I flera hundra år har karmelitordens systrar levt avskilt från omvärlden. Om man inte vet något om dem är det lätt att tro att de är rädda för världen och så naiva att de utan att fundera skulle traska till sin egen död som martyrer för Kristus. Francis Poulencs opera Karmelitsystrarna visar en grupp kvinnor med större djup än så, som plågas av tvivel i sin tro och tvekar på olika sätt inför sin påtvingade död.
Handlingen utspelar sig under franska revolutionen, där folkväldet som tog över styret av staten snabbt gick vidare till att tvinga sina nya ideal på alla, med våld, tortyr och dödsdomar om så behövdes. Redan under inledningsscenen ser vi hur betjänterna dricker upp markisens champagne och sällar sig till folkmassan utanför fönstret. Dottern Blanche de la Force (Elin Rombo) är bräcklig och familjen har alltid sett henne som en liten rädd hare. För sin trygghets skull väljer hon nu att lämna sitt föräldrahem och träda in i karmelitorden.
Hon möts dock inte med öppna armar, utan med en sträng förklaring från priorinnan Mme de Croissy (Marianne Eklöf) att orden inte skyddar systrarna, utan det är systrarna som skyddar orden. Blanche visar ingen djupare religiös övertygelse, men priorinnan låter henne ändå stanna. Väl upptagen i gemenskapen får hon tillbringa mycket tid med den näst yngsta nunnan Constance (Marianne Hellgren Staykov), som är så sprudlande lycklig över sitt liv som karmelit att Blanche retar sig vansinnig på det (vi är nog flera i publiken som förstår henne).
Priorinnan är döende i en plågsam sjukdom, men det som tär henne mest är inte smärtorna utan de tvivel de sår i hennes tro. Efter ett helt liv i Guds tjänst, är hon inte starkare än så? I och med att scenbilden och dräkterna är så klara och rena blir det tydligare att det är de inre kvalen som är den största sorgen för priorinnan.
Vid priorinnans sida under dödskampen fanns Moder Marie (Susann Végh), som oroar sig för hoten hon hör från den brutala omvärlden. Moder Marie håller ett tal till systrarna där hon förklarar att de måste vara beredda på att bli martyrer för sin tro. Här tar operan upp ett viktigt tema som är värt att tänka på än idag: är martyrdöden ett mål att söka sig mot? Mme Lidoine (Lena Nordin) som nyss valts till systrarnas nya priorinna svarar ett tydligt nej! Det är förmätet att tro att man själv kan söka en död som martyr. Det valet skall man inte göra själv!
Det är alltså viktigt att komma ihåg att varken kyrkan eller den här operan framhåller martyrskapet som ett ideal. I samma anda visas även hur vägen till martyrdöden är fylld av tvivel i olika former för kvinnorna i gruppen. Jag är glad att jag såg en annan uppsättning av operan redan i somras på Komische Oper i Berlin. Den var mer köttslig och ofta så grotesk att det drog fokus från detaljer i handlingen (dock underbart vackert sjungen), men gav mig tillfälle att tänka igenom vem som säger vad vilket var en hjälp i den här uppsättningen.
När Mme Lidoine är borta tar Moder Marie åter upp ämnet, och frågar om systrarna vill avge ett löfte om att bli martyrer om de skulle drivas till det. Alla utom den levnadsglada syster Constance svarar att de är det, men hon är kvick att ändra sitt nej till ett ja. Kanske för kvick - man kan föreställa sig att tvivlen återkommer under de närmaste dagarna. Blanche rymmer så fort hon har avgett sitt löfte, men tillbaka i sitt plundrade barndomshem blir hon tjänare åt dem som avrättat hennes familj.
Folkhopen tränger in i klostret, systrarna kastas ut, men efter att de fortsatt att leva som nunnor häktas de för att dömas och dödas. Mme Lidoine är nu tillsammans med dem, och Lena Nordin låter som allra vackrast när hon nu stämmer in i det löfte om martyrskap som kvinnorna avgivit.
Inför avrättningen kläs nunnorna åter i sina vita dräkter, musiken stegras och belysningen i salongen tänds för att alla vi åskådare skall känna oss medskyldiga. Men när pöbeln har slitit av kvinnornas dok stillnar de inför vad de har gjort, och när nunnorna börjar sjunga en oändligt vacker Salve Regina faller många av dem på knä i bakgrunden. Men obönhörligt hörs fallet och dunsen av giljotinen, och en efter en faller kvinnorna ned döda. Där släcktes ett liv. Där släcktes ett annat liv. Vem skall falla nu? Varför dödas de? Vad är det för makt som tar sig rätten att sluta ett liv?
Syster Constance dämpade sin tvekan för att gå tillsammans med systrarna. Moder Marie, som ledde systrarna till beslutet, plågas över att inte vara vid deras sida. Mme Lidoine, som var förnuftets röst, stannar hos sina systrar in i döden för att ge dem styrka. Och Blanche, som hade kunnat hålla sig undan och slippa döden, och som hela tiden varit rädd och tvivlat på sin plats hos systrarna, väljer att kliva fram till giljotinen i sista stund. Operan visar att martyrdöden inte är något lätt val för någon av dem.
In i det sista, medan sångstämmorna försvinner en efter en, är Salve Regina den allra skönaste musiken i operan. Sådan kontrast mot den inledande scenen och de kantiga melodierna som Blanches far och bror har att sjunga! Däremellan är musiken underbart skön. Allra bäst tyckte jag om Susann Véghs klara och säkra röst. I övrigt saknade jag faktiskt stämmorna från Berlin, som alla hade en pålitlig styrka och djup inlevelse. Men Karmelitsystrarna är en så vacker och tänkvärd opera, att jag rekommenderar uppsättningen i Stockholm å det starkaste.
Länk till Kungliga Operans sida om Karmelitsystrarna
Rolig fotnot: Marianne Eklöf som sjunger priorinnan gör även den svenska rösten till Castafiore i Tintin-filmen.
Handlingen utspelar sig under franska revolutionen, där folkväldet som tog över styret av staten snabbt gick vidare till att tvinga sina nya ideal på alla, med våld, tortyr och dödsdomar om så behövdes. Redan under inledningsscenen ser vi hur betjänterna dricker upp markisens champagne och sällar sig till folkmassan utanför fönstret. Dottern Blanche de la Force (Elin Rombo) är bräcklig och familjen har alltid sett henne som en liten rädd hare. För sin trygghets skull väljer hon nu att lämna sitt föräldrahem och träda in i karmelitorden.
Hon möts dock inte med öppna armar, utan med en sträng förklaring från priorinnan Mme de Croissy (Marianne Eklöf) att orden inte skyddar systrarna, utan det är systrarna som skyddar orden. Blanche visar ingen djupare religiös övertygelse, men priorinnan låter henne ändå stanna. Väl upptagen i gemenskapen får hon tillbringa mycket tid med den näst yngsta nunnan Constance (Marianne Hellgren Staykov), som är så sprudlande lycklig över sitt liv som karmelit att Blanche retar sig vansinnig på det (vi är nog flera i publiken som förstår henne).
Priorinnan är döende i en plågsam sjukdom, men det som tär henne mest är inte smärtorna utan de tvivel de sår i hennes tro. Efter ett helt liv i Guds tjänst, är hon inte starkare än så? I och med att scenbilden och dräkterna är så klara och rena blir det tydligare att det är de inre kvalen som är den största sorgen för priorinnan.
Vid priorinnans sida under dödskampen fanns Moder Marie (Susann Végh), som oroar sig för hoten hon hör från den brutala omvärlden. Moder Marie håller ett tal till systrarna där hon förklarar att de måste vara beredda på att bli martyrer för sin tro. Här tar operan upp ett viktigt tema som är värt att tänka på än idag: är martyrdöden ett mål att söka sig mot? Mme Lidoine (Lena Nordin) som nyss valts till systrarnas nya priorinna svarar ett tydligt nej! Det är förmätet att tro att man själv kan söka en död som martyr. Det valet skall man inte göra själv!
Det är alltså viktigt att komma ihåg att varken kyrkan eller den här operan framhåller martyrskapet som ett ideal. I samma anda visas även hur vägen till martyrdöden är fylld av tvivel i olika former för kvinnorna i gruppen. Jag är glad att jag såg en annan uppsättning av operan redan i somras på Komische Oper i Berlin. Den var mer köttslig och ofta så grotesk att det drog fokus från detaljer i handlingen (dock underbart vackert sjungen), men gav mig tillfälle att tänka igenom vem som säger vad vilket var en hjälp i den här uppsättningen.
När Mme Lidoine är borta tar Moder Marie åter upp ämnet, och frågar om systrarna vill avge ett löfte om att bli martyrer om de skulle drivas till det. Alla utom den levnadsglada syster Constance svarar att de är det, men hon är kvick att ändra sitt nej till ett ja. Kanske för kvick - man kan föreställa sig att tvivlen återkommer under de närmaste dagarna. Blanche rymmer så fort hon har avgett sitt löfte, men tillbaka i sitt plundrade barndomshem blir hon tjänare åt dem som avrättat hennes familj.
Folkhopen tränger in i klostret, systrarna kastas ut, men efter att de fortsatt att leva som nunnor häktas de för att dömas och dödas. Mme Lidoine är nu tillsammans med dem, och Lena Nordin låter som allra vackrast när hon nu stämmer in i det löfte om martyrskap som kvinnorna avgivit.
Inför avrättningen kläs nunnorna åter i sina vita dräkter, musiken stegras och belysningen i salongen tänds för att alla vi åskådare skall känna oss medskyldiga. Men när pöbeln har slitit av kvinnornas dok stillnar de inför vad de har gjort, och när nunnorna börjar sjunga en oändligt vacker Salve Regina faller många av dem på knä i bakgrunden. Men obönhörligt hörs fallet och dunsen av giljotinen, och en efter en faller kvinnorna ned döda. Där släcktes ett liv. Där släcktes ett annat liv. Vem skall falla nu? Varför dödas de? Vad är det för makt som tar sig rätten att sluta ett liv?
Syster Constance dämpade sin tvekan för att gå tillsammans med systrarna. Moder Marie, som ledde systrarna till beslutet, plågas över att inte vara vid deras sida. Mme Lidoine, som var förnuftets röst, stannar hos sina systrar in i döden för att ge dem styrka. Och Blanche, som hade kunnat hålla sig undan och slippa döden, och som hela tiden varit rädd och tvivlat på sin plats hos systrarna, väljer att kliva fram till giljotinen i sista stund. Operan visar att martyrdöden inte är något lätt val för någon av dem.
In i det sista, medan sångstämmorna försvinner en efter en, är Salve Regina den allra skönaste musiken i operan. Sådan kontrast mot den inledande scenen och de kantiga melodierna som Blanches far och bror har att sjunga! Däremellan är musiken underbart skön. Allra bäst tyckte jag om Susann Véghs klara och säkra röst. I övrigt saknade jag faktiskt stämmorna från Berlin, som alla hade en pålitlig styrka och djup inlevelse. Men Karmelitsystrarna är en så vacker och tänkvärd opera, att jag rekommenderar uppsättningen i Stockholm å det starkaste.
Länk till Kungliga Operans sida om Karmelitsystrarna
Foto: Alexander Kenney
Rolig fotnot: Marianne Eklöf som sjunger priorinnan gör även den svenska rösten till Castafiore i Tintin-filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar