Kändisar och skvallerjournalister. Drogproblem och fyllebråk. Så himla vanligt, så himla snaskigt. Fantastiskt då att Joe Penhall kan presentera de här ingredienserna så att det blir smart och roligt, inte alls spekulativt.
Reine Brynolfsson spelar Barry, en folkkär komiker med eget TV-program, som luras i en fälla av de föregivna bankanställda John (Thomas Hanzon) och Jane (Kristina Törnqvist). De vill se honom vända de mörkare sidorna av sitt privatliv ut och in för allmänheten, och de vill vara de som rapporterar det. Allmänheten har ju rätt att veta att allt inte är så vackert som det ser ut,
eller hur?
Det är skrattretande att höra skenheliga skandaljournalister tala om hur skådespelare behöver tas ned på jorden för att människor har alltför höga tankar om dem - deras egen yrkeskategori är ju inte välrespekterad, precis. Men vi får se hur lätt det är (för dem alla tre!) att lura sig själv att ta ännu ett steg på vägen mot att glömma sin moral och sälja sig.
Precis som i en TV-show eller en modetidning så får vi ändå ögonblick av klarsyn och insikter mitt ibland floskler och ytliga lögner, och det är ju helt i linje med pjäsens tema. Replikerna faller rappt och exakt. Ibland hörs det på tonfallet och ordvalet att originalspråket är engelska, men det är inte lika tydligt som i Penhalls En blå Apelsin när den spelades på Dramaten för sju år sedan. Det är snarare som att se ett textat TV-program, utan att förlora en gnutta av spänningen i skådespeleriet. Det beror förstås på den tighta ensemblen, men också på god regi av Kjersti Horn. Diskussionerna blir aldrig träiga, och känsloutbrotten är ärliga och nakna. BRA, Dramaten! Nu får jag upp hoppet om dig igen!
Länk till Dramatens sida om Dumb Show
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar