Sven-Harrys (hem)

Vilka tankar ligger bakom att någon öppnar sitt hem som en lokal för allmänheten att besöka? Frågorna och svaren, en del sura, har yrt om varandra sedan Sven-Harry Karlsson lät uppföra en kopia av sitt hus på Lidingö ovanpå sitt blänkande museum i Vasaparken. Jag ser inget skryt i gesten, utan känner mig välkomnad i vänlighet. Precis som en gång Wilhelmina von Hallwyl tror jag att Sven-Harry känner att han ordnat det väl för sig, och vill visa det som inspiration och avkoppling för andra. Jag är glad över att få besöka hans hem!

Förutom den rika konstsamlingen, är husets arkitektur och ritning vackra och värda att njuta av. I 1700-talshuset, som är uppfört efter ritningar från 1500-talet, är det lågt i tak. Ändå känns det spatiöst och harmoniskt på grund av rummens generösa proportioner och de stora fönstren som sitter där de behövs och släpper in rikligt med ljus. Rummen är också möblerade med vackra mattor från Märta Måås och väl utvalda möbler, i lugna och funktionella färger och modeller. Det är lätt att föreställa sig att man skulle leva gott där, med vänner på besök eller stillsamt läsande i biblioteket.

I varje rum finns en rik mängd med tavlor. Kanske skulle jag själv inte hänga upp lika många tavlor om jag själv fick välja, men det är fint att tänka på att Sven-Harry skaffat det som faller honom i smaken; tavlor och skulpturer skapade av Helene von Schjerfbeck, Bror Hjort, GAN och många andra svenska konstnärer (och Edvard Munch).

Allra bäst tycker jag om biblioteket där C.F. Hill-tavlorna samlats. Jag tycker mycket om Hills konstnärskap, även om jag blir sorgsen när jag tänker på hur han drogs in i sinnessjukdom. Men det är fint att se hur underströmmen av oro i tavlorna dämpas när de befinner sig i det harmoniskt inredda biblioteket. Även kritteckningarna från Hills sjukdomstid är samlade på den ena väggen så att fokus hamnar på deras originalitet, inte den svåra situation som var deras upphov. Ändå tappar man inte länken till Hills tunga sinnestillstånd då han skapade dem; vill man, så kan man närstudera verken ett i taget och försöka förstå frustrationen och tankevirvlarna hos konstnären.

I skulpturparken utanför hemmet, på muséets tak, finns två stora verk av Lena Cronqvist, några rena strålar av Olle Baertling och andra skulpturer. Och dessutom en fin utsikt över Vasastan! Sven-Harrys (hem) ovanpå hans konstmuseum i "nordiskt guld" är väl värt ett besök.

Länk till Sven-Harrys (hem)

American Dreams i Allhelgonakyrkan dag 4

Det blev en jazzfestival i sommarkvällen ändå! Stockholm Jazz har flyttat till hösten, och inomhus, men sista dagen på festivalen med amerikanskt tema valde man att ta några kliv in i jazzriket, med gott resultat. Men först några löpningar över det röda leksakspianots lilla tangentbord i John Cages Svit för leksakspiano (1948). Sedan slog sig Bengt Forsberg ned vid den stora flygeln och fortsatte med Dream Shadows Ragtime (1970) av William Bolcom. Speciellt inledningen hade några av de typiska kännetecknen för ragtime; kaskader av toner med ett tufft anslag, men litet dämpat och med en just drömsk ton som tog över stämningen mer och mer.

Brad Mehldau är en begåvad pianist och kompositör, som spelar jazz med en tydlig grund av klassisk musik. Han har skrivit några Love Songs (2008-2009), tonsatta dikter, och av dem sjöng Annika Skoglund ackompanjerad av Bengt Forsberg We Met at the End of the Party, Twilight, Because och (den mest spännande av sångerna sett till såväl text som musik) it may not always be so.

Sådan tur att det fortfarande stod två flyglar framme! När Monica Dominique kom in hade Bengt Forsberg ändå en egen flygel att ha som basläger. (Var kommer alla flyglar ifrån?! Hur får de plats? Var är de när de inte syns?) Vid klivet in i den rika floran av evergreens som utgör The Great American Songbook fick vi två sånger bespeglade ur en mer klassisk synvinkel av Forsberg: The Man I Love i form av Earl Wilds etyd, och senare Jeanie With the Light Brown Hair.



Men framför allt var det Monica Dominique och Annika Skoglund, båda kunniga och samstämta, som framförde några av mina älsklingssånger och några som jag ännu inte omfamnat helt: före paus The Man I Love, Sophisticated Lady och All the Things You Are. Efter paus och Bengt Forsbergs inledande perspektiv blommade Annika Skoglunds ut till sin fulla nyansrikedom, och sångerna som följde var kvällens höjdpunkter: Jeanie With the Light Brown Hair, Can't Help Lovin' Dat Man, Lush Life, underbara Someone To Watch Over Me och Summertime. Allhelgonakyrkan fylldes till sista raden av känslorna och de intrikata harmonierna som skapats av Stephen Foster, Duke Ellington, George Gershwin och de andra gudabenådade kompositörerna.

Sist dök Percy Grainger upp igen, liksom Erik Risberg som tog plats vid flygeln mitt emot Bengt Forsberg för en Fantasi för 2 pianon över George Gershwins "Porgy and Bess". Jag är inte odelat förtjust i medleyn av omtyckta sånger, men det här var ett bra sätt att få höra de odödliga melodierna ur Porgy and Bess, och bli påmind om hur många och hur fina de är. De två flyglarna framförde musiken taktfast och med stor energi, vilket inte var helt lyckat för nyansrikedomen, men när ljuvliga Bess, You Is My Woman Now dök upp i tonsvallet mjuknade musiken till den fina kärleksförklaringen.

Jag är mycket tacksam för det fina programmet som Bengt Forsberg, alla övriga musiker och Kammarmusikens Vänner har sammanställt och framfört! Jag ser fram emot många fler konserter och festivaler i föreningens regi.

American Dreams i Allhelgonakyrkan dag 3

Ej i predikstolen men på golvet, från dag två

Äntligen stod leksakspianot i predikstolen! Och där stod även Bengt Forsberg, ännu en gång spelande en trudelutt ur John Cages Svit för leksakspiano (1948), finare än någonsin.

Att vara pianist kan nog kännas ensamt ibland, för även om man sitter nära sina medmusiker har man ofta en hel flygel i blickfånget och en stämma som skiljer sig från de andras. Men här fick vi pianister och klaverinstrument i massor! Två flyglar stod framme vid koret, orgeln längst bak i kyrkan väcktes till liv, och fyra pianister hjälptes åt att traktera dem alla!

För Louis Moreau Gottschalks dansanta Ojos Criollos op 37 (1859) slog sig Hans-Erik Goksöyr och Bengt Forsberg ned vid samma flygel. Därefter anslöt sig Gregory Lloyd och Erik Risberg, så att det satt två män vid vardera av de två flyglarna. Ingolf Dahls The Fancy Blue Devil's Breakdown (1953) var ett quodlibet över amerikanska folkvisor (vilka i sina respektive titlar innehåller ett ord var från titeln). I Dahls arrangemang följdes de fyra folkvisorna åt i tempo och nyans, men då och då var det melodin från en av visorna som hördes mest, och det var roligt att följa och försöka urskilja den slingan när den föll tillbaka i det gemensamma bruset.

Resten av kvällen tillhörde Percy Grainger, med undantag för två inbrott av SELMA-kvartetten. För Percy Graingers Zanzibar Boat Song (1902) slog sig tre män ned vis samma flygel: Bengt Forsberg flankerad av Erik Risberg och Hans-Erik Goksöyr. Det fina samarbetet fick de harmoniska vågrörelserna i musiken att klinga vackert.



