lördag 7 juli 2012

American Dreams i Allhelgonakyrkan dag 3

Ej i predikstolen men på golvet, från dag två
Äntligen stod leksakspianot i predikstolen! Och där stod även Bengt Forsberg, ännu en gång spelande en trudelutt ur John Cages Svit för leksakspiano (1948), finare än någonsin.

Att vara pianist kan nog kännas ensamt ibland, för även om man sitter nära sina medmusiker har man ofta en hel flygel i blickfånget och en stämma som skiljer sig från de andras. Men här fick vi pianister och klaverinstrument i massor! Två flyglar stod framme vid koret, orgeln längst bak i kyrkan väcktes till liv, och fyra pianister hjälptes åt att traktera dem alla!

För Louis Moreau Gottschalks dansanta Ojos Criollos op 37 (1859) slog sig Hans-Erik Goksöyr och Bengt Forsberg ned vid samma flygel. Därefter anslöt sig Gregory Lloyd och Erik Risberg, så att det satt två män vid vardera av de två flyglarna. Ingolf Dahls The Fancy Blue Devil's Breakdown (1953) var ett quodlibet över amerikanska folkvisor (vilka i sina respektive titlar innehåller ett ord var från titeln). I Dahls arrangemang följdes de fyra folkvisorna åt i tempo och nyans, men då och då var det melodin från en av visorna som hördes mest, och det var roligt att följa och försöka urskilja den slingan när den föll tillbaka i det gemensamma bruset.

Resten av kvällen tillhörde Percy Grainger, med undantag för två inbrott av SELMA-kvartetten. För Percy Graingers Zanzibar Boat Song (1902) slog sig tre män ned vis samma flygel: Bengt Forsberg flankerad av Erik Risberg och Hans-Erik Goksöyr. Det fina samarbetet fick de harmoniska vågrörelserna i musiken att klinga vackert.



Därefter spelade SELMA-kvartetten tonsäkert Tre stycken för stråkkvartett (1914) av Igor Stravinskij, och de egensinniga styckena var ett välkommet avbrott med sina melodiska attacker och klanger.

Åter Percy Grainger, nu The Warriors, music to an imaginary ballet (1913-1922). Det kan låta krigiskt, men Forsberg berättade tack och lov handlingen i den imaginära balletten: att människor från hela världens folkslag skulle komma tillsammans, förstå varandra och några till och med finna kärleken. Bra att veta att det hela skulle sluta väl, för verket lät tidvis mycket aggressivt! Från orgelläktaren bröt Gregory Lloyd in med en avvikande stämma halvvägs i stycket, som i övrigt spelades av de tre andra pianisterna vid två av flyglarna. För Spoon River (1919-1929) klättrade även Bengt Forsberg upp till orgelläktaren.

Sedan följde den oändligt sorgliga Adagio ur Stråkkvartett op 11 (1938) av Samuel Barber, innerligt spelad av SELMA-kvartetten. Allra sist slog sig Goksöyr och Risberg ned mitt emot Forsberg för Percy Graingers English Dance (1902-1922), som varken hämmades av stiff upper lip eller ömtåliga English roses utan tvärtom lät mycket kraftfull. Med den amerikanska anknytningen till grund blev det ett mycket internationellt program!

Inga kommentarer: