Intelligens, analys, civilisation

Nej, man blir inte en bättre människa av kultur. Det finns böcker skrivna efter schablon som bara bekräftar en inkrökt världsbild hos den som läser, liksom filmer med rollkaraktärer som inte utvecklats efter uppnådda tretton års ålder. Inte ens god kultur är en garanti för att växa som människa. Det finns illvilliga litteraturvetare med hundratals universitetspoäng i fickan, och par som kan gräla elakare för att de lärt sig dissekera varandra från Woody Allen-filmer. Under den vackraste Schubert-symfoni kan man sitta och drömma fram småaktigheter som skall plåga någon annan.

Precis som med religion, så kan bildning locka fram det bästa ur människan, men det finns inga garantier för det. Och även en människa som aldrig läst något riktigt svårt kan vara omtänksam och god. Ändå är det bättre att utsätta sig för mer och "svårare" kultur än att strunta i det.
Till att börja med ligger det något gott i att utmana sig själv och söka gradvis svårare stimulans, något som är mer än bara förströelse. Sofia Gubajdulinas musik är inte lika direkt tilltalande som Mozarts, men vid vissa tillfällen är det just de klangerna som rör ens hjärta. Kanske går vägen dit över Jean Sibelius och John Cage. Ålderdomligt språk, ickekronologisk berättelse, okända referenser och för all del historier som inte tar den väg man hoppas får inte alltid avskräcka en från att läsa ut en bok. När Saul Bellow naturligt nämner Rilke i en novell kan det inspirera en hungrig tonåring till att själv läsa hans dikter.

Ju fler andra temperament och livsöden man möter i litteratur, film och konst, desto djupare förstår man att livet inte behöver vara så som man föreställer sig det själv. Nabokovs Lolita kan förklara, om än inte förlåta, vad som rör sig i hjärnan på en pedofil, och en fulllödigt beskriven fiende blir mer än bara ett monster med mål att förgöra det som är gott. Ibland ger det en förståelse för någon annan, ibland blir det en insikt när man känner igen de sämre personlighetsdragen hos en själv.

Det är kanske inte tillräckligt att läsa istället för att leva. Att uppleva sorg, svek, krossat hjärta och vrede är svårt att undvika, och det är känslor som det är viktigt att lära sig hantera som människa. I de svåraste situationerna kan det vara en tröst att veta att människor har upplevt liknande smärtor genom alla århundraden, och att många gör det i detta nu. Det behövs bara några beröringspunkter för att man skall kunna identifiera sig med Quasimodo. Andra gånger kan det kännas som att en hel teaterpjäs är kalkerad på ens eget liv.

Inte bara i det privata livet, utan omvälvningar i samhället kan visas i nödvändiga perspektiv. Har man läst om de interna käbblen i den kommunistiska diskussionsgruppen som Martha Quest är med i, för att inte tala om utrensningarna det kan leda till när man piskar fram några som kan tänkas vara "oliktänkande", är man nog uppmärksam på när drömmar om en ny världsordning leder till nyspråk, svartvita förenklingar och krav på att tänka rätt.

I ett och ett halvt år har jag läst Robert Musils Mannen utan egenskaper, några sidor per helg, och jag har nyligen kommit halvvägs. Varenda mening i boken är värd att läsas långsamt och läggas på minnet. Huvudpersonen, Ulrich, mannen utan egenskaper, lever i Wien år 1913. Hans brist på yrkeskunskap och livsmål kompenseras mer än väl av hans förmåga att uppleva och analysera strömningar i samtiden. Det lätt igenkänneliga habsburgska riket Kakanien var ett samhälle på höjden av sin förmåga, med uppfinningar och lossnande moraliska förpliktelser som gjorde privatlivet lättare och mer spännande. En del använder sin fritid till att försöka förstå, och engagera sig för en möjligtvis utvecklingsstörd man som mördat prostituerade och nu fängslats. Andra, inklusive Ulrichs unga väninna Gerda, samlar sig i en grupp med antisemtiska och pro-ariska ambitioner. Människorna vi möter (välbeställda och sysslolösa) är så fulla av känslor och av åsikter, och deras overksamhet gör dem bara än mer uppfyllda av sina egna analyser. Inte helt olikt internet, där politiska bloggare och konspirationsteoretiker blåser upp sig till giganter i sina egna små universa och pyser ut beskäftiga åsikter varje dag.

Det är en lisa för själen att få läsa några sidor Musil varje vecka. Jag blir både lugn och oroad av att upptäcka likheter mellan samhällsklimatet nu och för hundra år sedan, och av att Robert Musil var tillräckligt intelligent för att se, evaluera och pränta ned det.

En annan intelligent man som verkade vid samma tid var Stefan Zweig. Med samma referensramar och aningen större geografiska ambitioner var även han duktig på att analysera människors åsikter och bevekelsegrunder. Men han tog sitt liv i sorg över andra världskrigets fasor. Var tiderna sämre då än nu? Hjälper det att vara intellektuell och nyanserad, om majoriteten förskansat sig i varsin skyttegrav och bara väntar på en anledning att attackera/försvara sig? Jag vet inte. Men jag fortsätter att lyfta fram det bästa och viktigaste jag läser, ser och hör, för att påminna om att det är värdighet, kunskap och skönhet i många nyanser som är vad vår civilisation frambringat, bevarat och burits vidare av under flera årtusenden.

Summer Exhibition 2011 på Royal Academy of Arts London

Sommarutställningen på Royal Academy of Arts i London innehåller verk av såväl etablerade som aspirerande konstnärer. Intresserade kan lämna verk för påseende, men kuratorerna (som själva ofta är välkända konstnärer) väljer ut de konstnärer och de verk som de vill fylla sina tilldelade salar med. Och salarna är fyllda! Det hänger tavlor tätt, tätt, från golv till tak, och det finns ett dussin rum att besöka. Två timmar var bara nog för att se halva utställningen med tid för eftertanke, och jag fick ruscha genom de sista salarna.

Michael Vogt: H32 Daguerre

Många av rummen har tema eller utförande gemensamt för de hängda verken. I ett av de första rummen hänger fotografier, många av dem med kameralinsen riktad mot ruiner och trasiga maskinrum, vackra i sig själva (åtminstone i mina ögon) men också med en påminnelse om att det vi bygger är bräckligt. Där finns några verk av Ed Burtynsky, och några av Michael Vogt, en ny konstnär för mig. På hans hemsida hittar jag fler av hans fascinerande verk.

Laura Carews Eat, drink and be merry är en bred, läskande tableaux. Den fyrdubblar gamla holländska mästares stilleben med ett överdåd av mat, dryck, fångat småvilt och ett grishuvud. Inte bara en dödskalle utan också en avvaktande mus påminner om förgängligheten i det som glänser av liv idag.

Nästa rum innehåller målade tavlor, några av dem med ditsatta detaljer. Fiona Raes collage i rosa och lila är så överlastade med sockersöta figurer, glitter och paljetter att de slutar vara gulliga och blir något helt eget. Tavlorna av Mick Rooney visar människor med runda former i mjuka pasteller. Men landskapen de vistas i är inte inbjudande utan främmande, trots de milda färgerna och formerna.

Ken Howard: From the Royal Exchange

Inför Ken Howards stora oljemålningar stannar jag upp i beundran. Hans bilder visar bland annat regniga dagar i London och andra städer, och halvskumma interiörer med många utspridda prylar. Med sin skickliga teknik ger han liv åt glimtarna av ljus, och låter även vardagsliv och gråa dagar blir vackra. På hans charmiga hemsida finns många fler exempel på hans verk. 

