Kungen av Europa är boken om Alf I. Veber och hans väg genom livet. En del byggstenar i handlingen känns igen från trilogin om Wergeland: den lilla gruppen av unga vänner som är frustrerade över hur inkrökt Norge är, och portalupplevelserna, de som på var sitt sätt förändrar Alfs liv i grunden. Det är litet störande att det här kommer igen i blekare versioner än i Wergelandtrilogin. Andra byggstenar är nya, och stör för att de känns så konstgjorda: Alfs komplexa förhållanden till kvinnor, och berättarens ständiga påpekanden om hur Alf och hans ungdomsvänner var först att använda eller förstå det som sedan blev IT-boomen. Ordet "portal" var faktiskt Alf den allra förste som använde för att beskriva en samling av nätlänkar! Toppen.
Historien rör sig fram och tillbaka mellan flera tidsperioder i Alfs liv. Alf själv studsar fram och tillbaka som en flipperkula mellan olika kvinnor. När jag känner mig välvillig kan jag tänka att det är fint att berättaren ger så stor ära åt de människor som har format Alf; kvinnorna och familjen. Men ändå förblir huvudpersonen konturlös. Människorna i hans liv blir inte heller några elgjutna personligheter, bara en samling av karaktärsdrag som attraherar, förbryllar och upplyser den vetgirige Alf. Han får till och med en Manic Pixie Girl! Det händer när han har halkat ut från samhället och blivit fri från alla tvång. Toppen.
Trots alla mina klagomål var boken lättläst, underhållande och mer ambitiös än mycket annat som publiceras i Sverige. Men Alf I. Vebers liv känns som en urvattnad kopia av Jan Kjærstads Wergeland-trilogi, och därför blev boken en besvikelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar