tisdag 2 december 2014

Flugparken

Hur skall man leva? Hur skall man hitta mening i livet? I en liten stad finns det inte så mycket att välja på: kolla på hockey, dricka sig stupfull. I bästa fall ha ett bra jobb, vara en bra hockeyspelare, skaffa familj, renovera huset fint. Alex har allt det där, men det räcker inte. Under en fyllekväll med bästisen Kristian/Kille är han aggressiv och självdestruktiv. Snälle, ordningsamme Kille hjälper Alex hem, men Alex vill inte sova utan slåss och när natten är över har han inte kommit hem.


Kille jobbar på dagis och är jättebra på att leka och prata med barnen, men har svårare att formulera sig inför andra och kanske inför sig själv. Han trycks av en diffus skuldkänsla sedan Alex försvann och svänger över i att bli en nattens hämnare som skall hålla ordning på andra som slarvar. Å ena sidan känns det bra att se honom stå upp emot mobbarna, men å andra sidan är han så obetänksam att han lägger krokben för sig själv, och oron för vad som skall hända med honom växer. Inte heller kan det sluta väl när han är för hjälpsam emot Alex kvarvarande familj, som om han skulle kunna ta Alex plats.


Till en början är filmen litet väl fåordig och kryptisk, men det är att föredra framför en övertydlig dialog som förklarar för mycket. Bakgrundsmusiken/orosljuden är tyvärr för hög och irriterande i flera scener därtill, men tur nog inte hela tiden.

Det är sorgligt att se Kille försöka bryta sig ur den biroll han blivit tilldelad i livet, och bara mötas av misstro och hårdhet. En föräldragestalt eller en nära vän att lita på hade gjort stor skillnad i hans liv. Visst är han klantig och fumlig, men han förtjänar ett bättre öde. Det är bra att Jens Östberg med sympati visar Killes liv för oss runt omkring.

2 kommentarer:

Håkan Wilhelm Hugosson sa...

Något av en svensk "Falling Down", men utan någon förlåtande heder. Lite obehaglig.

Jenny B sa...

Tack för kommentaren, Håkan! Jag har inte sett Falling Down, men av beskrivningen verkar det finnas likheter (och skillnader).