Det vita bandet av Michael Haneke

Bröderna Grimms sagor, om barn och för barn, är ofta skrämmande och hårda i originalversionerna. Snövit, Askungen, Hans och Greta - barn som plågas, misshandlas, lämnas att dö av sina föräldrar. Det är ingen nyhet att barn behandlas illa ända in i vårt sekel, men vi har äntligen börjat ta avstånd från det och kan välja att uppfostra våra barn med kärlek.

Michael Haneke visar däremot i Det vita bandet en by där orimliga och omänskliga bestraffningar har format människorna. De tuktade barnen har vuxit upp och fortsätter med att plåga sina egna barn. Alla vet sin plats i det lilla feodala samhället, och det är rädsla och hot som bibehåller strukturerna. Men så många former av hot och rädsla! Varje familj har sitt eget variant av sträng barnuppfostran.

Det känns nästan inte som en överraskning att några av bygdens invånare, ibland de allra minsta och svagaste, utsätts för riktigt hemska illdåd. Att människor växer upp med drakoniska regler, liten utsikt till förlåtelse och inget hopp om förändring, skapar en stämning som i en tryckkokare av ilska och knytnävar. Bara här och där ser man glimtar av kärlek och omtänksamhet, dolt under en bister uppsyn. Det är de ögonblicken jag hänger fast vid; skönheten i hoppet om att man ändå kan se det goda. Historien är vackert filmad, och scenerna ger en god föreställning om livet för människorna som skildras. Trovärdigt, hemskt och fängslande.