Allt eftersom jag följer rummets väggar är det tavlornas färger som tar över. Frederick Cumings landskap i harmonierande pastellfärger leder vidare till tavlor där minimala nyanser i färgen är det som skapar egna, icke-jordiska landskap. Därifrån går det vidare till tavlor med starka färger och kontraster; regnbågar och eruptioner av rött.

Helen Peyton: Record Player

Tavlor i mindre format och med större koncentration kring motivet är samlade i nästa rum. Människor eller saker, ofta bara en per bild, står i fokus. Helen Peytons Television och Record Player visar objekt som ser ut att ha en bakgrundshistoria, och de ser så upphöjda och åtråvärda ut att jag vill äga dem, använda dem försiktigt och njuta av den flödande musiken och TV:n. Motiven har en kvalitet och en ro som många andra av tavlorna också visar upp. Till exempel den fantasieggande And the Days Are not Full Enough, And the Nights Are not Full Enough av Dexter Dalwood. Andra konstnärer som intresserar mig är Sonia Martin och Norman Ackroyd, som båda använder sig av etsning för att skapa eteriska motiv.

Dexter Dalwood: And the Days Are not Full Enough, And the Nights Are not Full Enough (2009)

Det jag har berättat om så här långt är valda verk ur de första tre rummen i utställningen. Redan efter den ynka sträckan hade jag börjat känna mig överväldigad av de många verken och den imponerande kompetensen hos konstnärerna. Alla verk i utställningen är till salu, och många av dem var redan sålda. Jag önskar att jag hade några hundratusen pund till att köpa de verk jag tyckte bäst om, och en rymlig våning att hänga dem i. Men bara några extra timmar till att gå runt och titta hade hjälpt, eller några extra dagar i London till att komma tillbaka och utforska salarna. Timmarna på Summer Exhibition 2011 var i varje fall en stor upplevelse.

Länk till Royal Academy of Arts London

Rosencrantz and Guildenstern are dead på Theatre Royal Haymarket London

I några scener i originalspelet drar de förbi, prins Hamlets gamla vänner Rosencrantz och Guildenstern. När Hamlet sänds med dem till England bedrar han dem såväl som sin styvfar genom att fly från den uttänkta destinationen och istället skicka de båda vännerna i döden. Fastän döden är ett öde som möter många fler i Shakespeares pjäs, är det vemodigt att tänka på de båda halvanonyma männen som Hamlet låter förlora livet med en handvändning.

Så hur låta dem båda få en ny glimt av liv i en alldeles egen pjäs, med så litet att gå på? I Tom Stoppards pjäs Rosencrantz and Guildenstern are dead (som blev film 1990 med Tim Roth och Gary Oldman i titelrollerna) vandrar de båda omkring mellan de kända scenerna och försöker själva få klarhet i det. De vet att de är kallade till slottet på ett uppdrag. De vet att de har känt varandra länge; de kastar krona som de minns att de har gjort många gånger förut. Och eftersom myntet har hamnat med heads uppåt åttio gånger i rad så vet de att normala lagar inte gäller längre. Vem av dem är Rosencrantz och vem är Guildenstern? Många gånger kommer de inte själva ihåg det.

På Theatre Royal Haymarket står Samuel Barnett och Jamie Parker på scenen. De befinner sig i ett tomt, Godot-liknande landskap på väg mot slottet. De talar och gestikulerar i yviga rörelser, springer över scenen och levererar komik med exakt timing. Men det blir inte fars av det, för allt vad de säger, om än korkat, har en underton av intelligens, och allvaret i deras situation ligger strax under ytan. För de förstår att de är figurer i ett större sammanhang, så stort att de inte ser det, och de förstår gradvis att de inte själva kontrollerar vad de skall göra och var de kommer att sluta. Rosencrantz försöker analysera deras situation och förstå vad som väntar. Guildenstern har lätt till oro och naiva känsloutbrott, men har några viktiga ögonblick av intuitiv klarsyn.

På väg mot slottet stöter de på sällskapet av skådespelare som Hamlet senare kommer att anlita. De är karikatyrer på skådespelare, pigga på att spela och vända sig ut och in för dem som vill titta. Tillsammans med sin anförare (Chris Andrew Mellon) är de snäppet mer teatraliska än pjäsens båda huvudroller, men ändå precisa och trovärdiga i sina roller-inuti-roller-inuti-roller. Under pjäsens gång verkar det också som att deras anförare, van som han är vid att regissera och dramatisera för största möjliga effekt, förstår mer än Rosencrantz och Guildenstern själva om vad som är planerat.

Väl framme på slottet utspelas några av de kända scenerna framför ögonen på de båda männen. Hamlet skrämmer dem nästan varje gång han dyker upp, och drar alltid vidare innan de lyckats tala ordentligt med honom. När Guildenstern och Rosencrantz får uppdraget att följa Hamlet till England blir de först glada; äntligen har de ett mål! Men väl på båten börjar de tvivla; på sin uppgift, på sin förmåga, ja till och med på att England ens existerar. När de båda männen börjar inse att deras öde är närmare och dystrare än de kunnat tänka sig, dyker skådespelarensemblen upp igen. De vitmaskerade skådespelarna, som lever med svek och död på scenen varje kväll, är både ett omen och en tröst när Rosencrantz och Guildenstern närmar sig England och den död som bara är en bisats i huvudpjäsen.

Scenografin på Theatre Royal Haymarket är sparsam, men tillräcklig. Kostymerna är rika och tidstrogna förutom att de båda huvudrollerna bär jeans, som dock smälter in väl i omgivningarna. Ingen nyans i tonläge går förlorad fastän skådespelarna talar tydligt och högt. Den expressiva skådespelarstilen signalerar att det här är teater, men lägger inga hinder i vägen för att man skall kunna leva sig in i hur de båda bifigurerna brottas med sitt ynkliga öde. Pjäsen Rosencrantz and Guildenstern are dead och hur den framförs på Theatre Royal Haymarket är en perfekt balans mellan humor, intelligens och vemod inför ett oundvikligt öde.

Länk till TRH:s sida om Rosencrantz and Guildenstern

 

Ovidkommande fotnot: Till hösten kommer Ralph Fiennes att spela Prospero i en ny uppsättning av Shakespeares The Tempest/Stormen. Det kommer nog att bli bra! Särskilt som Fiennes, regissören Trevor Nunn och en annan gentleman satt i salongen för att känna in stämningen på teatern. Barn såväl som vuxna sträckte på huvudet för att se "Voldemort" på riktigt, nu i säckig T-shirt, långt hår, skägg och näsa.

All Families are Psychotic av Douglas Coupland

All Families are Psychotic, svarar någon när en person ur familjen Drummond suckar över sin situation. Det kan nog vara sant. De olika familjemedlemmarna är väl en och en inte så mycket mer galna än folk man känner själv. Det är just tillsammans, och tillsammans med alla hemska och oturliga situationer de hamnar i, som de blir till en vandrande katastrof.

Jag älskar några av Douglas Couplands böcker: Generation X, Shampoo Planet, Microserfs, Eleanor Rigby. Däremellan har han skrivit några där handlingen går huller om buller, och personerna inte hinner formas eller väcka några sympatier. Det händer väldigt mycket i All Families are Psychotic, och de blasérade familjemedlemmarna reagerar med en rapp kommentar och kastar sig vidare. Förutom en inre monolog om hur Disneyworld förbereder oss för en livstid som kunder, fanns det inget i boken som är värt att minnas.

Fler böcker av Douglas Coupland:

Generation X
Shampoo Planet
Life After God
Girlfriend in a Coma
Miss Wyoming
Hey Nostradamus! 

JPod

The Gum Thief

Super 8 på bio

När man är barn kan man längta efter att något riktigt spännande skall hända; ett äventyr i stil med vad man ser på film eller TV. Har man en filmkamera och hyggliga vänner kan man börja spela in en egen film och hoppas på att bli upptäckt för sin talang. Tuffe, lillgamle Charles Kaznyk (Riley Griffiths) har en Super 8-kamera, regissörsdrömmar och några kompisar att bossa runt framför kameran. Det är 1979, och killarna börjar spela in en zombiefilm med hemliga vetenskapliga experiment, konspirationer och blodiga zombieöverfall. Men det behövs något mer för att få åskådarna att engagera sig för detektiven som försöker lösa mysteriet. Kärlek, känslor, det ger production value! Alla i grabbgänget blir uppjagade och intresserade när Charles kallar in Alice (Elle Fanning) för att spela detektivens fru.

De flesta som börjar se filmen Super 8 vet nog att den skall handla om hur pojkarnas amatörfilmer råkar fånga ett verkligt monster som hamnar i deras lilla stad. Det som är bra med J.J. Abrams' film är att den inte gör en transportsträcka av scenerna fram tills dess. Barnens jobb med att skapa scenografi, koordinera och filma i hemlighet är en nog så viktig del av handlingen, och det är rörande och jätteroligt att se deras slit. Allra mest hjärtskärande är det att se den söte och känslige Joe (Joel Courtney). Han har nyligen förlorat sin mamma, och hans pappa Jackson Lamb (Kyle Chandler), stadens vicesheriff, har inte tid för hans sorg ens innan saker börjar krångla till sig.

Det är en stor lättnad att alla barnskådespelarna är så bra. De är aldrig Hollywoodgulliga utan snarare listiga och odrägliga, så som man nog kan minnas att ens vänner och man själv var i den åldern. Och den bästa skådespelaren av dem alla är Alice, för när kameran går igång och hon skall spela orolig hustru, eller hungrig  zombie, är hon så övertygande att killarna tappar målföret.

Production value! ropar Charles när de står vid den öde tågstationen, och de hör ett tåg närma sig längs spåret de trodde var övergivet. Fort, ställ upp kameran och börja filma! Medan tågets muller blir starkare snubblar barnen över varandra för att få allt på plats. Spänningen stiger inte bara för att barnen skyndar sig, utan för att vi i biosalongen anar att det är med tåget som den verkliga skräcken kommer till byn. I en spännande och kaotisk scen som är litet för lång kraschar tåget inför barnens ögon och den rullande kameran, och nu börjar det riktiga äventyret.

De bästa skräckfilmerna visar inte monstret direkt, utan piskar upp stämningen med rassel i buskar, skuggor, något otäckt som skymtas i ögonvrån. Så är det i Super 8. Tack för det! Steg för steg får man förstå och se mer av odjuret, och det är riktigt läskigt. Men hur skall man tolka konstigheterna, när man har bott i sin villa i femtio år och väntar sig att idag skall bli som igår och alla andra dagar? Invånarna försöker förstå vad som pågår, och barnen fortsätter att spela in sin film, medan staden invaderas av militär som vänder upp och ned på allt och inte svarar på frågor.

Ändå faller inte filmen i fällan "bufflig myndighetsperson viftar bort invändningar och blir uppkäkad av monstret". Man får se händelserna ur pojkarnas synvinkel, ur militärens synvinkel, och faktiskt ur monstrets synvinkel. En monsterfilm med nyanser, alltså! Tyvärr kommer det några överdrivet hjärtknipande scener mot slutet av filmen, som nästan förstör allt. Det som räddar historien är den ursprungliga kärleken till film. Under eftertexterna visas barnens färdiga zombiefilm från början till slut, och den är ju jättebra! Handling och dialog överträffar pinsamheterna i filmer som The X-Files: I Want to Believe. Filmen Super 8 är full av detaljer som är blinkningar till andra filmer och till hängivna filmskapare i alla åldrar. Det är gott nog att få se en actionfilm som har både hjärna och hjärta.

Jakob Hellman på Kulturhuset

Jakob Hellman kliver upp på scenen på Kulturhusets tak. Han spelar ensam med en gitarr, tar upp gästartister, tar upp ett helt band och byter gitarr ibland. Han spelar visor av Evert Taube och Olle Adolphson, sina egna hits och nyskrivna låtar. En låt var inte färdigskriven, men första halvan lät bra. En annan visa var för sorglig för att spela klart, men den lät också bra.

På skivan ...och stora havet som kom 1989 sjöng Jakob Hellman som en romantisk ung man mitt ibland andra unga bohemer: konkreta situationer där en pojke längtar efter en flicka han inte vågar tala med, eller där han har fått flickan men ändå knappt verkar nå fram. De nyare låtarna berättar också om konkreta situationer, men med ett perspektiv av en som har levt längre och sett mer, kanske samma saker upprepade flera gånger.

Ensam med sin gitarr kan Jakob Hellman låta sin stora inlevelse dra ut och vrida på låtarna som han vill, och då hör man hur djupt musikalisk han är. Den fina låten Tåg låter lika bra med bara gitarr till sången. Men tillsammans med Magnus Ekelund, alltså två sångare och två gitarrer, låter Utan er stark. Därefter dyker flickvännen Karolina upp och sjunger med på Vackert väder. Och så tar ett helt band - bas, gitarr, trummor - plats på scenen för ett par nya låtar och Tårarna.

Efter att bandet lämnat scenen igen behåller Jakob Hellman elgitarren och sjunger ensam ett tag igen, och det är bra, för jag tycker att det är då han låter som bäst. Vare sig det är låtar han har skrivit själv eller kända och okända visor, låter det som att han menar varje ord, och han kan få bända takterna och variera nyanserna precis som han vill. Hon har ett sätt följs av två låtar av Olle Adolphson. När flickvännen äntrar scenen igen spelar de Vara vänner och Avundsjuk på dej.

Hela kvällen har himlen varit täckt av ett kompakt silvergrått molntäcke. Vi har sluppit regn - tack till väderguden Svante! Först under extranumren faller det några enstaka droppar, men det kan man strunta i. Det värmer att höra Du är allt jag vill ha. Rickard Lindgren kommer tillbaka och backar upp på gitarr, och hjälper till så att ...och stora havet låter extra ödesmättad. Jakob Hellmans leenden är outgrundliga, men det går att lita på mellansnacket när han tackar publiken för att vi lyssnar, för han spelar vidare bortom sluttiden med stor känsla och energi. En mycket musikalisk man har gett en fin och varierad konsert som både gamla och nya lyssnare kan vara lyckliga över.

Meisternovellen av Stefan Zweig

"Mästarnoveller" låter anspråksfullt. Vem har satt titeln? Inte författaren själv, utan Fischer förlag som har samlat flera av Stefan Zweigs noveller i en bok. Jag har flera andra böcker från samma förlag, men ingen har legat så mjukt och skönt i handen som den här. Den tilltalande kvaliteten på sidor och bokrygg stämde perfekt med kvaliteten i berättelserna jag fick läsa.

