Jazzkonserterna i Konserthusets Grünewaldsal har ofta varit utsålda när populära artister har spelat. Därför är det extra tacksamt att konserten med Jan Lundgren och Hans Backenroth från den 17:e april livestreamades och också spelades in och finns tillgänglig på Konserthusets Play-sida. Visst har vi kunnat höra dessa båda musikaliska klippor i Jazzradion ända sedan nittonhundratalet, men med både ljud och bild från Grünewaldsalens scen får vi lyssnare den extra kontakten med musikerna som vi alla kan behöva i dessa tider.
På programmet står såväl kompositioner av Jan Lundgren själv som utvalda favoriter av andra. Lundgrens egna Open Your Mind inleder konserten vackert. Nästa låt, Waltz for Ruth, är skriven av basisten Charlie Haden och de fina basgångarna hanteras kärleksfullt av Hans Backenroth. Charlie Parkers Moose the Mooche är en energiinjektion, snabb och hetsig men inte utan styrsel, och det spiller överpå Lundgrens Blue Silence som följer.
Hans Backenroth är en av våra bästa basister med en god känsla för melodi som lyser igenom var han än spelar men speciellt i den här intima sättningen. Tillika är Jan Lundgren en med rätta känd och uppskattad pianist med bred repertoar. Flygel och kontrabas räcker för att skapa underbar musik. Kamerna låter oss följa de båda männen och deras virtuosa fingrar ur vinklar vi annars får längta efter att se från.
I Hans Backenroths eftertänksamma arrangemang av Povel Ramels Den sista jäntan turas instrumenten om med att ta hand om melodin. Den följs av Jan Lundgrens Dance of Masja som porlar fram med kraft och skönhet. Den skrevs ursprungligen för en uppsättning av Tjechovs Måsen men är värd att leva vidare på egen hand. Vi hinner få ytterligare två av hans kompositioner under den timslånga konserten: den kärleksfulla Love in Return och den roliga Leklåt. Visst känns det konstigt att inte höra välförtjänta applåder efter varje låt, men förhoppningsvis känner vi alla den starka och nödvändiga kärleken mellan musiker och publik. Ännu några vänliga ord från Jan Lundgren och den likaledes vackra och vänliga Come Sunday av Duke Ellington avslutar den välkomponerade konserten med hoppet om att kärleken och musiken kan flöda även när allt är litet konstigt och svårt.
Länk till Konserthusets sida med konserten
På programmet står såväl kompositioner av Jan Lundgren själv som utvalda favoriter av andra. Lundgrens egna Open Your Mind inleder konserten vackert. Nästa låt, Waltz for Ruth, är skriven av basisten Charlie Haden och de fina basgångarna hanteras kärleksfullt av Hans Backenroth. Charlie Parkers Moose the Mooche är en energiinjektion, snabb och hetsig men inte utan styrsel, och det spiller överpå Lundgrens Blue Silence som följer.
Hans Backenroth är en av våra bästa basister med en god känsla för melodi som lyser igenom var han än spelar men speciellt i den här intima sättningen. Tillika är Jan Lundgren en med rätta känd och uppskattad pianist med bred repertoar. Flygel och kontrabas räcker för att skapa underbar musik. Kamerna låter oss följa de båda männen och deras virtuosa fingrar ur vinklar vi annars får längta efter att se från.
I Hans Backenroths eftertänksamma arrangemang av Povel Ramels Den sista jäntan turas instrumenten om med att ta hand om melodin. Den följs av Jan Lundgrens Dance of Masja som porlar fram med kraft och skönhet. Den skrevs ursprungligen för en uppsättning av Tjechovs Måsen men är värd att leva vidare på egen hand. Vi hinner få ytterligare två av hans kompositioner under den timslånga konserten: den kärleksfulla Love in Return och den roliga Leklåt. Visst känns det konstigt att inte höra välförtjänta applåder efter varje låt, men förhoppningsvis känner vi alla den starka och nödvändiga kärleken mellan musiker och publik. Ännu några vänliga ord från Jan Lundgren och den likaledes vackra och vänliga Come Sunday av Duke Ellington avslutar den välkomponerade konserten med hoppet om att kärleken och musiken kan flöda även när allt är litet konstigt och svårt.
Länk till Konserthusets sida med konserten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar