Chéri på Dramaten

Chéri är inte den glittrande Léa (Lena Endre). Chéri är hennes fosterson (Hamadi Khemiri). I kokotternas värld av behag, skönhet och en rikedom som kommer av ett intimt samspel med mecenater har hon uppfostrat honom till en av dem och samtidigt till sin egen.

Stephen Frears filmatisering av Colettes roman visades på TV för några veckor sedan. Trots en ypperlig rollbesättning kändes hela historien fel från början, och jag stängde av efter tjugo minuter. Därför var jag skeptisk till uppsättningen på Dramatens stora scen. Men jag tänkte att historien nog passade bättre som teater, och framför allt litade jag på regissören Jenny Andreasson efter den lyckade Slott i Sverige. Det gjorde jag rätt i.

Dramatens Chéri slog an rätt ton från första sekund. Till det dramatiska introt till Pet Shop Boys' Left To My Own Devices ser vi Léa och Chéri lekfullt dansa ned från marmorfoajén. När den framåtdrivande takten tar vid gör de entré framför våra ögon. Elegant marscherande över den roterande scenen lägger de grunden för pjäsen: dramatisk, snabbrörlig, modern.

Det är ett lättjefullt liv i de lever, i en färgskala från skimrande guld till mättat pärlvit. Men även den mest vidsynte kan finna bekymmer med deras tvåsamhet. När Chéri inte får som han vill blir han arg och börjar damma på möblemanget, och Léa svarar honom genom att säga att om det inte passar kan han flytta. Men lika snabba som till gräl är de till kyssar och smek, och till avledande löften om kärleksmöten och smycken. Men Léa har ju faktiskt varit modersgestalten i Chéris liv sedan han var knappt tio år gammal, och att låta den relationen övergå till erotik är att likställa med incest, hur väl de två ändå tycks passa för varandra nu.

En kokott, vilket både Léa och Chéri är efter hans uppfostran, bör ju heller inte fästa sig vid någon specifik utan måste vara vänskaplig, flirtig och uppvaktande mot de rika vänner som kan göra livet lättare. Ur den synvinkeln är det ju också problematiskt hur fästa de två är vid varandra. Detta ställs förstås på sin spets när det bestäms att Chéri skall giftas bort med den välbeställda Edmée (Nina Zanjani).

I en värld där alla är kokotter skulle förstås kärleksbråk och krossade hjärtan också uppkomma. Men det är i mötet med oskuldsfulla människor som 19-åriga Edmée som verkligt hjärtslitande situationer uppstår. När hon tror (eller försöker tro) att hon har hittat äkta kärlek och en själsfrände, har Chéri redan tröttnat på sin nya leksak. Mot Edmées hoppfulla undfallenhet blir hans vredesutbrott ännu mer frätande och hans manipulationer grymmare.

Det är kring Léa och Chéri som hela historien kretsar. Deras scener är intensiva och de två är just så samspelta som om de vuxit som slingrande stjälkar kring varandra i åratal. Men hela ensemblen är ypplerlig. Gruppen av mer bedagade kokotter i åldrande svart, silver och utsmetat smink påminner Léa om att hon blir äldre och mindre åtråvärd, men de är samtidigt fantastiskt roliga. Ja, man får anledning att skratta flera gånger åt alla dråpliga situationer och rappa repliker.

I Léas gyllenskimrande värld är det nog svårt för de flesta att hitta någon att identifiera sig med, och nya smycken kan inte alltid trösta. Kanske förtjänar alla det de får. I vilket fall som helst är Dramatens Chéri värd sin vikt i guld.

Länk till Dramatens sida om Chéri

Foto: Sören Vilks