Därefter spelade SELMA-kvartetten tonsäkert Tre stycken för stråkkvartett (1914) av Igor Stravinskij, och de egensinniga styckena var ett välkommet avbrott med sina melodiska attacker och klanger.

Åter Percy Grainger, nu The Warriors, music to an imaginary ballet (1913-1922). Det kan låta krigiskt, men Forsberg berättade tack och lov handlingen i den imaginära balletten: att människor från hela världens folkslag skulle komma tillsammans, förstå varandra och några till och med finna kärleken. Bra att veta att det hela skulle sluta väl, för verket lät tidvis mycket aggressivt! Från orgelläktaren bröt Gregory Lloyd in med en avvikande stämma halvvägs i stycket, som i övrigt spelades av de tre andra pianisterna vid två av flyglarna. För Spoon River (1919-1929) klättrade även Bengt Forsberg upp till orgelläktaren.

Sedan följde den oändligt sorgliga Adagio ur Stråkkvartett op 11 (1938) av Samuel Barber, innerligt spelad av SELMA-kvartetten. Allra sist slog sig Goksöyr och Risberg ned mitt emot Forsberg för Percy Graingers English Dance (1902-1922), som varken hämmades av stiff upper lip eller ömtåliga English roses utan tvärtom lät mycket kraftfull. Med den amerikanska anknytningen till grund blev det ett mycket internationellt program!

American Dreams i Allhelgonakyrkan dag 2

Andra dagen av inleddes på ett liknande sätt som den första: Bengt Forsberg spelade en snutt ur Svit för leksakspiano (1948) av John Cage, samtidigt som han försökte likna den Beethoven-dyrkande pojken Leonard från Snobben. Så sött!! Därefter ljöd återigen Kjell Fagéus klarinett, denna gång från en plats längst bak i salen, nämligen orgelläktaren. John Cages Sonat för klarinett solo (1933) var ett något vildsint stycke.

Därefter var det dags för Bengt Forsberg att tillsammans med Nils-Erik Sparf spela Violinsonat i a-moll op 34 (1896) av den högproduktiva Amy Beach. Det var ett romantiskt stycke som aldrig slog över i de största känslosvallen, men ändå balanserade en melodisk återhållenhet med starkare utlevelse. Sparfs rika fiolstämma klingade vackert mot Forsbergs framträdande och välspelade pianostämma.



Efter paus tog Bengt Forsberg åter plats vid flygeln, och rev av tre kortare och uppfodrande verk. Det första var Preludium nr 6 (1927) av Ruth Crawford Seeger, ett verk som spred skön, magisk stämning. Till nästa verk, The Lilt of the Reel av Henry Cowell (1928) hjälpte Erik Risberg med den äran till vid tangenterna för att göra musiken så dundrande och dansant som den skulle vara! Sist i raden Sonatin Death of the Machines (1922) av George Antheil. Men om det var maskinerna vi hörde, så lät det inte som att de ville dö alls utan stretade vidare, om än haltande!

Med alla de här verken höll jag på att nöja mig - mer hade jag inte förväntat mig. Men när jag hade läst programbladet i förväg så hade jag glömt att vända blad, och missat att torsdagsprogrammet fortsatte på nästa sida! Aaron Coplands Sextett för stråkkvartett, klarinett och piano (1937) spelades av Selma-kvartetten, Kjell Fagéus och Bengt Forsberg. Det var ett spännande aggressivt stycke. Den inledande satsen lät nästan som att stämmorna muckade bråk med varandra; alla verkade säga samma sak men ingen tycktes hålla med någon annan. Till mittensatsen Lento hade de lugnat sig men var fortfarande inte överens, och i sista satsen samarbetade alla instrument, kanske mot en yttre fiende? Mycket intressant, i alla fall.

