torsdag 5 juli 2012

American Dreams i Allhelgonakyrkan dag 2

Andra dagen av inleddes på ett liknande sätt som den första: Bengt Forsberg spelade en snutt ur Svit för leksakspiano (1948) av John Cage, samtidigt som han försökte likna den Beethoven-dyrkande pojken Leonard från Snobben. Så sött!! Därefter ljöd återigen Kjell Fagéus klarinett, denna gång från en plats längst bak i salen, nämligen orgelläktaren. John Cages Sonat för klarinett solo (1933) var ett något vildsint stycke.

Därefter var det dags för Bengt Forsberg att tillsammans med Nils-Erik Sparf spela Violinsonat i a-moll op 34 (1896) av den högproduktiva Amy Beach. Det var ett romantiskt stycke som aldrig slog över i de största känslosvallen, men ändå balanserade en melodisk återhållenhet med starkare utlevelse. Sparfs rika fiolstämma klingade vackert mot Forsbergs framträdande och välspelade pianostämma.



Efter paus tog Bengt Forsberg åter plats vid flygeln, och rev av tre kortare och uppfodrande verk. Det första var Preludium nr 6 (1927) av Ruth Crawford Seeger, ett verk som spred skön, magisk stämning. Till nästa verk, The Lilt of the Reel av Henry Cowell (1928) hjälpte Erik Risberg med den äran till vid tangenterna för att göra musiken så dundrande och dansant som den skulle vara! Sist i raden Sonatin Death of the Machines (1922) av George Antheil. Men om det var maskinerna vi hörde, så lät det inte som att de ville dö alls utan stretade vidare, om än haltande!

Med alla de här verken höll jag på att nöja mig - mer hade jag inte förväntat mig. Men när jag hade läst programbladet i förväg så hade jag glömt att vända blad, och missat att torsdagsprogrammet fortsatte på nästa sida! Aaron Coplands Sextett för stråkkvartett, klarinett och piano (1937) spelades av Selma-kvartetten, Kjell Fagéus och Bengt Forsberg. Det var ett spännande aggressivt stycke. Den inledande satsen lät nästan som att stämmorna muckade bråk med varandra; alla verkade säga samma sak men ingen tycktes hålla med någon annan. Till mittensatsen Lento hade de lugnat sig men var fortfarande inte överens, och i sista satsen samarbetade alla instrument, kanske mot en yttre fiende? Mycket intressant, i alla fall.

Allra sist spelades ett stycke av Rachmaninov, som ju levde en tid i Amerika. Men den här Pianotrio nr 2 i d-moll "Trio élégiaque" (1893) skrevs av en ung Rachmaninov i sorgen över Tjajkovskijs bortgång. Erik Wahlgren på cello slöt sig till Sparf och Forsberg och framförde musiken med den kraft som den förtjänade. Det är ingen stillsam sorg som uttrycks, utan snarast de fem stadierna av sorgebearbetning. Först en sats med teman som upprepas på ett frågande och misstroget sätt. Därefter bryter känslostormarna ut, kraftfulla och aggressiva, som någon som rasar mot ett grymt öde och inte vill godta det. Genom många variationer i tempo och nyans rör sig sedan musiken mot stillsammare och vackrare toner, för att till sist samla sig till en stadigt framåtgående rörelse, ännu litet sorgsen men inte sönderbruten, som om den hade bestämt sig för att sträva vidare trots sorgen, och bära med sig minnet av Tjajkovskijs musik ut i världen. Så blir stycket både ett kraftprov och en triumf för medmänsklighet och skönhet i världen.

4 kommentarer:

Hermia sa...

Oj, vilken rik kväll!
Blir särskilt glad över att läsa om Amy Beach! Hade inte hört henne innan en konsert med Gävle symfoniork (på Int Kvinnodagen) - och har nog inte hört henne efter det heller. Gillade det jag hörde då mycket. Tilltalas av det tematiska valet av verk, och hade gärna hört leksakspianot...
Längtar efter en kammarmusikfestival nära mig - augusti i Sandviken :)

Jenny B sa...

Ja, just det, nu minns jag att du också skrivit om henne och att ni uppskattade hennes musik! Det är verkligen intressant kompositörer de har plockat fram ur skymundan för den här festivalen. Det gör den extra intressant!

Hermia sa...

NU hör jag konserten - P2 på nätet. Fint tänka att du sitter där någonstans i publiken och applåderar :)

Jenny B sa...

Toppen! Ja, där satt jag och klappade i händerna. :)