Shuggie Bain av Douglas Stuart

 Agnes Bain är mån om sitt utseende - med sin bleka hy och mörka hår liknar hon redan Snövit, löständerna ger henne ett perfekt leende och fina kläder, hårspray, mascara och läppstift fulländar skönheten. Hon längtar till något roligare bortom de slitna kvarteren i Glasgow, och kan inte tänka sig att den snälle och pålitlige maken är det bästa livet kan bjuda. Hon tar sina två barn och lämnar det trygga livet i en taxi körd av den nye mannen Shug Bain. Men de hamnar tillbaka i hennes föräldrars vardagsrum, med en ny liten Shuggie som växer upp under bokens gång.

Ett annat sätt att fly från den tröstlösa verkligheten är alkohol. Gång på gång hör vi knäppet och pyset när Agnes välmanikyrerade naglar öppnar en ny ölburk. Berättelsens fokus rör sig mellan de olika familjemedlemmarna och ofta går det att känna suget efter trösten och försvinnandet tillsammans med Agnes, men ännu mer ser vi hur alkoholberoendet förstör för Agnes och alla i hennes familj. De två äldsta barnen, Catherine och Leek, försöker ta sig så långt som möjligt bort från det svarta hål som är Agnes och hennes drickande. Kvar blir sladdbarnet Shuggie, mindre och svagare och märkt som poofter vart han än går, redan innan han förstår vad mobbarna menar.

Det är kanske inte så konstigt att man vill dricka sig bort från den hårda, glädjelösa världen de flesta lever i; utbredd arbetslöshet, bidrag som bara knappt räcker veckan ut, och mellan såväl vuxna som barn finns sällan någon vänskap utan oftare hårda ord, misstro, mobbing, spottloskor och knytnävsslag. Jo, i drickandet finner Agnes vänner; "vänner" som inte vill vara ensamma i drickandet, kanske lura till sig några av hennes burkar, kanske bjuda Agnes på en fylla mot gentjänster. Barnen lär sig att lyssna av hennes humör och hålla sig undan eller torka upp och försöka hjälpa henne att må bra igen.

I boken finns många klumpiga beskrivningar av kvinnor som inte är kvinnliga nog eller alltför slampiga, det finns andra övertydliga krav hur man skall vara som man, och det är där som Shuggie aldrig passar in. Så de hårda, trevande fingrarna som klämmer på kvinnors och småflickors kroppar som det enda nöje man kan tänka sig når också en uppgiven Shuggie. På så gott som varje sida möter vi grymheter och elände, och tidvis kan det kännas för tungt. Men det råder ingen tvekan om att Shuggie Bain är en trovärdig beskrivning av ett liv kring den onda spiral som drickandet utgör.

The Third Day

 Osea är en ö på Englands östra kust, förbunden med fastlandet via en väg som bara är farbar under de timmar tidvattnet drar sig tillbaka. TV-serien The Third Day utspelar sig där och väver in öns historia och speciella miljöer i berättelsen. Sam är i närheten av ön när han ser något underligt. Flickan han räddat livet på, Epona, bor på Osea och Sam kör henne tillbaka dit. Där pågår förberedelserna för en festival som verkar mycket speciell och litet farlig. Är det verkligen en trygg famn Epona kommer tillbaka till?

Människorna på ön är en förvirrande blandning av vänlighet och fientlighet. Där finns ett litet hotell som sköts av paret Martin. Mrs. Martin är ruskigt ful i munnen, inte minst mot sin make som å sin sida är vänligheten själv. Det är svårt att pricka tiden för när vägen från ön är farbar och Sam blir kvar där längre än han vill. Eller vad vill han? Trots att så mycket på Osea är konstigt och hotfullt kommer olika saker ivägen för hans återfärd.

 

Till festivalen hör personer utklädda i otäcka huvor som skall skrämma synden ur folket. Runt om på ön ligger blodiga djurkadaver. När Sam rör sig över ön blir han flera gånger skadad och hotad med dödligt våld. Men allt slätas över med bortförklaringar som bara nästan håller. Och människorna understrycker ofta att de är goda kristna, trots att de keltiska symbolerna och möjligen än brutalare hedniska riter verkar lura runt hörnet. Litet mer trovärdig är den amerikanska antropologen Jess, som bedyrar att under de år hon studerat Osea har invånarna varit jättesnälla och deras fester är också väldigt roliga. Av många olika skäl vill Sam förtränga omvärlden och snart berusar han sig med de övriga festande - farligt, när man kanske hellre borde hålla alla sinnen skärpta.

Serien The Third Day lades upp som tre avsnitt, ett tolvtimmars event och ytterligare tre avsnitt. Det livesända eventet följde en dag av firande på ön som innebar extra hårda insatser av Sam, och går att se i efterhand på HBO:s Facebooksida. Jag erkänner att jag hoppade i tiden när inte mycket hände, men det var en stark upplevelse att se saker hända på plats, och även de långsamma kameraåkningarna genom naturområdena som man mer och mer lärde känna.

 

Myterna och ritualerna som bit för bit avslöjas ger verkligen en känsla av att ha vuxit fram under århundraden, och är inte bara spännande och löftesrika utan krävande och varnande. Det är lätt att tro på de många människorna som innerligt förklarar för dig hur speciell Osea är. Det märker vi även i den avslutande triptyken, när kvinnan Helen kommer till ön med sina två döttrar och inte heller skyndar därifrån trots ett ovälkomnande mottagande. Det är spännande och grymt att se följderna av den stora festen och vad den har gjort med människorna. Kanske är det många som ser The Third Day som pretentiöst och svårbegripligt, men vi är också en skara som dras till det vi får se på ön, med blandade känslor precis som Sam och så många andra.

 

Arno Rafael Minkkinen på Fotografiska

 Arno Rafael Minkkinen skapar naturfotografier där människan är en del av naturen. För enkelhets skull ofta Arno själv, hans nakna kropp, men hur rogivande resultatet än blir är det inte enkelhet utan mycket fantasi och ofta komplicerade positioner som behövs för att sätta människokroppen i harmoni med de dramatiska naturscener som Minkkinen sökt upp.

 

Med huvudet böjt utom synhåll går det lättare att låta den nakna kroppen smälta in i naturen. Arno Rafael Minkkinen arbetar oftast ensam, utan assistenter som kan hjälpa honom med tekniken eller med att komponera bilderna, men förstår sig själv, sin utrustning och sina naturscenerier så väl att han lyckas med sina foton utan att behöva manipulera motiven eller de färdiga bilderna.

 

Minkkinen ser de roliga uppslag som naturen bjuder på, där en böjd trädstam kan bli som en bukett som sträcks fram i en näve. Så blir naturen rekvisita, men ibland är det tvärtom; Minkkinen formar en kroppsdel till att passa in i spännande formationer i naturen.

Humorn finns i bakgrunden och bubblar ibland fram extra tydligt, till exempel i bilden Arno On The Arno. 

 

En spegelblank vattenyta med tillräckligt stadga att stå på (is? fast mark strax under ytan?) ger upphov till bilder där estetiken står i fokus. Det är skönt för själen med den blandning av natur, människa, skämt och skönhet som Arno Rafael Minkkinens bilder visar.

Länk till Fotografiskas sida om Arno Rafael Minkkinen

The Shadow King av Maaza Mengiste

 Maaza Mengistes bok The Shadow King handlar om när Italien (åter)invaderar Etiopien år 1935, och främst om dem som tog upp vapnen då - både män och kvinnor. Trots att mycket av innehållet i berättelsen i mitt tycke inte motsäger varandra, ger de tagna tillsammans en tänkvärd helhetsbild: att människorna som krigar tillsammans samtidigt kan vara fiender inbördes, och att ett liv av ständiga förödmjukelser ändå är värt att försvara mot en inkräktare utifrån.

Historien följer främst den unga kvinnan Hirut, som lever som tjänare hos sin släkting Kidane sedan hon blev föräldralös. Kidanes hustru Aster är svartsjuk, våldsam och argsint och ett av de första kapitlen i boken skildrar hur Aster plågar Hirut, från de första hotfulla ropen till grov misshandel och stöld av en av Hiruts få ägodelar. Vidare i berättelsen får vi även höra om sorg och smärta som format Aster, och likaså familjehemligheter som förmörkat livet för den italienske fotografen Ettore Navarra, och det är tungt att läsa om så mycket lidande i ett sträck - inte för att det inte finns många liv som levs just så. Därtill är Maaza Mengistes språk poetiskt av ett slag som inte ligger så lätt för mig att uttyda: liknelser om människornas plats i en värld som böjer dem, inte böjer sig efter dem; hat, trots och förståelse som förmedlas ordlöst i symboliska handlingar.

Det är egentligen inte konstigt utan sannolikt att människor i pressade situationer väljer att göra något konstigt eller handla mot sitt eget intresse, men i The Shadow King får de handlingen att hacka ytterligare tillsammans med att personligheterna inte känns sammanhängande - Aster är elak, skadad och rädd, modig, beslutsam, kunnig men alltid bara en egenskap i taget. Det är också svårt att jämka samman Kidanes hastigt sammansatta och inte så stora armé med att de är i motståndslinjens centrum och får personliga ordrar från kejsaren, Haile Selassie.

I Haile Selassies palats följer vi kejsaren, mannen, befälhavaren då han vevar på sin grammofon för att lyssna på Aida, operan där den etiopiska flickan Aida utan att behöva det går till sin död. Hoppfulla tankar om Davids lyckosamma strid mot Goliat kan förklara hans avvaktan inför de invaderande styrkorna.

Ett foto och berättelser om hur även Etipiens kvinnor tog upp vapen och krävde att få strida mot inkräktarna inspirerade Maaza Mengiste till sin bok. De foton som Ettore Navarra tar är i dubbel mening grymma påminnelser om ondskan i krig, när motståndaren reduceras till något icke-mänskligt man snabbt skall göra sig av med och vara stolt över det. Fotona känns inte mindre hemska för att de är fiktiva.

Locke & Key

 Gamla hus med antikt möblemang kittlar fantasin. Vad kan finnas bakom låsta dörrar till rum och skåp? Kanske kan den rätta nyckeln öppna en port till något annat än den vanliga världen? Det stora huset som funnits i familjen Lockes ägor sedan generationer kallas The Key House, och minsann om där inte finns en massa magiska nycklar som kan låsa upp ännu mer lockande saker än dörrar.

Men familjen Locke kommer till huset, i den lilla staden Matheson i Massachusetts, under olyckliga omständigheter. Pappan i familjen, Rendell, mördades av en av sina studenter, och minnena spökar för barnen trots miljöombytet. Att börja en ny skola är sällan roligt det heller, men tonårssyskonen Tyler och Kinsey möter både bråkstakar och hyggliga personer att bli vänner med. Under veckan som lillebror Bode väntar på att hans skola skall ha upprop börjar han höra röster. Några som viskar till honom, och en som berättar för honom vad rösterna viskar om.

Det verkar bara vara barn och ungdomar som kan höra och förstå magin som genomsyrar Locke House och nycklarna som finns gömda där. Eller, inte bara barn utan även magiska (förmodligen ondskefulla) väsen, men inte så lätt mamman i familjen, Nina Locke. Hon hittar ändå konkreta saker att bli misstänksam mot, som vad som hände med Rendells barndomsvänner och vem som verkar bryta sig in i deras hus och till och med mörda människor i Matheson.

Det är spännande att få se vad de magiska nycklarna låser upp, och det leder till imponerande scenerier, inte minst när syskonen måste kämpa mot de onda krafterna som vill stjäla alla nycklarna. Men litet tonårsklantigt så börjar Kinsey att använda nycklarnas makt för sitt eget bästa och berätta om dem för kompisar, och Tyler gör sitt till för att försätta sig och nycklarna i fara. Handlingen börjar tunnas ut och det blir svårare att engagera sig i familjen Lockes öde även om det står mycket på spel. Utan att vara direkt förutsägbar går det att förstå att historien kommer att sluta med att allt löser sig... utom en detalj, som gör att vi måste få en säsong till. Och varför inte, Locke & Key är underhållande och många gånger fantasieggande. Hur skulle det se ut i DIN hjärna, om du kunde kliva in?

 

Rymdteleskopet Hubble på Fotografiska

 I en bana 600 km ovanför jorden rör sig sedan trettio år rymdteleskopet Hubble. Ostört av jordatmosfären har det studerat vårt eget solsystem och vår hemmagalax Vintergatan, men också fenomen längre bort, som supernovor och svarta hål i andra galaxer, och gjort upptäckter som hjälper oss att beräkna universums ålder och expansion.

 

Utställningstexten på Fotografiska berättar utförligt om hur det Hubble fångar upp är bilder av hur universum såg ut för länge sedan - ljuset från något som ligger 100 miljoner ljusår bort har ju färdats i 100 miljoner år för att komma hit. De mest avlägsna galaxer Hubble har observerat ligger 13 miljarder ljusår bort.

 

De fantastiska bilder vi har fått från Hubble har inte från början den färgprakt som vi har börjat vänja oss vid, utan är färglagda av forskarna för att utvalda detaljer skall bli tydligare, som till exempel vilka grundämnen som ingår i gasformationerna. I den svindlande bilden med namnet Pillars of creation har svavel fått en röd ton, väte grön och syre blå, vilket inte motsvarar verkligheten men gör formerna tydligare och ger en visuell modell av något forskare kan arbeta vidare med.
(Se denna länk för ytterligare förklaringar.)

 

 

I ett litet, delvis mörklagt rum visar Fotografiska sju vackra och svindlande fotografier från Hubbles observationer, samt en översiktsfilm med fler fascinerande vyer och bilder. (Ett foto till hänger utanför salen.) Det är inte mycket men intensivt och inspirerande att få se.

Länk till Fotografiskas sida om Rymdteleskopet Hubble

Bipaviljongen av Leena Krohn

Det är sådär småtrevligt och också svindlande att läsa om huset som Leena Krohns berättarröst kallar för Bipaviljongen. Vilka underliga och fantasieggande grupper som samlas där! Visst vet vi att människor med udda intressen hittar varandra på nätet, men här möts de i veckovisa träffar för att diskutera eller arbeta med sina underligt livfulla hartsdockor: inte bara Herpetologiska föreningen och Kommunalvetenskapens främjare, utan också Stormälskarna, Självvalt fattiga och Profeterna. Byggnaden var en gång ett sinnessjukhus med det poetiska namnet Själssjukas stödstation, och berättarens mormor som arbetade där kallade de intagna för De själiska.

Än en gång är kapitlen i Leena Krohns bok korta men mycket innehållsrika; två-tre sidor räcker för att introducera en ny sammanslutning och några av deltagarnas bakgrund och egenheter. Vår berättare har själv sökt sig till cirkeln med namnet Föränderlig verklighet. Där är det meningen att deltagarna skall berätta om ovanliga upplevelser, och från att ha velat höra "stollarna" och få stoff att skriva om övergår vår huvudperson till att fundera på vilken egen berättelse som skall duga för att hon skall få räknas dit.

Men även utanför den cirkeln får vi läsa om underligheter, och ju mer vi får veta om människorna kring Bipaviljongen, desto mer hänger deras historier samman. Och helt verklighetsförankrad men intensivt längtande till (förra) sekelskiftets Wien (vilket jag starkt sympatiserar med) är Lady Lai som driver teatergruppen Hjärta & Lever. Den teaterföreställning hon sätter upp beskriver Emma Ecksteins liv, som förstördes av att hennes näsa opererats sönder på inrådan av Sigmund Freud. Citaten ur Freuds brev är hämtade ur verkligheten men mer vansinniga än det mesta vi får läsa om i boken.

Som jag skulle vilja bo i den staden som Leena Krohns berättare bor, med udda men intressant människor med (smek)namn som Jag skulle inte ens vilja vara hetero och Knycklaren. Internet och globala vänskaper i all ära, men det ligger något tilldragande i att människorna faktiskt går till en plats, möts öga mot öga och i viss mån visar upp sig för andra.

Fler böcker av Leena Krohn:
Tainaron
Umbra: en inblick i Paradoxarkivet
Pereat Mundus