Black Swan

Balettdansösernas tunna, böjliga kroppar är starka och vältränade, men ändå sårbara. Ens egna lilla skoskav bleknar invid de knotiga, såriga fötter en ballerina tvingar ned i sina skor varje arbetsdag. Men disciplin och hängivenhet gör att man biter ihop, ignorerar smärtan och rör sig som om man vore tyngdlös.

Och psyket då? Alla år av tuktan påverkar inte bara kroppen utan även personligheten. I benhård konkurrens med de andra ambitiösa dansarna behöver man vassa armbågar. Man behöver ständigt se sina fel och rätta till dem, men man behöver känna sig som världens bästa när man skall ta sin plats i strålkastarljuset.

Nina Sayers (Natalie Portman) lever med sin mamma (Barbara Hershey), som också var balettdansös tills hon blev gravid med Nina. Hon har levt sitt liv helt för baletten, och att få huvudrollen i uppsättningen av Svansjön vore belöningen för alla år av övning. Men mellan all träning och de knappa måltiderna hemma har hon inte hunnit leva ett vanligt liv med pojkvänner och tonårsförälskelser. Så hur skall hon kunna dansa den svarta svanen, och förföra prinsen så att han glömmer att han älskar den vita svanen?

Det skulle varit så enkelt att göra hela filmen i svart och vitt, med en demonisk balettregissör och illvilliga balettflickor, redo att sticka dolken i ryggen på dig för att ta din roll. Men så simpel var inte Darren Aronofsky när han filmatiserade historien om Nina och det tryck som pressar henne mot framgången. Ja, regissören (Vincent Cassel) är krävande, men han vill verkligen locka fram det bästa ur Nina. De andra dansöserna är avundsjuka, men det blir ingen highschool-mobbing av historien.

Den största fiende är Ninas eget psyke. Hon börjar se sig själv i andras ansikten, en annan Nina som är oberäknelig och kanske vill henne illa. Steg för steg blir både Nina och vi åskådare osäkra på vad som är verkligt och vad som är hennes hjärnspöken, men det är lika skrämmande i vilket fall som helst.

Jag måste erkänna att jag irriterar mig på små, tunna flickor som spelar svaga för att få allas uppmärksamhet. Men Natalie Portman som Nina spelar inte svag, hon är osäker; så oerfaren mitt bland alla världsvana dansare. Jag känner helt med Nina när hon darrande viskar fram sin önskan om att väljas till svandrottningen, och Portman är absolut värd sin Oscar för rollgestaltningen.

Redan i Requiem for a dream visade Aronofsky hur känslor ser ut på film; suget efter drogen, ruset och avgrunden efteråt. I Black Swan visar han en ny sorts besatthet, och det samtidigt som han visar stor respekt för Nina och de hundratusentals andra ungdomar som tvingar och sträcker sina kroppar till att bli perfekta dansare. Det inre och yttre dramat går hand i hand och är perfekt skildrade i filmen. Det är otäckt och vackert, och jag säger som Nina: "Det var perfekt."