The Green Valley Players på Glenn Miller Café

På Glenn Miller Café spelar Mattias Ståhl (vib), Joe Williamson (b), Christoph Cantillo (tr) och den hastigt inhoppade Magnus Broo (trp). Det första setet innehåller många experimentella sätt att få fram ljud från sitt instrument; halvformade toner inbäddade i blåsljud från trumpeten, knappt hörbara toner på baser, lekfulla trumljud och vibbratoner som dämpas med näsan. Det är en sådan stil som är så skönt att bege sig ut i när man har spelat och hört väldigt mycket jazz, och jag gillar energin. Men jag hade önskat att musiken oftare koncentrerat sig till harmonier; tagit avstamp i tydligare melodier och svävat ut därifrån istället för tvärtom. Men det är min personliga smak, och jag vet att inte alla är eniga med mig.

I andra set får vi mer av sammanhållna melodier; vibrafon och trumpet spelar slingor i tandem, och får sedan brodera ut dem på egen hand. Flera låtar börjar i ett tillbakahållet tempo, och exploderar sedan i kraftiga ljudstormar som bandet piskar upp tillsammans, och intensiva solon. Det står klart att alla musiker är djupt musikaliska. Christoph Cantillo och Joe Williamson är riktigt skickliga på trummor respektive bas, både i samspelet med gruppen och när de spelar solo. Vibrafonens distinkta klang ger en extra nyans till musiken, som jag verkligen gillar. Mer vibbra åt folket! Jag stannar inte till tredje set, men hoppas att det var lika intensivt som det andra.

Länk till Glenn Miller Café

Mer vibbra åt folket!

Buzz Aldrin, hvor ble det av deg i alt mylderet? av Johan Harstad

Mattias är en vanlig kille, 29 år gammal när boken börjar. Han vill inte synas och hyllas, han är nöjd med att vara ordinär och anonym. Buzz Aldrin är hans ledstjärna; mannen som var den andra personen att sätta sin fot på månen. Vad hade hänt om han knuffat Neil Armstrong åt sidan och klivit ut först? Nej, de lugna personerna i bakgrunden som bara gör sitt jobb, de behövs de också.

Mattias' önskan om att slippa uppmärksamhet är temat under de första hundrafemtio sidorna, med tillbakablickar till tonårstiden och med vägen mot bokens huvudhandling. Hans fokus på att vara andreman blir ibland övertydligt, som ett manér istället för ett karaktärsdrag, och det irriterar mig som läsare.

På ett sätt som han först inte ens förstår själv hamnar Mattias på Färöarna, i ett kollektiv tillsammans med några människor som är för friska för att bo på sjukhus men som ändå inte orkar leva i samhället. Det verkar nästan som att människorna dras till den gamla fabriken lika slumpmässigt som Mattias. De arbetar med att göra små får som säljs som souvenirer, de umgås och pratar, och de lyssnar på Cardigans för de är Ennens favoritmusik, den enda hon älskar och lyssnar på.

Precis som i Bergtagen kommer en ung man till ett avskilt beläget sanatorium, och istället för en vecka blir han kvar där i flera år. Han hamnar bland andra i samma situation, i en sorts status quo. De olika personernas vacklande psykiska hälsa märks det sällan något av, varken i form av uttryckliga depressioner eller tecken på tillfrisknande. Under läsningen funderar jag ibland på om det verkligen är en bra kur att sjunka in i den lugna lunken och sysselsätta sig så mycket med sin och andras psykiska hälsa. Men å andra sidan kan det vara just det stillsamma livet som är vägen till att återfå balansen.

Boken är över sexhundra sidor tjock, och även om jag tänker mig att den skall skildra en långsam process tycker jag att den är litet väl lång. Inget är tråkigt, inget är dåligt, men det händer väldigt, väldigt litet. Förutom på de sista sidorna, då det börjar ske omvälvande saker, och historien plötsligt tar snabba kliv genom åren. Det är ingen dålig bok, men den är inte så bra att jag kan rekommendera den till andra.

Ovidkommande fotnot: Just ikväll såg jag Transformers 3 3D, där Buzz Aldrin har en liten roll. Vilket sammanträffande... eller?! Han är nog inte bara en biroll utan en huvudroll i sin egen rätt.

Neue Nationalgalerie Berlin

Ur den egna samlingen av 1900-talskonst och med viktiga inlån ställer Neue Nationalgalerie i Berlin ut verk från tiden fram till slutet av andra världskriget, under titeln Moderne Zeiten. Tavlorna och skulpturerna är sedan fördelade efter sammanhållande teman i de många rummen som är alldeles lagom stora att gå runt i.

Lotte Laserstein, Abend über Potsdam (1930)

Många av bilderna visar aspekter av den moderna tiden som växer fram och det den för med sig. Under teman som Funkturm und Hochbahn visas målningar där tågtunnlar och telefonledningar är i fokus. Ett annat rum innehåller skulpturer och surrealistiska målningar som sysselsätter sig med drömmar och psykologiska tillstånd som man börjat intressera sig för. Jag hade gärna sett fler av de verken! Även Lotte Lasersteins fascinerande Abend über Potsdam, med trötta människor över en mycket knapp måltid, vittnar om en ny tid i både motiv och teknik. Men utan den framstegsoptimism som driver andra konstnärer blir den en motvikt till de teknik-täta målningarna.

En stor sal är tillägnad en grupp tyska expressionister som bodde och verkade i den lilla kuststaden Nidden (numera i Litauen). Salen har temanamnet Am Strand von Nidden, vilket även är namnet på en känd tavla som Max Pechstein målade av sin fru. De tavlor som visas av de olika konstnärerna har stora likheter i motiv, färgval och utförande; badande kvinnor, tropiska nyanser, starka kontraster mellan färgfälten, och alla figurer är utdragna och nästan spetsiga i kanterna. Jag tycker faktiskt inte så mycket om bilderna. De starka färgerna verkar bedrägliga: blir det så där hett vid den baltiska kusten? Målade de vad de såg, eller vad de ville se? Men vem är jag att döma ut en konstriktning som säkert var givande för konstnärerna och deras publik.

En annan besvikelse är konsten i salen som kallas Stützen der Gesellschaft, efter Georg Grosz' tavla (1926) med samma namn. Grosz, Otto Dix och andra kända konstnärer ville under 1930-talet visa upp sin känsla av att samhället styrdes av kallhamrade män med onda planer och inget till övers för sina medmänniskor. Men de tavlor de målade, som visar grinande gubbar i kostym som smörjer kråset, är lika övertydliga som 1970-talets pinsamma plakatkonst i Sverige, om än mycket mer välgjord. Jag funderar länge över motiven och vad de vill uppmana till. Om jag hade sett dem för åttio år sedan, skulle de talat till mig? Manat mig till handling? Vilken typ av handling? Inte ens med facit av de hemska raslagarna och det framhetsade andra världskriget kan jag säga att en sådan här tavla skulle givit mig nya eller djupare insikter.

Mot slutet av utställningen finns rummet Nacht über Deutschland, med en skulptur av Käthe Kollwitz och tavlor som visar scener från andra världskriget; människor vid staketen kring koncentrationsläger, militärer i strålkastarljus. Den sortens genomgång av onda händelser är viktig, och konst kan ha en stor del i bearbetningen och avräkningen.

Allra bäst tyckte jag om den intima sal där man från golv till tak pusslat in så många porträtt man kunnat få plats med. Jag kan ibland tycka att det är ointressant att se på porträtt. Är det ett beställningsverk? Är det en vänskapsgest? Var konstnären förälskad i modellen eller tvärtom? Och har det betydelse för tavlan? Vill blicken säga mig något? Vad skall jag leta efter för detaljer?

Men i rummet med så många ansikten som tittar mot mig, i olika utförande beroende på vem som målat dem, kan jag gå runt och fundera över leenden, noggrannhet i målningen, bakgrundshistoria, konstnärens framgång. Och tavlan som har gett namn åt avdelningen, Die Familie des Malers Adalbert Trillhaase (1923) av Otto Dix, är helt fantastisk! Adalbert och hans föräldrar sitter uppklädda och upptryckta i sitt småborgerligt prydliga hem, med förskrämda uttryck i ansiktet. Porträttet på väggen bakom dem är lugnare och vackrare än de! Och ändå är det inte hånfullt mot familjen. Jag ser det snarare som en drift med målarens och beställarens roller: "Har ni satt er fint nu? Vill ni att jag skall måla er vackert? Välliknande? Eller i min egen stil? Tavlan blir kanske mer värd då! Och kanske mer känd för eftervärlden." Lilla pappan med sin mustasch. Lilla mamman med spetssjalen över axlarna. Och lille Adalbert med konstnärsdrömmarna... det är underbart att se dem med Otto Dix' ögon.

 Otto Dix, Die Familie des Malers Adalbert Trillhaase (1923)

När man kommer fram till Neue Nationalgalerie i Berlin kan man känna sig liten och ynklig, speciellt om man kommit gående längs den lilla floden som inte alls är så charmig som den verkar på kartan, eftersom bilar rusar fram på genomfartslederna på dess båda sidor. Därefter tornar huset upp sig som ett funktionalistiskt tempel. Över en liten plätt, uppför en bred trappa, kommer man in på ett stort tomt golv omgivet av enbart glasväggar och ett tungt tak. Men i golvet finns trappor ned till våningen med kafé, bokhandel, biljettkassa och konstverken, där proportionerna och ljuset är rätt för att låta en njuta av konsten. Strax bakom byggnaden finns skulpturträdgården, och går man en kilometer till till Potsdamer Platz får man ännu en stark upplevelse av stora, höga fasader som är byggda både för att skrapa molnen, se spännande ut och vara inbjudande för människovarelser på marknivå. Jag älskar arkitekturen i Berlin som väver samman stort och smått så att en vandrare kan känna sig välkommen.

Länk till Neue Nationalgalerie Berlin

Börjes konstblogg har också sett utställningen

Karmelitsystrarna på Komische Oper Berlin

Tysk opera har rykte om sig att alltid innehålla naket, galet och provokationer. Från det att publiken släpptes in i salongen levde Komische Opers uppsättning av Gespräche der Karmelitinnen upp till stereotypen. På scenen stod en sinnessjukt leende kvinna med tovigt hår och endast nylonstrumpbyxor på underkroppen. Till ljuvliga toner ur Francis Poulencs opera svängde hon med ett rökelsekar och rusade då och fram och tillbaka mellan de fyra våningar höga stålsängar som utgjorde scenografin.

Francis Poulencs opera Dialogues des carmélites bygger på en sann händelse: Under franska revolutionen förbjöds systrarna i karmeliterklostret i Compiègne att leva enligt sin ordens bestämmelser. Men självklart höll kvinnorna fast vid sin tro och sina löften, och för det dömdes de till döden av revolutionens domstol.

Operan börjar med att Marquis de la Force och hans son Chevalier de la Force talar om sin dotter/syster Blanche (Maureen McKay). Hon är ung och bräcklig och de oroar sig för hennes säkerhet nu när revolutionen skakar om samhället. Men Blanche har funnit sin väg i livet: hon vill träda in i Karmelitorden. Abbedissan Mme de Croicy (Christiane Oertel) varnar henne för att livet i Karmelitorden är svårt, men Blanche är övertygad om att detta är hennes kall, och träder in i klostret som novis.

Fram tills nu har Blanche verkat balansera på vansinnets rand. Men väl innanför klostrets härjar galenskaperna fritt. Den halvnakna kvinnan från inledningen, syster Anne av Korset, trampar omkring mellan de kala, fängelselikna sängraderna. Blanche möter också den unga syster Constance av St. Denis (Julia Giebel), som i sin lovprisning till klosterlivet är så hängiven att man skulle kunna ta henne för förryckt, om man inte från verkliga livet känner ordenssystrar som med hela sin uppenbarelse visar hur mycket de älskar sitt livsval. Men på Komische Opers scen har man skruvat syster Constance till en hysteriskt skrattande (eller gråtande) galning, dessutom med pojkfrisyr och en gravidmage som hon försöker få den motvilliga Blanche att klappa på. Varför då? Så respektlöst mot operan och mot kvinnorna vars liv spelas upp på scenen!

Snart därefter dör Mme de Croicy under svåra plågor och tvivel på Gud. Under total tystnad, som indikerar att scenen är tillagd utanför librettot, kläs den döda abbedissan av, läggs längst fram på scenkanten, tvättas omsorgsfullt och sveps för döden. Ännu mer naket, ännu mer provokation. Jag tycker att det är onödigt. Men tack och lov kan inget av den konstiga regin förta den underbara musiken, och på något sätt lyckas jag se och ta till mig den tunga handlingen rakt genom de förlöjligande gesterna.

Utan sin starka abbedissa och i sorgen och oron efter hennes död, åläggs också systrarna att lägga av sig sina dräkter och lämna klostret och klosterlivet av revolutionsmännen som bryter sig in hos dem. Kvinnorna försöker hålla hoppet uppe i sin tro på Gud, men börjar få föraningar om att historien kommer att sluta illa för dem. I övertygelse om att de måste vara starka för att upprätthålla människovärdet i en skamlös tid, formas tanken om att deras roll kanske är att bli martyrer; att det är deras enda möjlighet till uppror mot dem som styr landet mot kaos och förstörelse. Spänningen skruvas upp steg för steg ända in i den hemska men vackra slutscenen.

Den ljuvliga musiken och de fantastiska sångerskorna gjorde att Gespräche der Karmelitinnern på Komische Oper i Berlin blev en riktigt fin upplevelse. Genom den fåniga insceneringen tröstade jag mig med att tänka på att operan sätts upp i Stockholm i höst. Jag hoppas innerligt att de modiga systrarna får en värdig gestaltning på Kungliga Operans scen.

Länk till Gespräche der Karmelitinnen på Komische Oper Berlin

 

Foto: Monika Rittershaus

Kungen av Europa av Jan Kjærstad

I Jan Kjærstads trilogi om TV-mannen Jonas Wergeland (Förföraren, Erövraren, Upptäckaren) lade varje bok till nya bitar i pusslet som utgjorde hans liv. Det visade sig i sista boken att varje del var skriven av olika personer i Wergelands närhet. Hans liv och val förklarades ur olika synvinklar, och varje berättare hängde upp sin berättelse på olika händelser i Wergelands liv som de ansåg vara avgörande för hans karaktär.

Kungen av Europa är boken om Alf I. Veber och hans väg genom livet. En del byggstenar i handlingen känns igen från trilogin om Wergeland: den lilla gruppen av unga vänner som är frustrerade över hur inkrökt Norge är, och portalupplevelserna, de som på var sitt sätt förändrar Alfs liv i grunden. Det är litet störande att det här kommer igen i blekare versioner än i Wergelandtrilogin. Andra byggstenar är nya, och stör för att de känns så konstgjorda: Alfs komplexa förhållanden till kvinnor, och berättarens ständiga påpekanden om hur Alf och hans ungdomsvänner var först att använda eller förstå det som sedan blev IT-boomen. Ordet "portal" var faktiskt Alf den allra förste som använde för att beskriva en samling av nätlänkar! Toppen.

Historien rör sig fram och tillbaka mellan flera tidsperioder i Alfs liv. Alf själv studsar fram och tillbaka som en flipperkula mellan olika kvinnor. När jag känner mig välvillig kan jag tänka att det är fint att berättaren ger så stor ära åt de människor som har format Alf; kvinnorna och familjen. Men ändå förblir huvudpersonen konturlös. Människorna i hans liv blir inte heller några elgjutna personligheter, bara en samling av karaktärsdrag som attraherar, förbryllar och upplyser den vetgirige Alf. Han får till och med en Manic Pixie Girl! Det händer när han har halkat ut från samhället och blivit fri från alla tvång. Toppen.

Trots alla mina klagomål var boken lättläst, underhållande och mer ambitiös än mycket annat som publiceras i Sverige. Men Alf I. Vebers liv känns som en urvattnad kopia av Jan Kjærstads Wergeland-trilogi, och därför blev boken en besvikelse.

Alte Nationalgalerie Berlin

I en specialutställning visar Alte Nationalgalerie upp den konstsamling som bankmannen Joachim Heinrich Wilhelm Wagener införskaffat under sitt liv. Dessa donerade verk blev grunden till den samling av 1800-talskonst som finns i Nationalgalerie. Med Wageners egna ord får man läsa breven till och från konstnärerna som han lärde känna personligen, och hans berättelse om den första tavlan som han köpte som ung med mödosamt ihopskrapade pengar: Gotische Kirche auf einem Felsen am Meer av Karl Friedrich Schinkel. Det är en tavla med spännande motiv, och det är lätt att tänka sig att den drog till sig en ung romantisk mans intresse.

Karl Friedrich Schinkel, Gotische Kirche auf einem Felsen am Meer

När man går vidare i samlingen ser man att nästan alla tavlorna Wagener köpte och beställde har liknande dramatiska och mystiska motiv. Det är litet rörande; de är alla så direkt tilltalande, nästan på väg att bli kitschiga. Många stiliga slott och klosterruiner i motljus, inramade av träd med krokiga grenar, ibland med processioner av människor som antingen är dystra eller inbegripna i intressanta danser. Ibland är det som att man försökt klämma in så mycket som möjligt på en bild: en borg, höga vågor som bryts mot klippor, en liten stad, en horisont med höga berg. Och gärna en måne, mörka moln eller en regnbåge.

