tisdag 19 januari 2010

Japanska Avsked på bio


Den japanska filmen Avsked handlar om Daigo, en ung cellist som blir arbetslös när hans orkester blir upplöst. Utan många ord säljer han sin dyra cello, flyttar till sitt barndomshus som han ärvt av sin mor och söker nytt jobb. I den lilla staden hittar han en jobbannons, och utan att veta vad det rör sig om går han dit och närmast dras in i en anställning.

Arbetet gäller att tvätta och svepa de döda innan de läggs i sin kista. Det låter udda, och tydligen ses det som ett förnedrande jobb i samhället. Redan på första uppdraget, att ta hand om en liten tant som legat död i två veckor, upptäcker Daigo och vi avigsidan av jobbet; det kan vara fysiskt motbjudande, åtminstone om man inte vant sig vid stank och likmaskar.

Scenerna som leder fram till anställningen är litet för putslustiga för min smak, men många i publiken skrattar gott. Att det tar ett tag för Daigo att vänja sig vid sitt jobb är inte konstigt, men varför drar han sig så för att berätta om det för sin leende dockhustru? Hon var snabb att ge upp sitt jobb i Tokyo och följa sin man till landsbygden, och gör nu inget annat hela dagarna än att studsa runt, skela kärleksfullt mot sin make och komma med glada utrop. Att två människor kan vara gifta utan att kunna tala med varandra om viktiga saker är det näst största mysteriet i filmen, efter det hur den viktigaste personen i huvudpersonens liv kan vara en bifigur helt utan egen personlighet.

Arbetet med att svepa de döda låter Daigo och hans chef komma hem till familjer i en känslig sorg, och några familjetragedier hinner anas på de korta minuterna med de döda. Det är också väldigt intressant att se de små rummen, tätt möblerade och belamrade av prylar ur japanskt vardagsliv. Men berättelsens vackraste stunder utvecklar sig på ganska förutsägbara sätt, och jag kan inte ta dem på allvar. Det är svårt att förstå att den här filmen vann en Oscar för bästa utländska film förra året. Den försöker spela på mitt hjärtas strängar, men träffar inte tonen.

4 kommentarer:

Hermia sa...

Synd den inte slog an. Skrattar till när jag din beskrivning av dockhustrun - "skela kärleksfullt mot sin make" - även om det i filmen inte är ngt positivt. DN verkar ha tyckt bättre om den. Jag är fortfarande lite lockad att se den..

Jenny B sa...

Ja, DN och SvD tyckte om filmen. Den var inte jättedålig, men den hade de här bristerna som jag inte tycker man kan ursäkta med kulturskillnader. Men som sagt, det var riktigt intressant att se de japanska hemmiljöerna och traditionerna, så filmen är sevärd ändå.

Glamourbibliotekaren sa...

Kudos for den siste setningen, ettersom det handler om en cellist :)

Jenny B sa...

Tack för det! :)