och linne. Det är varmt i lägenheten. Men Daniel fryser. Hon sitter i sängen och ser på TV. Man kan nästan leva i en Hästens har det visat sig. Hon har en hand vilande på Daniels bröst. Så att hon ska märka om han slutar andas. Minsta hostning väcker henne.
Medan jag läste funderade jag på att ge upp boken, eftersom språket irriterade mig så. Men kanske vande jag mig under tiden, och i alla fall blev jag övertygad om att fortsätta av den sista novellen, Fröken Witts stora konstverk, en av de längre, en kladdig blandning av kändiskåthet och övernaturliga dragningar. Den innehöll fortfarande mer splatter än mystik, men det kändes som att Anders Fager var på rätt väg mot intressanta idéer, och jag bestämde mig för att läsa vidare i den tjockare boken Samlade svenska kulter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar