På Glenn Miller Café spelar Mattias Ståhl (vib), Joe Williamson (b), Christoph Cantillo (tr) och den hastigt inhoppade Magnus Broo (trp). Det första setet innehåller många experimentella sätt att få fram ljud från sitt instrument; halvformade toner inbäddade i blåsljud från trumpeten, knappt hörbara toner på baser, lekfulla trumljud och vibbratoner som dämpas med näsan. Det är en sådan stil som är så skönt att bege sig ut i när man har spelat och hört väldigt mycket jazz, och jag gillar energin. Men jag hade önskat att musiken oftare koncentrerat sig till harmonier; tagit avstamp i tydligare melodier och svävat ut därifrån istället för tvärtom. Men det är min personliga smak, och jag vet att inte alla är eniga med mig.
I andra set får vi mer av sammanhållna melodier; vibrafon och trumpet spelar slingor i tandem, och får sedan brodera ut dem på egen hand. Flera låtar börjar i ett tillbakahållet tempo, och exploderar sedan i kraftiga ljudstormar som bandet piskar upp tillsammans, och intensiva solon. Det står klart att alla musiker är djupt musikaliska. Christoph Cantillo och Joe Williamson är riktigt skickliga på trummor respektive bas, både i samspelet med gruppen och när de spelar solo. Vibrafonens distinkta klang ger en extra nyans till musiken, som jag verkligen gillar. Mer vibbra åt folket! Jag stannar inte till tredje set, men hoppas att det var lika intensivt som det andra.
Länk till Glenn Miller Café
Mer vibbra åt folket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar