Den svårtolkade Beckett-pjäsen med det välkända namnet drar fulla hus på Stockholms Stadsteater. Jag räknade inte med att få biljetter till den här publikdragaren, men så dök det upp en ledig plats Stadsteaterns hemsida. Några snabba klick, och så var den min! Och där satt jag i tre timmar med flera hundra andra kultursugna teaterälskare.
Vladimir, Didi (Mikael Persbrandt) och Estragon, Gogo (Johan Rabaeus) står på en liten kulle med ett halvdött träd. De talar förtroligt om tidigare dagar, försöker minnas och försöker sysselsätta sig. Det är som en mycket avskalad version av livet, där hunger, törst, sömn och andra behov är lika oregelbundna som dagarna som kommer och går. Är det rationaliteten som ställs mot tron? Gogo vill berätta om sina drömmar och sina minnen, men Didi avbryter honom och säger att han inte vill höra. Men Gogo är också den som då och då säger "Kom så går vi", varvid Didi säger "Det kan vi inte. Vi väntar på Godot."
Godot kommer inte, men däremot Pozzo (Peter Andersson) och hans slav Lucky (Ralph Carlsson). Varifrån har Pozzo fått väskorna och ägodelarna som Lucky släpar på? Didis och Gogos plätt är kal och öde, men av vad som finns på annat håll har Pozzo tagit för sig, och likaså domderar han med den tyste, lydige Lucky som han vill. När Didi och Gogo håller på att få sympati för Lucky, som fått ett skavsår av repet som sitter runt halsen, återför Pozzo snabbt uppmärksamheten och sympatin på sig själv. Men i sin underdånighet och lydnad är Lucky fascinerande, och Ralph Carlsson ger sin nästan stumma roll god tyngd.
Godot kommer inte, men han har sänt en pojke för att säga att han kommer imorgon. Ingvar Hirdwall spelar den lille pojken så näpet! Jag är glad att se honom i den rollen.
Pjäsen spelas lugnt, inte högljutt, och med långa tankepauser där de absurda situationerna får sjunka in utan att någon förklaring skrivs en på näsan. Jag njöt av den utdragna stillheten när alla fyra hade fallit omkull och inte kom upp igen - Vladimir, Estragon, Pozzo och Lucky. Det var ett ögonblick av hjälplöshet, men också av vila.
Jag såg uppsättningen av I väntan på Godot med Jonas Karlsson och Krister Henriksson på Dramaten 2003, och den var riktigt sevärd. Det är den här uppsättningen också; ännu en gång får vi se goda skådespelare och bra regi. Skillnaden mellan de båda versionerna är att den här visar mycket mer och djupare vänskap mellan Vladimir och Estragon. Från början till slut är de ömsinta och kärleksfulla mot varandra. De klappar om varandra, tröstar varandra, kramar om varandra: "Ge mig handen... Och så kramen... Och så pussen" åtföljt av omfamningar och en puss mitt på munnen. Det är mycket sympatiskt och jag gillar det. Det känns verkligen fint att få se så mycket kärlek mellan de två som är ensamma och hänvisade till varandra i en obegriplig värld.
Länk till Stadsteaterns sida om I väntan på Godot
8 kommentarer:
Oh, det här är en av mina favoritpjäser när den spelas väl. Skulle gärna sett den här uppsättningen också.
För mig var den största förändringen, mot de tidigare uppsättningar som jag sett av "Godot", Peter Anderssons sublima tolkning av slavdrivaren Pozzo.
Tommy Berggren är för mig den största av de nu levande svenska regissörerna. Hans känsla för tema och personskildring i Pinters och Becketts pjäser är så ... begåvad. Ja just det, känslig/begåvad.
Och ömsint.
lena kjersén edman
Det stämmer, Peter Andersson var mycket bra som Pozzo. Jag är väldigt nöjd med alla skådespelare; alla gjorde sina roller med personlighet och alltjämt i fint samspel med varandra.
Kvinnan föder
gränsle över en grav,
Det glänser till av ljus
ett kort ögonblick
innan det blr natt igen.
Ur "I väntan på Godot" av Samuel Beckett
Kunde inte låta bli ...
Vilken pjäs!
LKE
Ja, det stämmer... Fast jag undrar bara vem kvinnan är, var hon kommer ifrån och varför just hon lever längre än människans korta slitsamma ögonblick.
Vi tolkar de berömda orden litet olika (vilket inte innebär att någon av oss tolkar fel).
Ordet "kvinnan" handlar, så som jag tolkar Beckett, inte om någon speciell kvinna, utan om "människan". Den människa som kvinnan (=människan) föder är du och jag och alla som kommit före och efter oss för att få leva några år på jorden. Därav orden "över en grav".
jfr Bellman, ep. 43:
"Tusen dödar kring dig stimma
ända i din kärlekstimma
måste du en död förnimma:
masken, dold i blomman
bådar blommans död."
lena kjersén edman
Jo, men ändå! Vem är kvinnan? Det är en fysisk och metafysisk undran jag har. Och just den repliken är jag inte nöjd med. Så hastigt löper vi synbarligen inte mot döden, om Didi och Gogo nödgas tillbringa flera händelselösa dagar i väntan... hur länge till?
Det enda vi säkert vet om ett nyfött barn är att barnet kommer att dö. Det är ju vårt djupt tragiska livsvillkor. För alla levande varelser blir det natt igen efter det att det "ett kort ögonblick" (en timme, nägra dagar, åttio år) glänst till av ljus, av liv.
Den Bellmans epistel som jag citerar (den vackraste, tycker jag) handlar om en förlossning. Och om att i födandet finns döden (masken). Samma tanke alltså som hos Beckett i "I väntan på Godot".Våra mödrar födde oss gränsle över en grav och vi föder våra barn gränsle över en grav.
Lena K E
Skicka en kommentar