onsdag 30 juli 2008

Drottningens Juvelsmycke på Dramaten

Aha, metateater! Författaren (Johan Rabaeus) går in och ut ur pjäsen och flyttar runt sina figuranter när han vill. Han drar också igenom vad som händer mellan en del av scenerna, på ett sätt som liknar snabbspolning genom de mindre intressanta partierna i en i film. (Trots det är pjäsen nästan fyra timmar lång.) Efter ett tag blir det mindre av berättarröst/snabbspolning, men tyvärr återstår en känsla av lösryckta scener som följer på varandra.

Jag tycker inte om Elin Klingas teatrala spel, som skär sig mot de övriga skådespelarna i varje pjäs hon är med i. Även som Tintomara stöter hon ur sig sina repliker helt tondövt och med tillgjorda grimaser, och det är plågsamt att behöva höra. Tack och lov är den övriga ensemblen begåvad. Som vanligt är Johan Holmberg en klippa. Bland annat som Anckarström i dödsångest har han flera mycket dramatiska repliker, som han ändå framför med känsla och trovärdighet.

Andra starka roller är de dubbla paren som cirklar kring Tintomara; systrarna Adolfine (Anja Lundqvist) och Amanda (Thérèse Brunnander) och deras fästmän Clas Henrik (Pontus Gustafsson) och Ferdinand (Peter Engman). Akrobatiska Methinee Wongtrakoon är också ett nöje att se.

Handlingen i pjäsen, den oskyldiga och svårfångade Tintomara som drar till sig allas åtrå, är något jag alltid haft svårt att bli engagerad av. (Kanske skulle det hjälpt med en bättre huvudroll i den här uppsättningen.) Som kvinna har jag svårt att se vad som är lockande med en pojkflicka, och framför allt har jag svårt att förstå vad som är androgynt och annorlunda med hennes livsval. Det beror förstås på att historien hunnit ikapp och låtit kvinnorollen bli friare. Även om man kan påstå att Tintomara ofta beter sig på ett typiskt manligt sätt, tycker jag snarare att hon beter sig på ett typiskt mänskligt sätt, och att hon har valt vad hon tycker är bäst av "manliga" och "kvinnliga" egenskaper. Jag önskar att alla människor skall våga välja lika fritt och slippa småaktiga kommentarer från andra som inte gör det.

Länk till Dramatens sida om Drottningens Juvelsmycke

2 kommentarer:

Hermia sa...

Jag läste Drottningens.. för många år sedan. Texten kom då till sin rätt och var fascinerande. Har dock inte sett den på scen. Trist denna uppsättning inte verkar hålla.

Rabaeus har jag däremot sätt i andra sammanhang på teater, har de gångerna undrat över om han går i från manus eller om hans spelsätt gör att det han säger känns helt överraskande. Har varje gång önskat att jag haft texten för att kunna jämföra...

Jenny B sa...

Jag tror att jag skulle haft mer glädje av den här uppsättningen om jag nyss hade läst texten. Fast så skall det ju inte behöva vara!

Johan Rabaeus är riktigt bra (här och ofta annars); säker i sin roll och mycket sevärd. Det var intressant att du tycker att han verkar komma på sina repliker i ögonblicket! Låter som gott betyg för hans trovärdighet, i vilket fall som helst.