Kan man tröttna på Mozarts musik? Bara om den spelas på rutin, som hissmusik. Men Kungliga Filharmonikerna spelar den välkända Ouvertyr till Trollflöjten (1791) med utgångspunkten "nu har vi en historia att berätta!", och det blir helt rätt så. Musikernas placering gör också att fiolstämmornas växlingar blir tydligare och rarare i Mozart-verken.
Mer Mozart! Och en flygel, och vid den pianisten Jonathan Biss i Pianokonsert Nr 9 i Ess-dur "Jeunehomme" (1771). Än en gång har orkestern och solisten det rätta anslaget till musiken; lätt men inte lättsinnigt. Det verkar lekande lätt när Biss drillar sig igenom det inledande Allegro. Men det är när han kommer till Andantino som han verkligen imponerar. Vilken finkänslighet och vilken lidelse! Utan att bli sentimental drar han ut på tonerna och känslorna, liksom senare i sitt extranummer. Jag erkänner litet skamset att jag ofta tycker att de långsamma satserna kan bli tråkiga. Men här önskar jag att den aldrig skall ta slut! Fast när den väl gör det, och pianokonserten avslutas med ett Rondo, är det ju sprudlande vackert det också.
Efter pausen bryter nya tider in, i dubbel bemärkelse. Trots att gul-orange nyanser av höstlöv täcker trottoarerna frammanar orkestern känslan av uppvaknande och energi i Stravinskijs Våroffer (1913). Man kan höra hur den sjudande fertiliteten i naturen, som i lockande och tvingande rytmer övergår i allvar, genom majestätiska passager mot ett klimax. Hela orkestern, inklusive goda soloprestationer, är som en varelse och en klangkropp utan att nyanserna går förlorade. Lika unisont applåderar och stampar den jublande kroppen av åhörare efter det här sköna kraftprovet.
Konserten ges även på torsdag kl 18.00
Efter pausen bryter nya tider in, i dubbel bemärkelse. Trots att gul-orange nyanser av höstlöv täcker trottoarerna frammanar orkestern känslan av uppvaknande och energi i Stravinskijs Våroffer (1913). Man kan höra hur den sjudande fertiliteten i naturen, som i lockande och tvingande rytmer övergår i allvar, genom majestätiska passager mot ett klimax. Hela orkestern, inklusive goda soloprestationer, är som en varelse och en klangkropp utan att nyanserna går förlorade. Lika unisont applåderar och stampar den jublande kroppen av åhörare efter det här sköna kraftprovet.
Konserten ges även på torsdag kl 18.00
3 kommentarer:
Wow! For et lekkert program! Det høres ut som en kjempefin konsert. Det er så mange fine andresatser! Min favoritt er nok den i klaverkonsert nr. 23 i A-dur. Og Vårofferet, så herlig!
Bra skrivet om konserten. Jag hann med att läsa den innan jag hörde torsdagens version. Våroffer var en upplevelse att höra från min plats på körläktaren strax ovanför slagverkssektionen. Mycket ljud för pengarna. Men häftigt!
Det var verkligen ett spännande val av program!
Börje, så roligt att du också var på konserten! Från körläktaren måste du verkligen ha hört och sett bra. Jag såg ju mest stråkar, och ibland skulle jag vilja se mer av de andra stämmorna.
Skicka en kommentar