Boken The Descendants, skriven av Kaui Hart Hemmings, ligger till grund för filmen med samma namn. Det som berättas är en händelserik historia med många delar, en del så motsägelsefyllda att man blir tveksam om de kan fås att hänga ihop till en bra berättelse. Men det gör den, och regissören Alexander Payne lyckas väl med att visa upp en ovanlig historia på vita duken.
För Matt King (George Clooney) har familjen mest varit ett irritationsmoment under hans strävsamma liv. Döttrarna är gapiga och bråkiga, och hustrun Elizabeth verkar ofta ge sig ut på äventyr. Det är ingen ursäkt att ignorera sin familj, men jag känner ändå litet sympati för Matt som tagit ansvaret för att förvalta den familjeförmögenhet som många av hans släktingar festat bort. Men när så hustrun skadas i en båtolycka och hamnar i koma, blir familjen Matts viktigaste ansvar.
Alla klappar om Matt och säger att Elizabeth är stark, hon kommer att repa sig. Men det är just vad läkarna har sagt att hon inte kommer att göra, och hon har själv fattat beslutet att i en sådan situation skall livsuppehållande åtgärder avbrytas. vad Matt måste hantera är sina sura döttrar, att han måste låta "dra ur sladden", samla släkt och vänner för att låta dem ta farväl, sköta affärerna inför den enorma utförsäljningen av arvegodset - och också hitta den man som Elizabeth hade ett förhållande med när hon dog.
Det är många tunga och osannolika händelser på samma gång, men ibland är livet så väldigt svårt. Ibland irriterar jag mig på humoristiska scener som tränger sig in i allvaret, men just så kan det ju också bli i en svår tid: ett skämt som är till hälften opassande men till hälften skönt att få skratta åt.
Bit för bit växer familjen samman och får förtroende för varandra. Vi får se de två döttrarna Alexandra och Scottie (Shailene Woodley och Amara Miller) förstå vad som händer och hantera sin sorg. Den flummige vännen Sid (Nick Krause) som Alexandra släpar med sig är jobbig, rolig och kanske viktigare än man tror. The Descendants är en fin berättelse och en riktigt sevärd film.
För Matt King (George Clooney) har familjen mest varit ett irritationsmoment under hans strävsamma liv. Döttrarna är gapiga och bråkiga, och hustrun Elizabeth verkar ofta ge sig ut på äventyr. Det är ingen ursäkt att ignorera sin familj, men jag känner ändå litet sympati för Matt som tagit ansvaret för att förvalta den familjeförmögenhet som många av hans släktingar festat bort. Men när så hustrun skadas i en båtolycka och hamnar i koma, blir familjen Matts viktigaste ansvar.
Alla klappar om Matt och säger att Elizabeth är stark, hon kommer att repa sig. Men det är just vad läkarna har sagt att hon inte kommer att göra, och hon har själv fattat beslutet att i en sådan situation skall livsuppehållande åtgärder avbrytas. vad Matt måste hantera är sina sura döttrar, att han måste låta "dra ur sladden", samla släkt och vänner för att låta dem ta farväl, sköta affärerna inför den enorma utförsäljningen av arvegodset - och också hitta den man som Elizabeth hade ett förhållande med när hon dog.
Det är många tunga och osannolika händelser på samma gång, men ibland är livet så väldigt svårt. Ibland irriterar jag mig på humoristiska scener som tränger sig in i allvaret, men just så kan det ju också bli i en svår tid: ett skämt som är till hälften opassande men till hälften skönt att få skratta åt.
Bit för bit växer familjen samman och får förtroende för varandra. Vi får se de två döttrarna Alexandra och Scottie (Shailene Woodley och Amara Miller) förstå vad som händer och hantera sin sorg. Den flummige vännen Sid (Nick Krause) som Alexandra släpar med sig är jobbig, rolig och kanske viktigare än man tror. The Descendants är en fin berättelse och en riktigt sevärd film.
2 kommentarer:
Jag är jätteförtjust i Sideways och gillade även den här, fast förstås på ett annat sätt. Trots ämnet för filmen var den genom alla avslöjanden och konflikter skönt osentimental. Det var fint få sen en annan miljö också en den typiskt amerikanska och att det handlade så my om det arvet. Döttrarna i filmen satte verkligen färg på den, så välagerat. Och ja, som du skriver så blir det en sammanhängande och riktigt givande historia. Blir det ngn Oscar också tro?
Just det, filmen hade kunnat gå åt snyft-hållet men den var så osentimental! Och det var också så härligt att se alla småplufsiga, rynkiga människor, barfota och i vida Hawaii-skjortor. Skönt att slippa stylingen och förutsägbara händelseutvecklingar!
Jag skulle bli glad om filmen vann Oscar för Bästa manus efter förlaga, eller kanske till och med Bästa film. Men det finns någon annan lika bra i varje kategori. Bra att den är nominerad i alla fall!
Skicka en kommentar