Årets upplaga av science fiction- och fantasykongressen Swecon har namnet Fantastika och hålls i Dieselverkstaden i Nacka. Jag kom just i tid till öppnandet på fredag kväll, och kunde ringa in så många intressanta programpunkter att mitt festivalprogram skulle kunna likna luffarschack - förutom att det inte finns något tråkigt som jag har kryssat ut.
Intervju med Jo Walton
Min första reguljära programpunkt var intervjun med hedersgästen och Hugoprisvinnaren Jo Walton. Hon är sympatisk och talför som intervjuoffer, och pepprar sina utförliga svar med minnesvärda oneliners. Något hon nämnde var att när hon kollar upp de pingar hon får när någon har bloggat om romanen Among Others är att nästa recensionspost ofta är Ursula K Leguins The Left Hand of Darkness eller någon annan av böckerna som boken nämner. Fast på den här sidan är ju "nästa post" faktiskt den här posten!
Jo Walton berättade att fram till 1989 planerade hon egentligen inte för framtiden, eftersom hon hade i bakhuvudet att världen skulle gå under i kärnvapenkrig. Men vid 1989 insåg hon att det inte skulle hända! Vid det laget var hon också på väg att uppfylla ett av sina livsmål, att få barn, och nu vet vi att hon uppfyllt även de två andra, att skriva och att vinna Hugopriset. (Hurra och grattis!)
Från att ha skrivit en del fiktion i tonåren gick Walton till att under lång tid försörja sig på att skriva icke-fiktion, bland annat för rollspel och guideböcker. Där måste hon vara kort och koncis, vilket hon hade lärt sig mycket av när hon sedan började skriva fiktion igen. Hennes väg tillbaka till det fria skrivandet gick via Tolkien-diskussionsgrupper på Usenet där hon blev hon uppmuntrad att skriva poesi. "It's easier to say things through poetry than email" och "I kind of leak poetry", som hon själv så målande sade.
Det var intressant att höra att Jo Walton inte skriver noggranna plottar för sina romaner, eftersom hon tycker att det dödar dem. Inte heller planerar hon att skriva bokserier: Farthing var tänkt som en stand-alone-bok. Men efter att hon var klar med Farthing började hon faktakolla det hon redan skrivit (vilket visade sig stämma kusligt väl med verkligheten). Då hon samtidigt läste en bok om Hamlet samt Nancy Mitfords Love in a Cold Climate kände hon att hon måste spinna vidare till vad som blev Ha'penny och Half a Crown.
Walton jämförde också böckernas handling med den nutida situationen där ogrundade anklagelser om massförstörelsevapen togs som anledning för att starta krig. Men Small Change-böckerna med sin alternativa historieskrivning var till att börja med inspirerade av Josephine Teys bok Brat Farrar. Den kusliga känsla Walton fick, av ett Europa där nazistockupation och koncentrationsläger existerar samtidigt med ett småputtrigt engelskt landskap, ville hon förmedla till oss andra läsare, och det underströk hon genom att välja den prydliga berättartekniken som vi känner igen från cozy mysteries. Jag vill skjuta in att just det lyckas hon med väldigt väl; den lugna stämningen ökar bara på min paranoia.
Om Among Others tycker några att det är konstigt att en fantasybok handlar om en flicka som läser science fiction - varför inte fantasyböcker? Men svaret, förutom att det inte fanns så mycket fantasy på 70-80-talet, är med Waltons ord: "fantasy is her problem, science fiction is giving her the toolkit to escape". Till exempel reciterar Mor The Litany of Fear för att få styrka under en magisk attack.
Jo Walton sade att hon dras till utmaningar, det svåraste hon kan tänka sig vill hon skriva om. Jag skulle väldigt gärna vilja läsa den kärleksdikt om Ask och Embla när de just fått mänsklig form som hon skrivit som om en viktoriansk poet skulle skriva den, men ändå sångbar för den "female Viking acapella group" som fick den till sitt kickstarterprojekt. Någon dag kommer den att komma på Jo Waltons hemsida!