Stefan Zweig skrev under 1900-talets första decennier ett flertal biografier över viktiga personer ur historien: Marie Antoinette, Maria Stuart, Balzac, Dickens, Dostojevskij och flera andra. Han levde i Wien, huvudstaden i det vittrande Habsburgska imperiet, under en tid när gamla institutioners auktoritet började ifrågasättas. Moderna människor behövde inte följa moral och tradition, vilket gav en del en känsla av frihet, andra av vilsenhet, många av bådadera på samma gång. Vid den här tiden var även Sigmund Freuds idéer om psykoanalys kända. Allt detta är den bördiga mylla ur vilken Zweigs skönlitteratur växer.

Människorna i novellerna är välbeställda; de behöver sällan bekymra sig om mat eller husrum, utan kan leva gott, resa och känna sig hemmastadda i hela Europa. Därmed inte sagt att de är bekymmerslösa; det som det berättas om är tillfällen i deras liv då de varit med om upprivande saker som förändrat deras värld i grunden. Men förändringen har oftast skett djupt inom dem, utan att någon utomstående har märkt av deras tankar och känslor. När Stefan Zweig berättar episoderna ur deras liv, eller oftare låter personerna berätta själva, gör han det med djup psykologisk insikt, utan att förfalla till förenklingar. Istället för att använda psykologin för att kategorisera och förutsäga handlingar, beskrivs människornas reaktioner så att de framstår som mångfasetterade, unika personligheter. Och fastän varje novell beskriver några av de svåraste stunderna i människors liv, är tonen så klar och rättfram att alla spår av självömkan och eländesskildring hålls långt borta.

Den första novellen, Brennendes Geheimnis (Brännande hemlighet), börjar med att en ung tjänsteman på spontan semesterresa börjar planera att förföra den enda intressanta kvinnan på hotellet där han tagit in. I ett anfall av list tar han vägen till bekantskap via kvinnans tolvårige son. Men allt eftersom intrigerna fortskrider, hamnar fokus hos sonen, som delvis förstår och till ännu större del missförstår vad som händer. Pojken oroar sig mer och mer, känner sig avspisad och motarbetar de vuxnas kurtis. Skickligt kan Zweig berätta så att både barnets och de vuxnas perspektiv framstår klart och tydligt, och därtill med stor respekt för den stackars förvirrade pojken.

I nästa novell, Der Amokläufer (Amoklöparen), är det en läkare som berättar för en medresenär varför han lämnar Indonesien och varför han inte tål att umgås med människorna på skeppet. Orsaken är en kvinna, en kärleksaffär som gått fruktansvärt fel. Men detaljerna är mer intrikata och hjärtslitande än otrohetsaffärer brukar vara, och när läkaren berättat färdigt väntar ytterligare följder av dramat. Hela tiden är språket så precist att spänningen är hög; man vill helst komma vidare snabbt i handlingen men ändå inte missa ett enda ord eller känsloläge.

Så gott som alla berättelser i Meisternovellen har det gemensamt att de berättar en historia som är djupt intressant i sig, men som långsamt skruvar sig till att berätta något helt annat. De berättar också om människor som analyserar och planerar, men vars planer läggs omkull av saker de inte kunnat förutse. Och det mästerliga med novellerna är att det inte alls känns som att de stegvisa skiften i handlingen är planerade av författaren; Zweig är inte en marionettmästare utan en som så noggrant och vackert som möjligt registrerar vad han har sett men inte kunnat påverka.

Medan jag läste novellerna darrade hjärtat av min långtida kärlek till Europa. Zweigs berättelser målar exakt upp min idealbild av Österrike-Ungern där sofistikerade ryssar, danskar, tyskar, fransmän och andra träffas, talar varandras språk och nickar åt varandras särdrag. När jag läste mer om Stefan Zweig upptäckte jag att det var just den transnationella förståelsen han ville framhålla och frammana i sin egen tid. Han nådde fram till mig! Men i hans samtid rörde sig andra stämningar. Europa rörde sig mot det andra världskriget, och nazismens inbrytande tvingade Zweig att 1938 emigrera till Brasilien. I sorg över läget i världen tog han några år senare sitt liv, tillsammans med sin andra hustru. På mindre än sextio år hann Stefan Zweig skriva många böcker, men efter att ha läst hans lysande Meisternovellen önskar jag att han hade stannat bland oss levande och skrivit många fler. Den här boken var en av de ljuvligaste läsupplevelserna jag har haft på länge.

7 stipendiater på Sven-Harrys konstmuseum

I det guldgula huset intill Vasaparken visas verk av de sju första konstnärerna som fått Sven-Harrys konststipendium. Ett par verk räcker inte för att ge en heltäckande bild, det märker jag när jag ser tavlor av konstnärer jag känner till sedan tidigare. Men de enskilda verken är intressanta, och tillsammans med vad en kunnig guide berättar när man frågar, får man fina smakprov på de olika konstnärskapen.

Eva Kerek, Väntan (2006)

På översta våningen hänger fyra tavlor av hem - interiörer och röda hus - målade av Eva Kerek. "Förorten" som återkommer i flera av titlarna är inte negativt laddat i de färgrika målningarna av soffor, badrum och tvättmaskiner. Färgerna är klara, dimensionerna utplattade och rummen ihoppusslade med varandra, som om tavlorna vore målade av ett barn som ville visa alla de viktigaste perspektiven på samma gång. På samma bild kan man se en ansiktslös flicka liggande i sin säng rakt uppifrån, och ett badrum rakt framifrån med dusch, tvättställ och toalett uppskjutna längs vilken mellan golv och kakelvägg, med toasitsen framvänd och gapande mot åskådaren. Det ser ut som grundsatser för att kunna äta, sova, tvätta sig, leva. Ingen homestyling, inget arvegods, men ändå någons hem i varma färger.

Tre stilleben av Åsa Larsson hänger på väggen mitt emot. Klart att skräp också kan få vara med i ett stilleben! Några utvalda föremål - en grön groda, en flugsvamp - är inbäddade i ett brunt virrvarr och står inte vackert uppställda. Vad som är skräp och vad som är viktigt beror på vem som tittar. Någon skulle vräka ned allt i en soppåse, någon annan skulle plocka upp Marilyn-dockan, borsta av den och ta hem den.

På långsidan mitt emellan Larsson och Kerek hänger två tavlor av Karin Mamma Andersson. Jag älskar hennes konst som mest när den väcker en stämning av överjordisk närvaro i vardagsmiljöer. Men just de här två tavlorna - ett öde ruinlandskap och utspridda klossar på ett golv - har inte det skimret över sig. Kanske är jag påverkad av tavlorna som hänger på båda sidorna om dem. Så intressant att se Karin Mamma Andersson på ett helt annat sätt! Men jag saknar ändå känslan av hägring, som är det som gör hennes verk spännande för mig.

Ylva Oglands konst kretsar kring hennes alter ego Snöfrid, och jag har sett några andra av hennes verk tidigare. Snöfrid verkar finnas i en värld av gråskalor, där ljus och mörker kan kastas om och skuggor vara vita. När jag ser verken kan jag förstå att de representerar försök att få världarna att mötas: Snöfrid sträcker sig mot oss, Ylva Ogland sträcker sig mot Snöfrid. Men hittills har jag varken fått en intellektuell eller känslomässig upplevelse av verken. De är för privata, inte tillräckligt allmänmänskliga för att jag skall känna mig inbjuden.

Maria Hall, Hortensis (2007-2008)

Maria Hall är också sparsam med färger, men släpper in mer ljus i sina målningar. Hennes konst intresserar sig för vad avbildningar av verkligheten skapar för ny verklighet. Fem byster av fem syskon, gjorda på 1930-talet, har hon målat av som porträtt av gipsmänniskor. Originalbysterna har drag av tidens typiska skönhetsideal, och barnen ser overkligt neutrala och skötsamma ut. På Halls målningar har barnens ögon en gnista av liv, kinderna ser mjukare ut, och ett par av dem har en litet orolig uppsyn. Tavlorna är ett steg närmare att vara levande än vad bysterna var. (Kan man komma ännu ett steg närmare "liv"? Genom att animera målningarna?!) Fyra andra tavlor är avmålningar av växter ur Halls egen trädgård, så tunna att man nästan kan tänka sig att de är pressade i ett (monokromt) herbarium, alltså nästan levande. De här tankegångarna gör mig intresserad av att se mer av Maria Hall.

Länk till Sven-Harrys sida om utställningen

Picknick der Friseure av Felicitas Hoppe

Paradis, bortom havet och Pigafetta är de två böcker av Felicitas Hoppe som är översatta till svenska. Vad jag har läst om dem får dem att verka spännande. Men det var en tidigare bok, Picknick der Friseure (Frisörernas picknick) från 1996, som jag valde för att bekanta mig med författaren Felicitas Hoppe.

Den lilla boken är inte ens på hundra sidor, men innehåller tjugo noveller. Varje historia får alltså inte mer än ett par sidor på sig. Men varje novell målar upp nya karaktärer och ett liv som är så olikt vår tid att de verkar komma från en parallell värld. Och ingen novell eller värld är lik den andra.

Gemensamt för berättelserna är att de utspelar sig inom snäva ramar, ofta inom en familj med udda men benhårda traditioner. Att substantiv skrivs med stor begynnelsebokstav på tyska gör att varje person och varje föremål får ännu mer av ikonisk karaktär. I den ålderdomliga och isolerade omgivningen dyker det upp Smeder, Hjältar, Duellanter, mystiskt begåvade Frisörer, men mest av allt Mödrar, Fäder, Tanter, Onklar och Systrar och Bröder. Under de begränsade omständigheterna blir varje detalj uppförstorad till något betydelsefullt och ödesmättat. Barnen hanteras ofta bryskt och krävande av familjen, och tiderna verkar knappa. Men i dessa påvra bygemenskaper dyker här och där Frisörerna upp, som ett annat släkte. Med vällust beskrivs hur kunnigt och omtänksamt de tvättar, behandlar och formar människors frisyrer. Men själva är de kalrakade! För så skall det vara.

Varje novell är alltså en närstudie av underliga händelser i surrealistiska miljöer. Den gemensamma nämnaren är människor med sina öden redan utstakade, som blir handfallna, fascinerade eller förbannade när något dyker upp som går på tvärs med vad de vet. Varje liten kompakt berättelse är full av sådant som verkar vara symboler för något annat. Men jag får ingen rätsida på det, kommer inget djupare än att stämma in i förvirringen av att knuffas ut ur sitt invanda spår. Det är underhållande, men på gränsen till putslustigt, så jag hoppas på mer från Hoppes senare verk.

The Green Valley Players på Glenn Miller Café

På Glenn Miller Café spelar Mattias Ståhl (vib), Joe Williamson (b), Christoph Cantillo (tr) och den hastigt inhoppade Magnus Broo (trp). Det första setet innehåller många experimentella sätt att få fram ljud från sitt instrument; halvformade toner inbäddade i blåsljud från trumpeten, knappt hörbara toner på baser, lekfulla trumljud och vibbratoner som dämpas med näsan. Det är en sådan stil som är så skönt att bege sig ut i när man har spelat och hört väldigt mycket jazz, och jag gillar energin. Men jag hade önskat att musiken oftare koncentrerat sig till harmonier; tagit avstamp i tydligare melodier och svävat ut därifrån istället för tvärtom. Men det är min personliga smak, och jag vet att inte alla är eniga med mig.

I andra set får vi mer av sammanhållna melodier; vibrafon och trumpet spelar slingor i tandem, och får sedan brodera ut dem på egen hand. Flera låtar börjar i ett tillbakahållet tempo, och exploderar sedan i kraftiga ljudstormar som bandet piskar upp tillsammans, och intensiva solon. Det står klart att alla musiker är djupt musikaliska. Christoph Cantillo och Joe Williamson är riktigt skickliga på trummor respektive bas, både i samspelet med gruppen och när de spelar solo. Vibrafonens distinkta klang ger en extra nyans till musiken, som jag verkligen gillar. Mer vibbra åt folket! Jag stannar inte till tredje set, men hoppas att det var lika intensivt som det andra.

Länk till Glenn Miller Café

Mer vibbra åt folket!

Buzz Aldrin, hvor ble det av deg i alt mylderet? av Johan Harstad

Mattias är en vanlig kille, 29 år gammal när boken börjar. Han vill inte synas och hyllas, han är nöjd med att vara ordinär och anonym. Buzz Aldrin är hans ledstjärna; mannen som var den andra personen att sätta sin fot på månen. Vad hade hänt om han knuffat Neil Armstrong åt sidan och klivit ut först? Nej, de lugna personerna i bakgrunden som bara gör sitt jobb, de behövs de också.

Mattias' önskan om att slippa uppmärksamhet är temat under de första hundrafemtio sidorna, med tillbakablickar till tonårstiden och med vägen mot bokens huvudhandling. Hans fokus på att vara andreman blir ibland övertydligt, som ett manér istället för ett karaktärsdrag, och det irriterar mig som läsare.

På ett sätt som han först inte ens förstår själv hamnar Mattias på Färöarna, i ett kollektiv tillsammans med några människor som är för friska för att bo på sjukhus men som ändå inte orkar leva i samhället. Det verkar nästan som att människorna dras till den gamla fabriken lika slumpmässigt som Mattias. De arbetar med att göra små får som säljs som souvenirer, de umgås och pratar, och de lyssnar på Cardigans för de är Ennens favoritmusik, den enda hon älskar och lyssnar på.

Precis som i Bergtagen kommer en ung man till ett avskilt beläget sanatorium, och istället för en vecka blir han kvar där i flera år. Han hamnar bland andra i samma situation, i en sorts status quo. De olika personernas vacklande psykiska hälsa märks det sällan något av, varken i form av uttryckliga depressioner eller tecken på tillfrisknande. Under läsningen funderar jag ibland på om det verkligen är en bra kur att sjunka in i den lugna lunken och sysselsätta sig så mycket med sin och andras psykiska hälsa. Men å andra sidan kan det vara just det stillsamma livet som är vägen till att återfå balansen.

Boken är över sexhundra sidor tjock, och även om jag tänker mig att den skall skildra en långsam process tycker jag att den är litet väl lång. Inget är tråkigt, inget är dåligt, men det händer väldigt, väldigt litet. Förutom på de sista sidorna, då det börjar ske omvälvande saker, och historien plötsligt tar snabba kliv genom åren. Det är ingen dålig bok, men den är inte så bra att jag kan rekommendera den till andra.

Ovidkommande fotnot: Just ikväll såg jag Transformers 3 3D, där Buzz Aldrin har en liten roll. Vilket sammanträffande... eller?! Han är nog inte bara en biroll utan en huvudroll i sin egen rätt.

