Blondies enda spelning i Sverige var på Storsjöyran i Östersund. Så bra att jag var där! Liksom en massa andra, både trogna fans och ungar som inte var födda när bandet släppte sin första singel. Hanging On The Telephone och One Way or Another inleder spelningen, så att man får känna igen sig och släppa loss. Debbie Harry är 63 år gammal, men stark och säker, och helt klart sexigare än alla andra i publiken.
Sedan kommer en del låtar från deras senaste skiva. Med några undantag är de nya låtarna inte lika energiska och melodiska som de gamla hitsen. Sunday Girl, Heart of Glass, Rapture och den nyare hiten Maria däremellan får igång stämningen i publiken igen.
Som en (fejkad) avslutning river bandet av Call Me under stort jubel, och går sedan av scenen. Trummorna är läckra och hårda som de skall vara, men gitarr-riffen inte lika skarpa som de borde vara. Nu är skramliga, otydliga gitarrer något som tyvärr gick igen under så gott som alla spelningar på stora scenen under Yran. Jag är ändå matt och yr av glädje, och undrar vad Blondie har kvar att toppa med. Jo, förstås, de kommer in igen och kör Atomic, och rundar sedan av med The Tide Is High. Mmm, tack för det.
4 kommentarer:
Åh, nu minns jag helt plötsligt hur BRA Blondie var, och tydeligen fortfarande är. Tack för att du påminde!
Visst var Blondie bra! Så många hits. Det här var väl inte världens bästa spelning, men det var fantastiskt att höra dem live!
Ah, Debbie Harry, hun eldes med verdighet! Du er heldig som var der!
Ja, jag är verkligen glad att jag var där!
Skicka en kommentar