Urban Fantasy
I paneldebatten om Urban Fantasy talades det om vad som definierar genren (an element of "woo woo", enligt John Berlyne, där woo woo betyder spöken, voodoo eller liknande). Vi fick höra att bokhandlare och förlag slussar böcker mellan Urban Fantasy och Paranormal Romance beroende på om författaren och huvudpersonen är kvinnlig, och på hur stor plats world building har i boken. Författaragenten John Berlyne flikade också in att förlag hellre tar UF-böcker med kvinnliga huvudpersoner och ryggar tillbaka från manliga huvudpersoner.
Jack Vance
John-Henri Holmberg höll ett initierat och personligt föredrag om sf-författaren Jack Vance, som ju gick bort i år. Hans sista verk var faktiskt en jazz-skiva, en av många. Men han hade skrivit många böcker och kunde fortsatta även efter att han blivit i princip blind, tack vare en anordning där det han skrev på ett tangentbord projicerades i stora bokstäver på väggen så att han kunde läsa det.
Den frispråkige Jack Vance deklarerade att han inte skulle besöka fler sf-kongresser efter 1958, då han suttit en halvtimme i hotellobbyn under WorldCon och såg så många människor han inte skulle vilja umgås med. Men John-Henri Holmberg lyckades ändå locka honom tillbaka till kongressvärlden med en inbjudan till ScanCon 1976. Ja, en betald resa till Stockholm lät ju bra! Så den store festglade Jack Vance kom till KTH:s kårhus, höll ett två timmar långt tal som bara de fyrtio närmaste kunde höra, festade hela natten, höll på att krossa Stieg Larsson i taxin hem på morgonkvisten, och kom nästa dag tillbaka till kårhuset för att hjälpa till att städa, starkare och uthålligare än alla andra.
Av John-Henri Holmbergs välbalanserade föredrag med citat ur Jack Vances verk förstod jag att jag nog läst några av hans böcker som tonåring, men att man gör rätt i att läsa ännu mer av Jack Vance.
Fantasy and sf worth reading
Kvällens sista punkt resulterade i en lång och kladdig lista med felstavade namn på författare och böcker som Jo Walton, Lavie Tidhar och Ian Sales tycker är läsvärda. Jag skall korrekturläsa och återkomma med det jag lyckades krafsa ned!
Vidare:
Lördag del 1
Lördag del 2
Lördag del 3
Söndag
Intervju med Jo Walton
Min första reguljära programpunkt var intervjun med hedersgästen och Hugoprisvinnaren Jo Walton. Hon är sympatisk och talför som intervjuoffer, och pepprar sina utförliga svar med minnesvärda oneliners. Något hon nämnde var att när hon kollar upp de pingar hon får när någon har bloggat om romanen Among Others är att nästa recensionspost ofta är Ursula K Leguins The Left Hand of Darkness eller någon annan av böckerna som boken nämner. Fast på den här sidan är ju "nästa post" faktiskt den här posten!
Från att ha skrivit en del fiktion i tonåren gick Walton till att under lång tid försörja sig på att skriva icke-fiktion, bland annat för rollspel och guideböcker. Där måste hon vara kort och koncis, vilket hon hade lärt sig mycket av när hon sedan började skriva fiktion igen. Hennes väg tillbaka till det fria skrivandet gick via Tolkien-diskussionsgrupper på Usenet där hon blev hon uppmuntrad att skriva poesi. "It's easier to say things through poetry than email" och "I kind of leak poetry", som hon själv så målande sade.
Det var intressant att höra att Jo Walton inte skriver noggranna plottar för sina romaner, eftersom hon tycker att det dödar dem. Inte heller planerar hon att skriva bokserier: Farthing var tänkt som en stand-alone-bok. Men efter att hon var klar med Farthing började hon faktakolla det hon redan skrivit (vilket visade sig stämma kusligt väl med verkligheten). Då hon samtidigt läste en bok om Hamlet samt Nancy Mitfords Love in a Cold Climate kände hon att hon måste spinna vidare till vad som blev Ha'penny och Half a Crown.
Walton jämförde också böckernas handling med den nutida situationen där ogrundade anklagelser om massförstörelsevapen togs som anledning för att starta krig. Men Small Change-böckerna med sin alternativa historieskrivning var till att börja med inspirerade av Josephine Teys bok Brat Farrar. Den kusliga känsla Walton fick, av ett Europa där nazistockupation och koncentrationsläger existerar samtidigt med ett småputtrigt engelskt landskap, ville hon förmedla till oss andra läsare, och det underströk hon genom att välja den prydliga berättartekniken som vi känner igen från cozy mysteries. Jag vill skjuta in att just det lyckas hon med väldigt väl; den lugna stämningen ökar bara på min paranoia.
Om Among Others tycker några att det är konstigt att en fantasybok handlar om en flicka som läser science fiction - varför inte fantasyböcker? Men svaret, förutom att det inte fanns så mycket fantasy på 70-80-talet, är med Waltons ord: "fantasy is her problem, science fiction is giving her the toolkit to escape". Till exempel reciterar Mor The Litany of Fear för att få styrka under en magisk attack.
Jo Walton sade att hon dras till utmaningar, det svåraste hon kan tänka sig vill hon skriva om. Jag skulle väldigt gärna vilja läsa den kärleksdikt om Ask och Embla när de just fått mänsklig form som hon skrivit som om en viktoriansk poet skulle skriva den, men ändå sångbar för den "female Viking acapella group" som fick den till sitt kickstarterprojekt. Någon dag kommer den att komma på Jo Waltons hemsida!
Urban Fantasy
I paneldebatten om Urban Fantasy talades det om vad som definierar genren (an element of "woo woo", enligt John Berlyne, där woo woo betyder spöken, voodoo eller liknande). Vi fick höra att bokhandlare och förlag slussar böcker mellan Urban Fantasy och Paranormal Romance beroende på om författaren och huvudpersonen är kvinnlig, och på hur stor plats world building har i boken. Författaragenten John Berlyne flikade också in att förlag hellre tar UF-böcker med kvinnliga huvudpersoner och ryggar tillbaka från manliga huvudpersoner.
Jack Vance
John-Henri Holmberg höll ett initierat och personligt föredrag om sf-författaren Jack Vance, som ju gick bort i år. Hans sista verk var faktiskt en jazz-skiva, en av många. Men han hade skrivit många böcker och kunde fortsatta även efter att han blivit i princip blind, tack vare en anordning där det han skrev på ett tangentbord projicerades i stora bokstäver på väggen så att han kunde läsa det.
Den frispråkige Jack Vance deklarerade att han inte skulle besöka fler sf-kongresser efter 1958, då han suttit en halvtimme i hotellobbyn under WorldCon och såg så många människor han inte skulle vilja umgås med. Men John-Henri Holmberg lyckades ändå locka honom tillbaka till kongressvärlden med en inbjudan till ScanCon 1976. Ja, en betald resa till Stockholm lät ju bra! Så den store festglade Jack Vance kom till KTH:s kårhus, höll ett två timmar långt tal som bara de fyrtio närmaste kunde höra, festade hela natten, höll på att krossa Stieg Larsson i taxin hem på morgonkvisten, och kom nästa dag tillbaka till kårhuset för att hjälpa till att städa, starkare och uthålligare än alla andra.
Av John-Henri Holmbergs välbalanserade föredrag med citat ur Jack Vances verk förstod jag att jag nog läst några av hans böcker som tonåring, men att man gör rätt i att läsa ännu mer av Jack Vance.
Fantasy and sf worth reading
Kvällens sista punkt resulterade i en lång och kladdig lista med felstavade namn på författare och böcker som Jo Walton, Lavie Tidhar och Ian Sales tycker är läsvärda. Jag skall korrekturläsa och återkomma med det jag lyckades krafsa ned!
Vidare:
Lördag del 1
Lördag del 2
Lördag del 3
Söndag
4 kommentarer:
Tack för bra överblick! Särskilt om Jack Vance. :-)
Tack för det! Jag har en massa kvar att skriva om, men det har inte blivit av än...
Oj så intressant! Hoppas ok om jag delar med mig till kollegor som liksom jag inte är bevandrade i genren! Jättebra sammanfattat med en massa spännande infallsvinklar!
Tack så mycket! Jag blir förstås bara glad om du delar vidare. :)
Skicka en kommentar