Neue Nationalgalerie Berlin

Ur den egna samlingen av 1900-talskonst och med viktiga inlån ställer Neue Nationalgalerie i Berlin ut verk från tiden fram till slutet av andra världskriget, under titeln Moderne Zeiten. Tavlorna och skulpturerna är sedan fördelade efter sammanhållande teman i de många rummen som är alldeles lagom stora att gå runt i.

Lotte Laserstein, Abend über Potsdam (1930)

Många av bilderna visar aspekter av den moderna tiden som växer fram och det den för med sig. Under teman som Funkturm und Hochbahn visas målningar där tågtunnlar och telefonledningar är i fokus. Ett annat rum innehåller skulpturer och surrealistiska målningar som sysselsätter sig med drömmar och psykologiska tillstånd som man börjat intressera sig för. Jag hade gärna sett fler av de verken! Även Lotte Lasersteins fascinerande Abend über Potsdam, med trötta människor över en mycket knapp måltid, vittnar om en ny tid i både motiv och teknik. Men utan den framstegsoptimism som driver andra konstnärer blir den en motvikt till de teknik-täta målningarna.

En stor sal är tillägnad en grupp tyska expressionister som bodde och verkade i den lilla kuststaden Nidden (numera i Litauen). Salen har temanamnet Am Strand von Nidden, vilket även är namnet på en känd tavla som Max Pechstein målade av sin fru. De tavlor som visas av de olika konstnärerna har stora likheter i motiv, färgval och utförande; badande kvinnor, tropiska nyanser, starka kontraster mellan färgfälten, och alla figurer är utdragna och nästan spetsiga i kanterna. Jag tycker faktiskt inte så mycket om bilderna. De starka färgerna verkar bedrägliga: blir det så där hett vid den baltiska kusten? Målade de vad de såg, eller vad de ville se? Men vem är jag att döma ut en konstriktning som säkert var givande för konstnärerna och deras publik.

En annan besvikelse är konsten i salen som kallas Stützen der Gesellschaft, efter Georg Grosz' tavla (1926) med samma namn. Grosz, Otto Dix och andra kända konstnärer ville under 1930-talet visa upp sin känsla av att samhället styrdes av kallhamrade män med onda planer och inget till övers för sina medmänniskor. Men de tavlor de målade, som visar grinande gubbar i kostym som smörjer kråset, är lika övertydliga som 1970-talets pinsamma plakatkonst i Sverige, om än mycket mer välgjord. Jag funderar länge över motiven och vad de vill uppmana till. Om jag hade sett dem för åttio år sedan, skulle de talat till mig? Manat mig till handling? Vilken typ av handling? Inte ens med facit av de hemska raslagarna och det framhetsade andra världskriget kan jag säga att en sådan här tavla skulle givit mig nya eller djupare insikter.

Mot slutet av utställningen finns rummet Nacht über Deutschland, med en skulptur av Käthe Kollwitz och tavlor som visar scener från andra världskriget; människor vid staketen kring koncentrationsläger, militärer i strålkastarljus. Den sortens genomgång av onda händelser är viktig, och konst kan ha en stor del i bearbetningen och avräkningen.

Allra bäst tyckte jag om den intima sal där man från golv till tak pusslat in så många porträtt man kunnat få plats med. Jag kan ibland tycka att det är ointressant att se på porträtt. Är det ett beställningsverk? Är det en vänskapsgest? Var konstnären förälskad i modellen eller tvärtom? Och har det betydelse för tavlan? Vill blicken säga mig något? Vad skall jag leta efter för detaljer?

Men i rummet med så många ansikten som tittar mot mig, i olika utförande beroende på vem som målat dem, kan jag gå runt och fundera över leenden, noggrannhet i målningen, bakgrundshistoria, konstnärens framgång. Och tavlan som har gett namn åt avdelningen, Die Familie des Malers Adalbert Trillhaase (1923) av Otto Dix, är helt fantastisk! Adalbert och hans föräldrar sitter uppklädda och upptryckta i sitt småborgerligt prydliga hem, med förskrämda uttryck i ansiktet. Porträttet på väggen bakom dem är lugnare och vackrare än de! Och ändå är det inte hånfullt mot familjen. Jag ser det snarare som en drift med målarens och beställarens roller: "Har ni satt er fint nu? Vill ni att jag skall måla er vackert? Välliknande? Eller i min egen stil? Tavlan blir kanske mer värd då! Och kanske mer känd för eftervärlden." Lilla pappan med sin mustasch. Lilla mamman med spetssjalen över axlarna. Och lille Adalbert med konstnärsdrömmarna... det är underbart att se dem med Otto Dix' ögon.

 Otto Dix, Die Familie des Malers Adalbert Trillhaase (1923)

När man kommer fram till Neue Nationalgalerie i Berlin kan man känna sig liten och ynklig, speciellt om man kommit gående längs den lilla floden som inte alls är så charmig som den verkar på kartan, eftersom bilar rusar fram på genomfartslederna på dess båda sidor. Därefter tornar huset upp sig som ett funktionalistiskt tempel. Över en liten plätt, uppför en bred trappa, kommer man in på ett stort tomt golv omgivet av enbart glasväggar och ett tungt tak. Men i golvet finns trappor ned till våningen med kafé, bokhandel, biljettkassa och konstverken, där proportionerna och ljuset är rätt för att låta en njuta av konsten. Strax bakom byggnaden finns skulpturträdgården, och går man en kilometer till till Potsdamer Platz får man ännu en stark upplevelse av stora, höga fasader som är byggda både för att skrapa molnen, se spännande ut och vara inbjudande för människovarelser på marknivå. Jag älskar arkitekturen i Berlin som väver samman stort och smått så att en vandrare kan känna sig välkommen.

Länk till Neue Nationalgalerie Berlin

Börjes konstblogg har också sett utställningen

Karmelitsystrarna på Komische Oper Berlin

Tysk opera har rykte om sig att alltid innehålla naket, galet och provokationer. Från det att publiken släpptes in i salongen levde Komische Opers uppsättning av Gespräche der Karmelitinnen upp till stereotypen. På scenen stod en sinnessjukt leende kvinna med tovigt hår och endast nylonstrumpbyxor på underkroppen. Till ljuvliga toner ur Francis Poulencs opera svängde hon med ett rökelsekar och rusade då och fram och tillbaka mellan de fyra våningar höga stålsängar som utgjorde scenografin.

Francis Poulencs opera Dialogues des carmélites bygger på en sann händelse: Under franska revolutionen förbjöds systrarna i karmeliterklostret i Compiègne att leva enligt sin ordens bestämmelser. Men självklart höll kvinnorna fast vid sin tro och sina löften, och för det dömdes de till döden av revolutionens domstol.

Operan börjar med att Marquis de la Force och hans son Chevalier de la Force talar om sin dotter/syster Blanche (Maureen McKay). Hon är ung och bräcklig och de oroar sig för hennes säkerhet nu när revolutionen skakar om samhället. Men Blanche har funnit sin väg i livet: hon vill träda in i Karmelitorden. Abbedissan Mme de Croicy (Christiane Oertel) varnar henne för att livet i Karmelitorden är svårt, men Blanche är övertygad om att detta är hennes kall, och träder in i klostret som novis.

Fram tills nu har Blanche verkat balansera på vansinnets rand. Men väl innanför klostrets härjar galenskaperna fritt. Den halvnakna kvinnan från inledningen, syster Anne av Korset, trampar omkring mellan de kala, fängelselikna sängraderna. Blanche möter också den unga syster Constance av St. Denis (Julia Giebel), som i sin lovprisning till klosterlivet är så hängiven att man skulle kunna ta henne för förryckt, om man inte från verkliga livet känner ordenssystrar som med hela sin uppenbarelse visar hur mycket de älskar sitt livsval. Men på Komische Opers scen har man skruvat syster Constance till en hysteriskt skrattande (eller gråtande) galning, dessutom med pojkfrisyr och en gravidmage som hon försöker få den motvilliga Blanche att klappa på. Varför då? Så respektlöst mot operan och mot kvinnorna vars liv spelas upp på scenen!

Snart därefter dör Mme de Croicy under svåra plågor och tvivel på Gud. Under total tystnad, som indikerar att scenen är tillagd utanför librettot, kläs den döda abbedissan av, läggs längst fram på scenkanten, tvättas omsorgsfullt och sveps för döden. Ännu mer naket, ännu mer provokation. Jag tycker att det är onödigt. Men tack och lov kan inget av den konstiga regin förta den underbara musiken, och på något sätt lyckas jag se och ta till mig den tunga handlingen rakt genom de förlöjligande gesterna.

Utan sin starka abbedissa och i sorgen och oron efter hennes död, åläggs också systrarna att lägga av sig sina dräkter och lämna klostret och klosterlivet av revolutionsmännen som bryter sig in hos dem. Kvinnorna försöker hålla hoppet uppe i sin tro på Gud, men börjar få föraningar om att historien kommer att sluta illa för dem. I övertygelse om att de måste vara starka för att upprätthålla människovärdet i en skamlös tid, formas tanken om att deras roll kanske är att bli martyrer; att det är deras enda möjlighet till uppror mot dem som styr landet mot kaos och förstörelse. Spänningen skruvas upp steg för steg ända in i den hemska men vackra slutscenen.

Den ljuvliga musiken och de fantastiska sångerskorna gjorde att Gespräche der Karmelitinnern på Komische Oper i Berlin blev en riktigt fin upplevelse. Genom den fåniga insceneringen tröstade jag mig med att tänka på att operan sätts upp i Stockholm i höst. Jag hoppas innerligt att de modiga systrarna får en värdig gestaltning på Kungliga Operans scen.

Länk till Gespräche der Karmelitinnen på Komische Oper Berlin

 

Foto: Monika Rittershaus

Kungen av Europa av Jan Kjærstad

I Jan Kjærstads trilogi om TV-mannen Jonas Wergeland (Förföraren, Erövraren, Upptäckaren) lade varje bok till nya bitar i pusslet som utgjorde hans liv. Det visade sig i sista boken att varje del var skriven av olika personer i Wergelands närhet. Hans liv och val förklarades ur olika synvinklar, och varje berättare hängde upp sin berättelse på olika händelser i Wergelands liv som de ansåg vara avgörande för hans karaktär.

Kungen av Europa är boken om Alf I. Veber och hans väg genom livet. En del byggstenar i handlingen känns igen från trilogin om Wergeland: den lilla gruppen av unga vänner som är frustrerade över hur inkrökt Norge är, och portalupplevelserna, de som på var sitt sätt förändrar Alfs liv i grunden. Det är litet störande att det här kommer igen i blekare versioner än i Wergelandtrilogin. Andra byggstenar är nya, och stör för att de känns så konstgjorda: Alfs komplexa förhållanden till kvinnor, och berättarens ständiga påpekanden om hur Alf och hans ungdomsvänner var först att använda eller förstå det som sedan blev IT-boomen. Ordet "portal" var faktiskt Alf den allra förste som använde för att beskriva en samling av nätlänkar! Toppen.

Historien rör sig fram och tillbaka mellan flera tidsperioder i Alfs liv. Alf själv studsar fram och tillbaka som en flipperkula mellan olika kvinnor. När jag känner mig välvillig kan jag tänka att det är fint att berättaren ger så stor ära åt de människor som har format Alf; kvinnorna och familjen. Men ändå förblir huvudpersonen konturlös. Människorna i hans liv blir inte heller några elgjutna personligheter, bara en samling av karaktärsdrag som attraherar, förbryllar och upplyser den vetgirige Alf. Han får till och med en Manic Pixie Girl! Det händer när han har halkat ut från samhället och blivit fri från alla tvång. Toppen.

Trots alla mina klagomål var boken lättläst, underhållande och mer ambitiös än mycket annat som publiceras i Sverige. Men Alf I. Vebers liv känns som en urvattnad kopia av Jan Kjærstads Wergeland-trilogi, och därför blev boken en besvikelse.

Alte Nationalgalerie Berlin

I en specialutställning visar Alte Nationalgalerie upp den konstsamling som bankmannen Joachim Heinrich Wilhelm Wagener införskaffat under sitt liv. Dessa donerade verk blev grunden till den samling av 1800-talskonst som finns i Nationalgalerie. Med Wageners egna ord får man läsa breven till och från konstnärerna som han lärde känna personligen, och hans berättelse om den första tavlan som han köpte som ung med mödosamt ihopskrapade pengar: Gotische Kirche auf einem Felsen am Meer av Karl Friedrich Schinkel. Det är en tavla med spännande motiv, och det är lätt att tänka sig att den drog till sig en ung romantisk mans intresse.

Karl Friedrich Schinkel, Gotische Kirche auf einem Felsen am Meer

När man går vidare i samlingen ser man att nästan alla tavlorna Wagener köpte och beställde har liknande dramatiska och mystiska motiv. Det är litet rörande; de är alla så direkt tilltalande, nästan på väg att bli kitschiga. Många stiliga slott och klosterruiner i motljus, inramade av träd med krokiga grenar, ibland med processioner av människor som antingen är dystra eller inbegripna i intressanta danser. Ibland är det som att man försökt klämma in så mycket som möjligt på en bild: en borg, höga vågor som bryts mot klippor, en liten stad, en horisont med höga berg. Och gärna en måne, mörka moln eller en regnbåge.

Carl Blechen, Dämonische Landschaft

Bättre tycker jag om de tavlor som visar kloster- och kyrkointeriörer i färger som är så mättade att de vibrerar av mystik. Till och med en klostergång med flagnande väggfärg där det står några redskap lutade får en egen lyster.

Men som sagt, jag börjar bli övermätt på dramatiska vågor mot mytiska slott på höga klippor. Då kommer jag till rummet med målningar av Caspar David Friedrich. Även han målade naturskildringar som föll Wagener i smaken, och några av hans tavlor har just samma dramatiska komposition som de i tidigare rum. Men man kan se att Caspar David Friedrichs tavlor genom åren blir mer och mer sparsmakade och förtätade. Motiven blir enklare och klarare, men mystiken finns kvar. Det ger dem större stillhet och fokus på både naturen och stämningen. Det är som att de tidigare tavlorna berättade hela äventyr, medan Caspar David Friedrichs tavlor koncentrerar sig till ett ögonblick.

Caspar David Friedrich, Das einsame Baum

Jag har börjat min vandring genom galleriet på den översta våningen. I broschyren ser jag att Alte Nationalgalerie äger en version av den ryktbara tavlan Toteninsel av Arnold Böcklin! När jag går nedför trappan till andra våningen växer förväntningarna inom mig. På väggarna på väg mot Toteninsel hänger andra tavlor av Böcklin, och kontrasten till verken på våningen ovanför är tydlig. Fastän konstnärerna på den här våningen, några årtionden senare på 1800-talet, fortfarande målar detaljrikt och naturtroget, speglar de en värld där människans förhållande till de dunkla krafterna i naturen inte längre är så oskyldigt utan litet mer jämbördigt och litet mer skrämmande. På en bild av en eremit hänger små änglar utanför hans fönster och ser förundrat på när han spelar fiol. På ett självporträtt hänger Döden över Böcklins axel, grinande och gnidande på en fiol.

Arnold Böcklin, Självporträtt med Döden spelande fiol

Tavlorna på den nedersta våningen är intressanta och välgjorda skildringar av den frambrytande moderniteten; folksamlingar, tidningssäljande pojkar, bakgårdar med fladdrande tvätt, tågstationer. Tyvärr är jag för utmattad av upplevelserna på de översta våningarna för att uppskatta dem till fullo. När jag till sist kom fram till Toteninsel visade det sig att den tavlan är den ljusaste av alla verk av Böcklin på Alte Nationalgalerie. Och ändå är den så mörk, mättad, att full av spänning! Så många konstnärer har inspirerats av den under fler än hundra år. Vad finns på ön som öppnar sig mot den ensamma anländande båten? Vi ser inget annat än hav och horisont vid sidan om öns skyddande klippväggar. Men kan det finnas mer djupare in, bakom mörkret i öns mitt? Alla världens människosjälar som hittills har dött och som kommer att dö, och de som leder dem in i deras slutliga stillhet?

Arnold Böcklin, Toteninsel (1883)

Länk till Alte Nationalgalerie Berlin

Die Amerikanische Päpstin på Kleines Theater Berlin

Pjäsen om den första kvinnliga påven, Johanna II, skrevs av agnostikern Esther Vilar 1982, utan uppsåt att såra troende, utan för att ställa några frågor att fundera över. För mig som troende katolik boende i ett sekulariserat land blir det ett oerhört intressant och välformulerat stycke, som också säger några saker jag redan har funderat över.

Scenen är vitmålad och kal, och alla bord och stolar är av genomskinligt plexiglas. Vilken total motsats till den medvetna prakten i Vatikanstaten idag! Men vår påvinna (Elga Mangold) förklarar det för oss i sin monolog (som bara avbryts av sponsorsmeddelanden). Redan våra påvar på 1900-talet började dra sig mot större anspråkslöshet. Ur historien, som sträcker sig några decennier förbi vår nutid, nämner påvinnan Johanna hur påve efter påve drog ned på ceremonier och utsmyckningar, och till slut sålde ut inredningen i Vatikanpalatset och skänkte pengarna till fattiga. Lovvärt! Eller (min egen anmärkning) ändå värt att ifrågasätta, eftersom en del i tron är att få komma till ett vackert kyrkorum, sjunga och höra vacker musik och höra underbara ord.

Steg för steg beskriver Johanna II Katolska kyrkans utveckling under åren när fler och fler lämnade den. Vad skulle man göra för att behålla den moderna tidens människor i sina fållor? Man släppte som sagt på ceremonierna. Påven kunde inte längre vara ofelbar, nej, han var en människa som andra. Dagens stora stötestenar röjdes undan: kvinnor tilläts bli präster och präster tilläts att gifta sig! Kyrkans regler för sina troende luckrades också upp, och homosexualitet och skilsmässa blev tillåtet. Och för att demokratisera: påven valdes inte längre på livstid av kardinalskollegiet, utan på fyra år av alla katoliker i världen. En efter en radar Johanna upp påvarna som valdes, den ene slappare än den andre. En holländare som förskingrade Vatikanens pengar, en glad spanjor, en som gifte sig med en protestant samma dag som han valdes.

Och ändå lämnade katolikerna sin kyrka. Efter allt som kyrkan gjorde för att anpassa sig till dem! Påven Johanna frågar oss retoriskt hur vi kunde vara så otacksamma. Med smeksam röst vänder hon sig specifikt till männen och frågar dem vad mer de begärde, efter att man upplöst alla tvingande regler. Och till kvinnorna vänder hon sig och frågar hur det kunde ta oss så många år, flera decennier av kvinnliga präster, innan vi valde en kvinna till påve. Men framför allt, varför människorna fortsatte att strömma från Katolska kyrkan när den gjorde allt för att hålla kvar dem.

Svaret kanske redan har givit sig själv, vid närmare eftertanke. Vad människor vill ha av sin kyrka är inte slapphet och tillåtelse, utan levnadsregler och tvingande lagar. Den moderna människan som redan har mat för dagen behöver inte fler eftergifter utan något att sträva mot. För bara med regler som är stränga och svåra att följa kan man börja längta efter fulländningen, den avlägsna men lockande. Så detta är vad påven Johanna nu skall ge de troende! Hon förklarar att hon ämnar sitta sin livstid ut, hon klär sig i den gamla ståtliga påvedräkt hon lyckats köpa tillbaka från en amerikansk bank, och hon leder sin hjord (via TV) i knäfall och gemensam bön på latin; Agnus Dei och trosbekännelsen.

Jag vill absolut inte verka nedlåtande när jag säger att jag känner igen mycket av det den framtida påvinnan berättar i Svenska Kyrkan. Jag är glad att den öppna, vänliga Svenska Kyrkan finns, framför allt i sitt välkomnande av homosexuella, något jag önskar att min Katolska Kyrka skulle ta efter fullt ut. Men jag är ändå glad över att tillhöra en kyrka som inte är så osäker på sin egen kärna att den ändrar sig efter tidens seder, utan istället ställer upp regler och hjälper en att följa dem. Så att människor i framtiden skulle lämna en Katolsk kyrka som rycker på axlarna och säger "anything goes", det förvånar mig inte alls.

Steg för steg har alltså påvinnan Johanna berättat vad som hände med den Katolska kyrkan, och vad hon nu gör för att ge den åter sin fulla makt. Men stegen tar inte slut där. Gång på gång överraskas jag av ett nytt tankesprång. För efter att Johanna förklarat hur viktigt det är för människan det är att ha en tro att böja sig under - då berättar hon att hennes egen tro är en intellektuell konstruktion! Inget är sant, och den kristna kyrkans urhistoria om Jesus och hans liv är uppdiktad av Jesus själv, som också måste ha varit agnostiker eller ateist för att ha vågat utge sig för att vara Guds egen son.

Efter att ha levat med min tro hela livet har jag själv upplevt djupa tvivel och perioder av förlorad tro. Under de perioderna har jag resonerat med mig själv enligt Johannas linjer, och sagt till mig själv att det av många skäl är bättre att hålla fast vid ritualerna och de yttre kännetecknen av tron än att lämna den. Men veckorna gick, och jag upplevde att det verkligen inte räckte. En tro som följd av logiska skäl kunde inte likna den som byggde på en kärna av äkta tro. Så hur stark påvinnan Johanna än verkar på scenen, kan jag med hela min själ förstå den vånda hon känner när hon själv övermannas av tvivel. Och till vem skall hon nu vända sig med sin oro? Hon har ju ingen Gud, och hon har heller ingen överordnad jordisk representant att vända sig till i lydnad! Allt står och faller med henne nu. Och i det slutliga steget i pjäsen samlar sig påvinnan Johanna, beträder påveämbetet och inleder kyrkans nya/nygamla era, åter till att bli en auktoritet som oroliga människor kan vända sig till. Hon är magnifik, och det är just det hon skall vara.

Länk till Kleines Theaters sida om Die Amerikanische Päpstin