Carl Blechen, Dämonische Landschaft

Bättre tycker jag om de tavlor som visar kloster- och kyrkointeriörer i färger som är så mättade att de vibrerar av mystik. Till och med en klostergång med flagnande väggfärg där det står några redskap lutade får en egen lyster.

Men som sagt, jag börjar bli övermätt på dramatiska vågor mot mytiska slott på höga klippor. Då kommer jag till rummet med målningar av Caspar David Friedrich. Även han målade naturskildringar som föll Wagener i smaken, och några av hans tavlor har just samma dramatiska komposition som de i tidigare rum. Men man kan se att Caspar David Friedrichs tavlor genom åren blir mer och mer sparsmakade och förtätade. Motiven blir enklare och klarare, men mystiken finns kvar. Det ger dem större stillhet och fokus på både naturen och stämningen. Det är som att de tidigare tavlorna berättade hela äventyr, medan Caspar David Friedrichs tavlor koncentrerar sig till ett ögonblick.

Caspar David Friedrich, Das einsame Baum

Jag har börjat min vandring genom galleriet på den översta våningen. I broschyren ser jag att Alte Nationalgalerie äger en version av den ryktbara tavlan Toteninsel av Arnold Böcklin! När jag går nedför trappan till andra våningen växer förväntningarna inom mig. På väggarna på väg mot Toteninsel hänger andra tavlor av Böcklin, och kontrasten till verken på våningen ovanför är tydlig. Fastän konstnärerna på den här våningen, några årtionden senare på 1800-talet, fortfarande målar detaljrikt och naturtroget, speglar de en värld där människans förhållande till de dunkla krafterna i naturen inte längre är så oskyldigt utan litet mer jämbördigt och litet mer skrämmande. På en bild av en eremit hänger små änglar utanför hans fönster och ser förundrat på när han spelar fiol. På ett självporträtt hänger Döden över Böcklins axel, grinande och gnidande på en fiol.

Arnold Böcklin, Självporträtt med Döden spelande fiol

Tavlorna på den nedersta våningen är intressanta och välgjorda skildringar av den frambrytande moderniteten; folksamlingar, tidningssäljande pojkar, bakgårdar med fladdrande tvätt, tågstationer. Tyvärr är jag för utmattad av upplevelserna på de översta våningarna för att uppskatta dem till fullo. När jag till sist kom fram till Toteninsel visade det sig att den tavlan är den ljusaste av alla verk av Böcklin på Alte Nationalgalerie. Och ändå är den så mörk, mättad, att full av spänning! Så många konstnärer har inspirerats av den under fler än hundra år. Vad finns på ön som öppnar sig mot den ensamma anländande båten? Vi ser inget annat än hav och horisont vid sidan om öns skyddande klippväggar. Men kan det finnas mer djupare in, bakom mörkret i öns mitt? Alla världens människosjälar som hittills har dött och som kommer att dö, och de som leder dem in i deras slutliga stillhet?

Arnold Böcklin, Toteninsel (1883)

Länk till Alte Nationalgalerie Berlin

Die Amerikanische Päpstin på Kleines Theater Berlin

Pjäsen om den första kvinnliga påven, Johanna II, skrevs av agnostikern Esther Vilar 1982, utan uppsåt att såra troende, utan för att ställa några frågor att fundera över. För mig som troende katolik boende i ett sekulariserat land blir det ett oerhört intressant och välformulerat stycke, som också säger några saker jag redan har funderat över.

Scenen är vitmålad och kal, och alla bord och stolar är av genomskinligt plexiglas. Vilken total motsats till den medvetna prakten i Vatikanstaten idag! Men vår påvinna (Elga Mangold) förklarar det för oss i sin monolog (som bara avbryts av sponsorsmeddelanden). Redan våra påvar på 1900-talet började dra sig mot större anspråkslöshet. Ur historien, som sträcker sig några decennier förbi vår nutid, nämner påvinnan Johanna hur påve efter påve drog ned på ceremonier och utsmyckningar, och till slut sålde ut inredningen i Vatikanpalatset och skänkte pengarna till fattiga. Lovvärt! Eller (min egen anmärkning) ändå värt att ifrågasätta, eftersom en del i tron är att få komma till ett vackert kyrkorum, sjunga och höra vacker musik och höra underbara ord.

Steg för steg beskriver Johanna II Katolska kyrkans utveckling under åren när fler och fler lämnade den. Vad skulle man göra för att behålla den moderna tidens människor i sina fållor? Man släppte som sagt på ceremonierna. Påven kunde inte längre vara ofelbar, nej, han var en människa som andra. Dagens stora stötestenar röjdes undan: kvinnor tilläts bli präster och präster tilläts att gifta sig! Kyrkans regler för sina troende luckrades också upp, och homosexualitet och skilsmässa blev tillåtet. Och för att demokratisera: påven valdes inte längre på livstid av kardinalskollegiet, utan på fyra år av alla katoliker i världen. En efter en radar Johanna upp påvarna som valdes, den ene slappare än den andre. En holländare som förskingrade Vatikanens pengar, en glad spanjor, en som gifte sig med en protestant samma dag som han valdes.

Och ändå lämnade katolikerna sin kyrka. Efter allt som kyrkan gjorde för att anpassa sig till dem! Påven Johanna frågar oss retoriskt hur vi kunde vara så otacksamma. Med smeksam röst vänder hon sig specifikt till männen och frågar dem vad mer de begärde, efter att man upplöst alla tvingande regler. Och till kvinnorna vänder hon sig och frågar hur det kunde ta oss så många år, flera decennier av kvinnliga präster, innan vi valde en kvinna till påve. Men framför allt, varför människorna fortsatte att strömma från Katolska kyrkan när den gjorde allt för att hålla kvar dem.

Svaret kanske redan har givit sig själv, vid närmare eftertanke. Vad människor vill ha av sin kyrka är inte slapphet och tillåtelse, utan levnadsregler och tvingande lagar. Den moderna människan som redan har mat för dagen behöver inte fler eftergifter utan något att sträva mot. För bara med regler som är stränga och svåra att följa kan man börja längta efter fulländningen, den avlägsna men lockande. Så detta är vad påven Johanna nu skall ge de troende! Hon förklarar att hon ämnar sitta sin livstid ut, hon klär sig i den gamla ståtliga påvedräkt hon lyckats köpa tillbaka från en amerikansk bank, och hon leder sin hjord (via TV) i knäfall och gemensam bön på latin; Agnus Dei och trosbekännelsen.

Jag vill absolut inte verka nedlåtande när jag säger att jag känner igen mycket av det den framtida påvinnan berättar i Svenska Kyrkan. Jag är glad att den öppna, vänliga Svenska Kyrkan finns, framför allt i sitt välkomnande av homosexuella, något jag önskar att min Katolska Kyrka skulle ta efter fullt ut. Men jag är ändå glad över att tillhöra en kyrka som inte är så osäker på sin egen kärna att den ändrar sig efter tidens seder, utan istället ställer upp regler och hjälper en att följa dem. Så att människor i framtiden skulle lämna en Katolsk kyrka som rycker på axlarna och säger "anything goes", det förvånar mig inte alls.

Steg för steg har alltså påvinnan Johanna berättat vad som hände med den Katolska kyrkan, och vad hon nu gör för att ge den åter sin fulla makt. Men stegen tar inte slut där. Gång på gång överraskas jag av ett nytt tankesprång. För efter att Johanna förklarat hur viktigt det är för människan det är att ha en tro att böja sig under - då berättar hon att hennes egen tro är en intellektuell konstruktion! Inget är sant, och den kristna kyrkans urhistoria om Jesus och hans liv är uppdiktad av Jesus själv, som också måste ha varit agnostiker eller ateist för att ha vågat utge sig för att vara Guds egen son.

Efter att ha levat med min tro hela livet har jag själv upplevt djupa tvivel och perioder av förlorad tro. Under de perioderna har jag resonerat med mig själv enligt Johannas linjer, och sagt till mig själv att det av många skäl är bättre att hålla fast vid ritualerna och de yttre kännetecknen av tron än att lämna den. Men veckorna gick, och jag upplevde att det verkligen inte räckte. En tro som följd av logiska skäl kunde inte likna den som byggde på en kärna av äkta tro. Så hur stark påvinnan Johanna än verkar på scenen, kan jag med hela min själ förstå den vånda hon känner när hon själv övermannas av tvivel. Och till vem skall hon nu vända sig med sin oro? Hon har ju ingen Gud, och hon har heller ingen överordnad jordisk representant att vända sig till i lydnad! Allt står och faller med henne nu. Och i det slutliga steget i pjäsen samlar sig påvinnan Johanna, beträder påveämbetet och inleder kyrkans nya/nygamla era, åter till att bli en auktoritet som oroliga människor kan vända sig till. Hon är magnifik, och det är just det hon skall vara.

Länk till Kleines Theaters sida om Die Amerikanische Päpstin