Neues Museum ligger på Museumsinsel i Berlin, ön med så många museibyggnader som blivit klassad som världskulturarv. Delarna av byggnaden som förstördes under andra världskriget har restaurerats under flera år, och år 2009 kunde muséet åter öppnas och visa upp de artefakter som man lyckats gömma undan andra världskrigets bombningar och plundringar. Namnet till trots är muséet mer än 150 år gammalt, och innehåller fynd från människans tidigaste historia och genom årtusendena fram till grekiska och romerska antiken.
På översta våningen börjar historien, med sköldar, hjälmar och smycken från den paleolitiska eran. Skeletten av några förtida människor ligger under glasskivor som man fann dem, bland annat en kvinna på sidan med uppdragna ben, med halsband, armband och band kring vristerna. I en annan monter kan man närstudera ett smycke av genomborrade små snäckskal. Föremålen kommer inte bara från Tysklands nuvarande landområde, utan från hela Europa och dess omkrets: skyter, traker och de människor som levde nära Svarta Havet. Det är fascinerande att se den keltiska konsten som byggdes upp kring mönster av cirklar. Tyvärr ser utställningen på hela våningen provisorisk ut, då föremålen presenteras i obehandlade trälådor. Texterna på tyska är någorlunda innehållsrika och förklarande, men på engelska finns det bara kortare översättningar, om ens det. Det finns heller inte tydliga pilar eller skyltar som anger kronologin, så jag misstänkte ständigt att jag gick åt fel håll.
Bättre presenterad är dock den gyllene ceremonial-hatten, en tretusen år gammal konformad hatt i tunt uthamrat guld. Det finns fyra andra liknande hattar funna runt om i Europa, men den här är med sina 74 centimeter den högsta. På hatten är inristat rader av cirklar, som både är en skön utsmyckning och faktiskt en metod att beräkna eftersläpningar mellan månåret (12 x 28 dagar) och solåret (365 dagar). Den var alltså en vördnadsbjudande påminnelse om att man kunde räkna ut när de ljusare dagarna skulle inträffa igen.
På våningen under finns de egyptiska samlingarna. Öga mot öga står man med de livfulla ansiktena på statyer av människor som levde och dog för tre- till fyratusen år sedan. I lagom mängd för att man skall se variationer men inte tröttas ut av ett överflöd, får man se en grupp av gående/stående statyer, en grupp av sittande statyer, en grupp av statyer som böjer knä och håller fram något heligt, och en grupp av statyer av liggande människor. Bland de sittande statyerna finns många som är familjeporträtt. En del av dem visar en familjefar dubbelt så stor som de övriga, med fruar och barn ödmjukt vid hans fötter. Andra visar ett leende par med kvinnans arm kärleksfullt kring makens midja.
En stor mängd av statyer och målningar av äktenskaplig lycka finns i rummet med avbildningar av farao Amenhotep och hans hustru. Liksom sin far gifte han sig med en "kvinna av folket", och denna kvinna, Nofretete eller Nefertiti, är ännu i våra dagar känd som en av världens vackraste kvinnor. Nästan ensam i ett hörnrum finns den berömda bysten av Nefertiti, som blickar ut över de övriga salarna. Linjerna och proportionerna är överjordiskt sköna. Ändå tycker jag att hon ser vackrare och vänligare ut i de många andra bilder och statyer som muséet har. Och så många avbildningar av sig själva som paret lät göra! De lär ha varit lika måna om sin offentliga bild och folkets kärlek som kända personer och statsöverhuvuden i våra dagar. Målningar av Amenhotep och Nefertiti lyckligt vandrande i en trädgård vittnade om deras stora kärlek till varandra. Sämre förebilder kan man verkligen ha.
Neues Museum innehåller många andra fynd som vittnar om civilisationens framväxt, och det är fascinerande att se på hur konst och klokhet smälter samman i redskap som inte bara är användbara utan vackert utsmyckade. Det är tusentals år sedan vi började smycka oss själva, finna bättre sätt att bruka jorden och få mat för dagen, och därtill försköna de verktyg som gjorde vardagen lättare. Det är både svindlande och rogivande att tänka på hur länge mänskligheten har sysselsatt sig med det.
Länk till Neues Museum Berlin
Bättre presenterad är dock den gyllene ceremonial-hatten, en tretusen år gammal konformad hatt i tunt uthamrat guld. Det finns fyra andra liknande hattar funna runt om i Europa, men den här är med sina 74 centimeter den högsta. På hatten är inristat rader av cirklar, som både är en skön utsmyckning och faktiskt en metod att beräkna eftersläpningar mellan månåret (12 x 28 dagar) och solåret (365 dagar). Den var alltså en vördnadsbjudande påminnelse om att man kunde räkna ut när de ljusare dagarna skulle inträffa igen.
På våningen under finns de egyptiska samlingarna. Öga mot öga står man med de livfulla ansiktena på statyer av människor som levde och dog för tre- till fyratusen år sedan. I lagom mängd för att man skall se variationer men inte tröttas ut av ett överflöd, får man se en grupp av gående/stående statyer, en grupp av sittande statyer, en grupp av statyer som böjer knä och håller fram något heligt, och en grupp av statyer av liggande människor. Bland de sittande statyerna finns många som är familjeporträtt. En del av dem visar en familjefar dubbelt så stor som de övriga, med fruar och barn ödmjukt vid hans fötter. Andra visar ett leende par med kvinnans arm kärleksfullt kring makens midja.
En stor mängd av statyer och målningar av äktenskaplig lycka finns i rummet med avbildningar av farao Amenhotep och hans hustru. Liksom sin far gifte han sig med en "kvinna av folket", och denna kvinna, Nofretete eller Nefertiti, är ännu i våra dagar känd som en av världens vackraste kvinnor. Nästan ensam i ett hörnrum finns den berömda bysten av Nefertiti, som blickar ut över de övriga salarna. Linjerna och proportionerna är överjordiskt sköna. Ändå tycker jag att hon ser vackrare och vänligare ut i de många andra bilder och statyer som muséet har. Och så många avbildningar av sig själva som paret lät göra! De lär ha varit lika måna om sin offentliga bild och folkets kärlek som kända personer och statsöverhuvuden i våra dagar. Målningar av Amenhotep och Nefertiti lyckligt vandrande i en trädgård vittnade om deras stora kärlek till varandra. Sämre förebilder kan man verkligen ha.
Neues Museum innehåller många andra fynd som vittnar om civilisationens framväxt, och det är fascinerande att se på hur konst och klokhet smälter samman i redskap som inte bara är användbara utan vackert utsmyckade. Det är tusentals år sedan vi började smycka oss själva, finna bättre sätt att bruka jorden och få mat för dagen, och därtill försköna de verktyg som gjorde vardagen lättare. Det är både svindlande och rogivande att tänka på hur länge mänskligheten har sysselsatt sig med det.
Länk till Neues Museum Berlin
2 kommentarer:
Det här måste man tydligen se. Trots att jag varit i Berlin flera gånger sedan Neues Museum öppnade har det inte blivit tid över att besöka det. Otroligt mycket intressant att se och uppleva i Berlin!
Verkligen! Jag hade hoppats att hinna med (minst) två museum på Museumsinsel - de ligger ju vägg i vägg! Men här fanns så mycket att se, och jag hann inte ens se alla våningsplan innan det var dags att gå. Berlin är verkligen värt att återvända till många gånger!
Skicka en kommentar