De första låtarna lät litet stela, och varför det var så fick vi snart veta. Både sångaren Fred Ross och trummisen hade hoppat in med kort varsel - den ene för att Larry Braggs måste vara med sin familj, och den andre för att David Garibaldi nu svärs in i trummisarnas Hall of Fame! Inhopparna kan vara stolta över sin insats, och efter bara några låtar var alla samspelta och spelglädjen tog över. Och Emilio Castillo kunde förstås stötta på sång när det behövdes.
Bandet började förstås med tung och säker funk avlöst av enstaka ballader. Tom E. Politzer på tenorsax och Roger Smith på hammondorgel spelade många hyggliga solon. I starka Me And Mrs. Jones fick Fred Ross visa sin bredd som sångare. Men det är ändå funken man vill åt! Diggin' On James Brown inledde ett parti med låtar där Ross sjöng och dansade som James Brown. Och kompet, saxarna och trumpeterna var ju så tighta! Stämningen steg med varje låt. What Is Hip? smattrade fram som en ram till en annan räcka av låtar. Det var fest! Men det kunde bli ännu bättre! Efter att ha gått av scenen och blivit inropade igen, spelade TOP balladen You're Still A Young Man och förstås den jag väntat på hela kvällen - Soul With a Capital "S". Yes! Så skall det låta.
3 kommentarer:
Märkligt hur olika man kan uppleva en konsert, jag tyckte aldrig att bandet började svänga över huvud taget. Den där stelheten du beskriver, gick aldrig över. Men min största besvikelse var att inte Garibaldi var med, det var honom jag hade betalat ibiljetten för. Det är han - som tillsammans med Rocco Prestia - utgör det funkiga fundamentet. Denna kväll saknades det, även om inhopparen var bra.
Dessutom tycker jag ljudet var märkligt, i vissa fall beroende på lokalen, i andra fall på tekniken. Blåsarna dominerade över rytmsektionen och exempelvis; kantslag på virveln hördes över huvud taget inte(!).
Jag brukar ha ganska positiva öron och ha överseende med det mesta, men inte denna kväll. Jag gick ut i novembermörkret innan paus och njöt av en rask promenad hem istället. /Johan Stenberg
Ja, det var synd att Garibaldi saknades och att du inte var nöjd med kompet. Jag tycker att ljudet egentligen var för högt och skramligt, som det är på så gott som varje konsert. Men jag brukar fokusera på blåssektionen, och jag var jättenöjd med hur tighta de var på konserten.
Jag håller med pratkvarnen...
För två år sedan kom de inte igång. Inte alls.
Garibaldi saknades. Mycket.
Där jag stod hördes knappt blåset. Är alltid till höger om scenen väldigt långt ut, men långt fram.
Skicka en kommentar