Behöver du litet hjälp för att se att det finns något mer än den gråa vardagen? Finns det ens något spännande bakom fasaderna i din hemstad? Vill du upptäcka det tillsammans med andra människor, även om de kanske är konstiga och jobbiga och annorlunda än du?
Peter har ett enahanda liv. Han går upp på morgonen och går till sitt jobb, som är jättetråkigt. Men han längtar efter något mer spännande. Uppklistrade lappar på vägen till jobbet lockar med lätt psykedeliska experiment, som att tala telepatiskt med delfiner. En av lapparna som Peter tar leder honom till det eleganta men konstiga Jejune Institue, där han leds genom korridorer i art deco-stil till ett enskilt rum, där en brusig introduktionsfilm spelas upp på en åldrad TV-apparat. Vi känner igen mannen som talar, Octavio Coleman, Esq. för han talade direkt till oss genom TV-skärmen när vi startade serien Dispatches From Elsewhere.
Men nej! De vänliga och välkomnande orden från Octavio Coleman, Esq. döljer visst en kall konspiration! Av den anonyma rösten från en Commander 14 uppmanas Peter att fly från institutet, ta en speciell väg och följa speciella instruktioner. Ledtrådarna är inte entydiga, de kräver tankekraft och inte minst att våga att engagera sig, som när uppmaningen blir att dansa med människorna som kommer fram till dig i gränden. Ja, det är ditt engagemang som krävs för att spelet skall gå vidare.
Jejune Institute lät bekant så jag sökte information för att bekräfta vad jag mindes. År 2008 och under tre år framöver var uppåt tiotusen spelare engagerade i ett spel centrerat kring det fiktiva Jejune-institutet i San Francisco. Nu ser vi en fiktion om liknande händelser i Philadelphia, där TV-serien utspelar sig. Vid nästa event, och ytterligare tillfällen, ser vi hundratals människor samlas och agera, men Dispatches From Elsewhere fokuserar på Peter och de tre övriga i hans grupp: Simone, Janice och Fredwynn.
Jag gillade att se den här leken mellan verkligt och fiktivt och hur olika människor förhåller sig till den. Förutom att jag sysslar med liknande spel i perioder är vi nog många som har varit på företagsevent med uppdrag som skall lösas tillsammans med kollegor vi gillar mer eller mindre. Det var givande för mig att under seriens gång tänka på människorna bakom rollerna, för på film och TV är ju folk oftast snyggare och mer intressanta än i verkligheten. Så hur tråkig och trög skulle inte Peter kunna vara om man träffade honom i verkliga verkligheten och behövde jobba tillsammans? Eller Janice, som mest är där för att hon känner sig ensam, eller Fredwynn som verkar besatt av att hitta mönstret och vinna spelet. Fast Simone, hon är en så fantastiskt tilldragande att man skulle vilja följa henne vart som helst.
Spelarna vi följer tror mer eller mindre på att det som presenteras är verkligt, inklusive deras uppdrag: att finna Clara, en kreativ ung flicka som förändrade sina slitna kvarter men mystiskt försvann för tjugo år sedan. Peter tror att allt är på riktigt, och det kan man ju göra även när man ser att alla samlingar är iscensatta och Octavio Coleman, Esq. får instruktioner i ett hemligt kuvert. Vi gör ju själva det valet att tro på fiktionen när vi ser teater, film och TV. Men det vackra i Dispatches From Elsewhere är att vi faktiskt ser vardagen blomma upp kring våra huvudpersoner: stadsmiljöerna får skimrande färger, en musikslinga gör världen drömlik, och då och då leder spelet dig till helt fantastiska muralmålningar och trädgårdar bakom stängda dörrar du aldrig öppnat tidigare.
För mig är leken med meta-nivåer lika fascinerande som vänskapen mellan Peter, Simone, Fredwynn och Janice och det de upplever under handlingens gång. Det är inte förvånande att det sista avsnittet av tio leder till avslöjanden på ytterligare en meta-nivå. Detta är något som har delat publiken; en del älskar det avsnittet medan andra blir besvikna. För egen del skulle jag både kunna ha och mista det, men jag tycker om det mer än jag ogillar det, därför att det mest av allt visar hur skaparen och producenten av serien, Jason Segel, vill dela med sig av de upplevelser han hade till alla oss som tittar. Är det några av de lysande färgerna som sipprat ut från TV:n i ditt liv? Om inte, kan du hjälpa till och måla vardagen litet vackrare för dig och andra som längtar efter det?
Peter har ett enahanda liv. Han går upp på morgonen och går till sitt jobb, som är jättetråkigt. Men han längtar efter något mer spännande. Uppklistrade lappar på vägen till jobbet lockar med lätt psykedeliska experiment, som att tala telepatiskt med delfiner. En av lapparna som Peter tar leder honom till det eleganta men konstiga Jejune Institue, där han leds genom korridorer i art deco-stil till ett enskilt rum, där en brusig introduktionsfilm spelas upp på en åldrad TV-apparat. Vi känner igen mannen som talar, Octavio Coleman, Esq. för han talade direkt till oss genom TV-skärmen när vi startade serien Dispatches From Elsewhere.
Men nej! De vänliga och välkomnande orden från Octavio Coleman, Esq. döljer visst en kall konspiration! Av den anonyma rösten från en Commander 14 uppmanas Peter att fly från institutet, ta en speciell väg och följa speciella instruktioner. Ledtrådarna är inte entydiga, de kräver tankekraft och inte minst att våga att engagera sig, som när uppmaningen blir att dansa med människorna som kommer fram till dig i gränden. Ja, det är ditt engagemang som krävs för att spelet skall gå vidare.
Jejune Institute lät bekant så jag sökte information för att bekräfta vad jag mindes. År 2008 och under tre år framöver var uppåt tiotusen spelare engagerade i ett spel centrerat kring det fiktiva Jejune-institutet i San Francisco. Nu ser vi en fiktion om liknande händelser i Philadelphia, där TV-serien utspelar sig. Vid nästa event, och ytterligare tillfällen, ser vi hundratals människor samlas och agera, men Dispatches From Elsewhere fokuserar på Peter och de tre övriga i hans grupp: Simone, Janice och Fredwynn.
Jag gillade att se den här leken mellan verkligt och fiktivt och hur olika människor förhåller sig till den. Förutom att jag sysslar med liknande spel i perioder är vi nog många som har varit på företagsevent med uppdrag som skall lösas tillsammans med kollegor vi gillar mer eller mindre. Det var givande för mig att under seriens gång tänka på människorna bakom rollerna, för på film och TV är ju folk oftast snyggare och mer intressanta än i verkligheten. Så hur tråkig och trög skulle inte Peter kunna vara om man träffade honom i verkliga verkligheten och behövde jobba tillsammans? Eller Janice, som mest är där för att hon känner sig ensam, eller Fredwynn som verkar besatt av att hitta mönstret och vinna spelet. Fast Simone, hon är en så fantastiskt tilldragande att man skulle vilja följa henne vart som helst.
Spelarna vi följer tror mer eller mindre på att det som presenteras är verkligt, inklusive deras uppdrag: att finna Clara, en kreativ ung flicka som förändrade sina slitna kvarter men mystiskt försvann för tjugo år sedan. Peter tror att allt är på riktigt, och det kan man ju göra även när man ser att alla samlingar är iscensatta och Octavio Coleman, Esq. får instruktioner i ett hemligt kuvert. Vi gör ju själva det valet att tro på fiktionen när vi ser teater, film och TV. Men det vackra i Dispatches From Elsewhere är att vi faktiskt ser vardagen blomma upp kring våra huvudpersoner: stadsmiljöerna får skimrande färger, en musikslinga gör världen drömlik, och då och då leder spelet dig till helt fantastiska muralmålningar och trädgårdar bakom stängda dörrar du aldrig öppnat tidigare.
För mig är leken med meta-nivåer lika fascinerande som vänskapen mellan Peter, Simone, Fredwynn och Janice och det de upplever under handlingens gång. Det är inte förvånande att det sista avsnittet av tio leder till avslöjanden på ytterligare en meta-nivå. Detta är något som har delat publiken; en del älskar det avsnittet medan andra blir besvikna. För egen del skulle jag både kunna ha och mista det, men jag tycker om det mer än jag ogillar det, därför att det mest av allt visar hur skaparen och producenten av serien, Jason Segel, vill dela med sig av de upplevelser han hade till alla oss som tittar. Är det några av de lysande färgerna som sipprat ut från TV:n i ditt liv? Om inte, kan du hjälpa till och måla vardagen litet vackrare för dig och andra som längtar efter det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar