Hur är det att skriva om en far som har försvunnit ur ens liv när man var barn och behövde honom hos sig? Hur är det att tänka på honom nu? När han inte finns nära och kan svara på frågor, kan man ändå försöka tänka ut och skriva ned hur hans tankar och historia var. Ännu bättre går det om man får brev från en allvetande vän till pappan som kan berätta ännu fler detaljer. Så är det i Jonas Hassen Khemiris bok Montecore - En unik tiger.
Breven från pappans vän Kadir är stommen i boken. Genom berättelserna får vi höra om pappans barndom, om kärleken till Jonas' mamma, om flytten till Sverige, om besvikelserna, och om den lille Jonas och hans barndom. Genom breven läser vi att Kadir och Jonas har olika minnen av vad som hände under åren i stockholmsförorten.
Kadirs språk är tryfferat av överdrifter och snirkliga användningar av internationellt gångbara ord, böjda till att låta mer svenskklingande efter en mycket personlig grammatik. Felskrivningarna är charmerande, och även om jag ler åt dem gör de inte Kadir själv till någon att skratta åt. Det är en bedrift av Jonas Hassen Khemiri att ha hittat helt rätt tonläge för Kadir och genomföra det så väl från början till slut.
Insprängt i Kadris brev tar Jonas' egna minnen större och större plats. Hans berättelser om barndomen tangerar ofta fantasin, på det sätt som man kan önskedrömma när man är barn. Det är lite udda att han genomgående talar om sin pappa som "pappor", i en obestämd form som hjälper till att hålla de privata minnena på litet avstånd. Men det passar mycket bra för en personlig berättelse som blandar hopp och besvikelse för två människor som hör ihop men inte är nära varandra; Jonas och hans pappa.
Jag tycker om det indirekta sättet att låta en annan person berätta handlingen i form av brev och kommentarer. Det finns ingen anledning att klaga på det, för det är ingen tvekan om att Jonas Hassen Khemiri är en god berättare. Jag är säker på att han har många fler goda historier och språket att berätta dem på. Det jag hoppas är att han väljer den här kringgående berättarstilen och leken med fiktion och verklighet för att han verkligen vill det, inte för att han tror att han måste. Jonas Hassen Khemiri behöver inte använda tricks för att trollbinda sina läsare, men vare sig han gör det eller ej vill jag läsa mycket mer av honom.
4 kommentarer:
Är det inte just JHK:s "kringgående" berättarstil som får läsaren att känna att pojkens förvirrade längtan efter att det vaga och pluralistiska släktordet "pappor" (= opålitliga män)ska förvandlas till
MIN PAPPA
?
Fler släktberättelser,utan kringgående, men med klarsyn och vemod. Ett lästips här från mig, Lena Kjersén Eman.
Den alldeles nya antologin MIN MORMORS HISTORIA är tolv svenska kvinnliga författares (födda mellan 1932 och 1878) möten med sina momödrars historia.
Jag ser fram mot att du, när du läst boken, skriver om dina upplevelser av Bodil Malmsten och hennes tystade momma, Maria Ernestam och hennes hejiga mormor Elin, Emma Hambergs tragiska berättelse om överlevare i tre generationer eller Maria Svelands tragiska ödesdrama - också i tre generationer:"Karin Larsson".
Jag längtar intensivt efter att få diskutera denna viktiga, välskrivna, tankeväckande, roliga men också kusliga bok med dig och andra läsare av din blogg.
Författarna till Min mormors historia är födda mellan 1932 och 1974. En enda av mormödrarna lever.
Alla tolv berättelserna lever.
LKE
Jag är ju väldigt förtjust i Khemiri och hans lek med fiktionen, eller icke-fiktionen. Vi disuterade Montecore i min jobb-bokcirkel - det fanns en del att prata om... Håller med om att K verkligen hittat rätt tonläge. Och jag gilar det här när han låter olika uppfattningar om pappan krocka. Vissa avsnitt minns jag som ganska suggestiva, de där Jonas berättar "sanningen".
Lena Kjersén Edman, tack för tipset om antologin Min mormors historia! Jag hoppas att jag skall hinna läsa den.
Vad gäller "pappor" i historien gick det ganska snabbt att vänja sig vid det, och tänka sig en verklig person bakom den obestämda formen. Men samtidigt kändes det som en gardering från en liten pojke som kanske inte ens själv vill komma för nära sin sorg.
Hermia, jag tycker också riktigt mycket om JHKs lek med fiktion och verklighet, och vill gärna läsa mer om det. Jag hoppas bara att det inte är något han gör för att han känner sig för osäker för att skriva en "vanlig" berättelse. (Som om alla skulle behöva göra det, egentligen!) Men jag är säker på att allt han skriver kommer att vara lika drivet och läsvärt!
Skicka en kommentar