Der Zauberberg revisited

Vårvinterns läsning av Thomas Manns imponerande bok Der Zauberberg fick mig att leta upp och skaffa filmen med samma namn och historia från 1982. Jag är övertygad om att jag sett den filmatiseringen förr, men inget jag såg ikväll liknade vare sig mina minnesbilder från TV:n som ung flicka, eller vad jag själv föreställt mig under läsningen. Inte Frau Chauchat, inte stämningen vid måltiderna - och den återkommande vyn med rader av upplysta hotellbalkonger visade sig vara den exakta motsatsen till vad jag trodde var en minnesbild att lita på! Jag börjar allvarligt tvivla på mina minnesförmågor nu.

Inspelningen jag fick tag i är på tyska och otextad. Det var inte så ansträngade som jag trodde; eftersom jag känner till handlingen behövde jag inte förstå varje ord för att kunna följa med. Liksom andra europeiska samproduktioner är några av skådespelarna dubbade. Irriterande, men litet rörande.

Komprimerar man en idérik bok på tusen sidor till två och en halv timmes film går förstås en del förlorat, särskilt tankar och inre monologer. Det goda med att ha en bok som förlaga är att man har detaljer att plocka fram och krydda med, detaljer som inte direkt för handlingen vidare men som skapar stämning. Men den som har läst boken har nog ändå en fördel i att kunna knyta samman de här ögonblicken med sina egna minnen av vilken betydelse de hade.

Där boken var lugn och eftertänksam, måste förstås filmen röra sig snabbare. En del av skeendena blir därför mycket mer intensiva, och händer slag i slag. Som läsare hade jag en känsla av att ha hamnat i samma långsamma rytm som de boende på Sanatorium Berghof, där veckorna, månaderna och åren flyter förbi. Filmen blir mindre av en (stillastående) bildningsresa för den unge, lidelsefulle Hans Castorp, och mer ett antal scener från ett mycket ovanligt sätt att leva. Jag föredrar boken, men filmen var ett trevligt sätt att återuppliva mina minnen från att ha levat tillsammans med Hans Castorp, Herr Settembrini och Frau Chauchat i de schweiziska Alperna.