Allra sist spelades ett stycke av Rachmaninov, som ju levde en tid i Amerika. Men den här Pianotrio nr 2 i d-moll "Trio élégiaque" (1893) skrevs av en ung Rachmaninov i sorgen över Tjajkovskijs bortgång. Erik Wahlgren på cello slöt sig till Sparf och Forsberg och framförde musiken med den kraft som den förtjänade. Det är ingen stillsam sorg som uttrycks, utan snarast de fem stadierna av sorgebearbetning. Först en sats med teman som upprepas på ett frågande och misstroget sätt. Därefter bryter känslostormarna ut, kraftfulla och aggressiva, som någon som rasar mot ett grymt öde och inte vill godta det. Genom många variationer i tempo och nyans rör sig sedan musiken mot stillsammare och vackrare toner, för att till sist samla sig till en stadigt framåtgående rörelse, ännu litet sorgsen men inte sönderbruten, som om den hade bestämt sig för att sträva vidare trots sorgen, och bära med sig minnet av Tjajkovskijs musik ut i världen. Så blir stycket både ett kraftprov och en triumf för medmänsklighet och skönhet i världen.

American Dreams i Allhelgonakyrkan dag 1

I flera veckor har jag längtat efter de här dagarna; kammarmusikfestivalen där goda musiker spelar musik med amerikansk anknytning. Den varma sommarkvällen blev ännu bättre än jag trodde, när jag slog mig ned på de hårda bänkarna i den vackra Allhelgonakyrkan.

På ett knallrött leksakspiano inledde Bengt Forsberg med ett litet stycke ur Svit för leksakspiano (1948) av John Cage. Så kul! Därefter stegade Kjell Fagéus fram och spelade Steve Reichs fascinerande New York Counterpoint (1985). Hans vackra klarinetton lät fint i lokalen. Stycket är uppbyggt av Reichs noggrant uttänkta förskjutningar av melodislingor, men är inte lika krävande som några av hans andra verk. Tvärtom är det varierat, dansant och upplyftande. Ett bra val för festivalen!

Charles Ives Violinsonat nr. 3 (1902-14) var lättlyssnat på ett annat sätt. Så mycket av musiken lät som om den hämtats från samtiden, men med bara en anings förändrade tonföljder eller harmonier som gjorde musiken originell. David Björkmans fiol klingade vackert, och harmonierade vackert med flygeln, trakterad av Erik Risberg.

Charles Tomlinson Griffes var ett okänt namn för mig, så jag blev mycket glatt överraskad över hur vackert hans stycke 1. The White Peacock (1915) ur Roman Sketches op 7 lät. Så eteriskt skimrande, kristallklart spelat av Bengt Forsberg. Tack så mycket för den nya bekantskapen!

Kvällens avslutning var Antonín Dvořáks Stråkkvartett nr. 12 i F-dur, "Den amerikanska" (1893). I sats efter sats bjuder den på folkmusik, tjeckisk och amerikansk, som fångats upp och stöpts om till unika melodier mitt i ett naturlyriskt porlande. Kompositionen låter en stråkkvartett låta som många fler än de är, nästan som en hel symfoniorkester, med melodier som varierar och växlar mellan stämmorna. Den unga Selma-kvartetten spelade klart och lätt, vilket gjorde musiken rättvisa i Allhelgonakyrkans akustik.

Efter det här väl uttänkta och varierade programmet ser jag ännu mer fram emot resten av festivalveckan!

Länk till Kammarmusikens vänners hemsida

Freddie Wadling på Gröna Lund

Dansgolvet framför Lilla Scenen är fullpackat av gamla och unga som vill höra Freddie Wadling. För dem som står längs kanterna blandar sig trudelutter och barnskratt från åkattraktionerna med musiken, och då och då drar en lätt sommarbris in under taket. Det är Bond-låtarna som inleder spelningen: Diamonds Are Forever, Tomorrow Never Dies och Another Way To Die, samt Love Without Sound. Tyvärr låter ljudet dåligt till en början; texten försvinner i ett mullrande eko, till och med det mycket sparsamma kompet flyter ihop och man kan undra om männen på scenen ens hör varandra.

Foto: Jonas Adolfsson

Men sedan lossnar det! Ljudbilden klarnar, harmonierna sätter sig, musikerna låter samspelta och får energi att sätta de två underbara, underbara låtarna I Hang on to my Vertigo och Här slutar kartan. När klangen djupnar och volymen ökar igen i den svängiga Cherokee Dance så låter det fortfarande fint - inte minst Per "Ruskträsk"s saxsolo.

"Det är en rolig låt" säger Freddie Wadling när han har sjungit Creep. Ja, fast ganska vemodig också i de stillsamma verserna, som bryts av så häftigt av refrängerna, som verkligen låter som att de kommer från ett fjälligt monster i en källare!

Sist jag hörde gruppen spela David Bowies Let's Dance tyckte jag att den lät härligt dekadent. Nu tyckte jag att den blev en innerlig och fin kärleksballad, och vem säger nej till det en så fin sommarkväll? När sedan Secret Agent Man började hade den färg av White Wedding, och det gillade jag. Vi är tillbaka till Bond-låtarna ("Bond söker fru"!) med The World Is Not Enough och You Only Live Twice.

I ett öronbedövande arrangemang spelar killarna Robert Johnsons Me and the Devil Blues, dedikerad till ALLA politiker! Inte nog med att de spelade den i Filadelfiakyrkan i vintras, dagen innan hade de spelat den i en kyrka i Forsmark. Lika mäktig men med mening bakom varje knepigt ord ljuder Monster Magnets Space Lord. Lugnare låter A Salty Dog, som befanns okategoriserad längst bak i pärmen efter idogt bläddrande. Men inte var det sista låten! Vi fick även sköna The Freaks, och så en ljuv version av My Funny Valentine att minnas när vi vandrade hem den ljusa sommarkvällen efter femkvart i rymden, i underjorden, bland inälvor och på äventyr. Om inte Freddie Wadling är K-märkt än så måtte han bli det snart!

Sally Mann på Fotografiska

Jag blir alltid tveksam när jag ser fotografier av namngivna personer i deras hemmamiljöer. Är det meningen att vi skall lära känna dem? Skall vi se deras liv som förebilder, eller kanske som inspiration? Eller skall vi se de svårigheter de har upplevet, och sympatisera och ursäkta dem? Svaret beror ju förstås av sammanhanget. En del dokumentära bildsviter ger större förståelse för en annan tidsepok eller hur människor märkts av ett oundvikligt hårt liv. Andra bilder kan avteckna något som kan tolkas allmängiltigt, och speglar och inkluderar mina erfarenheter, eller mytologiskt, eller estetiskt.

Flera av Sally Manns fotografier avbildar hennes familj i intima situationer. Fotona av de nakna unga barnen, rivna av kattklor eller nedkladdade av droppande godis, ser jag absolut inte som pornografi, och det är beklämmande att den tanken direkt måste dyka upp. Men jag ser dem ändå som problematiska, eftersom de är så väldigt utlämnande när de avbildar unga barn som inte själva kan avgöra om de vill synas för evigt nakna och utslängda på en soffa.
 

Det är mitt andra problem med bilderna: jag förstår inte den estetiska motiveringen. De avbildade hamnar i ett läge mitt emellan att posera för kameran och att glömma bort att den är där - ibland mer av det ena, ibland mer av det andra, men alltid i en förvirrande gråzon. I utställningen ingår även andra fotoserier, av multnande döda kroppar, av landskap i en gråskala som tar bort allt liv, men inget av det gör något stort intryck. Av fotografierna var det nästan inget som var vare sig vackert eller tänkvärt.

Länk till Fotografiskas sida om Sally Mann