Six Wakes av Mur Lafferty

Maria vaknar upp till ett blodbad. Podden fungerar inte som den skall, så Maria måste ta sig ut ur den själv, ut ur näringsbadet vilket är lättare sagt än gjort i viktlöshet. I luften omkring henne svävar bubblor av kroppsvätskor och liken av besättningsmedlemmarna, inklusive hon själv. En knapptryckning i sista minuten har väckt kloner av de sex i besättningen till liv efter att de tidigare klonerna dödats på olika brutala sätt.

Boken Six Wakes börjar med flera gåtor som måste lösas: de blodiga morden, att AI:n på rymdskeppet inte styr enligt den utlagda kursen, och vilka av de nyväckta klonerna som går att lita på och vem eller vilka som bär fröet till en mördare inom sig. Att medelst en mindmap flytta sin personlighet till en ny kropp är vedertaget på 2400-talet, och de flesta i besättningen har själva varit med om det många gånger, men den här situationen är extrem och Mur Lafferty låter sina huvudpersoner oroas av sig själva - inför sina döda äldre kloner, och inför vad som har hänt dem under åren som lett fram till blodbadet.

Bit för bit samlas ledtrådar in, från brottsplatsen, från hemligheter gömda runt om i skeppet, och ur de sex personernas bakgrundshistorier. Tillsammans med ett tusental nedfrysta människor och en last med förnödenheter är de på väg till ett annat solsystem för att kolonisera en planet med gynnsamma förutsättningar. Stämningen är tryckt och de olika besättingsmedlemmarnas personligheter och motivation står ofta i konflikt med varandra. Men de måste reda ut vad som hänt, för kloningsfaciliteterna är inaktiverade, de är ur kurs och riskerar att aldrig komma fram, och kanske kommer någon av dem att fortsätta mordturné.

Six Wakes är en detektivhistoria som utspelar sig på ett avgränsat utrymme, men också en berättelse om hur kloning och mindmapping förändrat människors förhållningssätt till livet. Trots en del genvägar i handlingen är boken välskriven och spännande.

Solo: A Star Wars Story

Vi visste några detaljer men fick tänka ut resten själva om hur Han Solo blev den skicklige piloten och oemotståndlige smugglaren vi möter i Star Wars: A New Hope. Nu kommer en film, kanske flera, som berättar just den historien. Vi möter den unge Han på hemplaneten Corellia där gatans lag gäller och har gett honom moralen och instinkten att luras och göra vad som behövs för att överleva. Han vill bli pilot och ta sig ifrån Corellia tillsammans med sin käresta Qi'ra, men i en dramatisk scen slits de två från varandra och Han får ta sig vidare ensam.

Armén är en väg till att bli pilot, men att kriga för ett Imperium man inte tror på är inte vad Han vill. Tur nog träffar Han på några listiga storsmugglare och får följa med dem på ett extra stort och farligt jobb. Nu följer en ytterst spännande kombinerad tåg- och flygjakt för att ro kuppen i hamn.

Som fan av Star Wars-universat är det givande när filmen låter en pricka av viktiga händelser: första mötet med Chewbacca - första mötet med Lando Calrissian - första mötet med Millenium Falcon! Bit för bit ser vi Han Solo bli den man vi känner till, om än fortfarande för naiv för att klara sig mot de största skurkarna. Dryden Vos är mannen som beordrade stöten Han just tagit del i, men han är en grym person som inte nöjer sig med vänliga ursäkter när han inte får vad han kräver. Dryden Vos kontor är just så elegant inrett att det sätter stämningen för scenerna med honom: allt ser skönt och inbjudande ut, men när som helst kan ormen hugga till.

Solo: A Star Wars Story är en äventyrsfilm, mer lättsam än de senaste Star Wars-filmerna men med sin beskärda del av smärta. Vi får se förslavade folkslag plågas under ett rovgirigt imperium, men också den rebellanda som spirar runt om i galaxen och ger hopp om att Imperiet kan bekämpas. Och vilken galax, sedan! Livsformer i alla möjliga format och storlekar krigar, samarbetar och äter varandra ibland, och det är så snyggt, roligt och ibland läskigt att se.

Och så levde de lyckliga på Stadsteatern

Tack för att vi får se dem igen! Meta Velander och Yvonne Lombard drog fulla hus med Nattorienterarna förra året, så den hängivna publiken får som vi vill; mer av de två kloka, duktiga damerna i en pjäs som drar nytta av deras erfarenhet och skicklighet som skådespelare. Och så levde de lyckliga är transfererad från Soppteatern till kvällstid, på stora Klarascenen, så att ännu fler kan få njuta av den specialskrivna lilla pärlan.

På scenen sitter de två kvinnorna, ännu mer magnifika än vanligt i vackra prinsessklänningar och fina lockar. De skall repetera en pjäs om vad som händer sagoprinsessorna sedan, efter "... och så levde de lyckliga", en nog så intressant historia. Snövit, Askungen och Törnrosa har hunnit leva ett tag med sina respektive prinsar. Mellan sångerna om småbarnslivet och barnlöshet hinner de ifrågasätta varför de repeterar, och gnabbas rejält med den stackars vikarierande assistenten (Fredrik Meyer). Yvonne Lombards prinsessa är bitsk och hennes rappa repliker lockar till många skratt, men Meta Velanders litet snällare prinsessa är nog så skarpsynt och intelligent i sina kommentarer. Timmen tillsammans med de två damerna är en fröjd, rolig och upplyftande!

Länk till Stadsteaterns sida om Och så levde de lyckliga

Foto: Matilda Rahm

Flight Behavior av Barbara Kingsolver

Det ser ut som ett mirakel, den enorma fjärilsflocken som landat utanför småstaden Feathertown i Appalacherna. Monarkfjärilarna sitter i täta klungor som täcker träden, och när en klunga flyger upp ser de orangea vingarna ibland ut som eldsflammor. Detta har aldrig hänt förut i Feathertown. Många av invånarna i Feathertown lockas av skönheten, ganska många ser fjärilarna som sända av Gud. Ytterligare andra ser en olägenhet, närmare bestämt gör Bear Turnbow det, han som äger marken där fjärilarna landat, och som behöver fälla träden för att betala av på huslånet.

Det är kring Bear Turnbows svärdotter Dellarobia som berättelsen kretsar. Det är hennes mark också, hennes och maken Cubs, fast som vanligt är det svärföräldrarna som tar kommandot i vad som behöver hända. Ålder, erfarenhet och ren tjurighet har skapat en maktdynamik där Cub och ännu mer Dellarobia alltid kommer i sista hand. Men fjärilarnas ankomst gör att alla relationer och åsikter kastas om. Folk börjar vallfärda till Turnbows gårdar för att se fjärilarna från både nära och långt håll.

Att monarkfjärilarna har landat i ett bergsområde i Tennessee är inte bara en lycklig slump. De har tvingats hitta nya marker för övervintring på grund av en naturkatastrof, och på grund av det där som de motsträviga lokalborna inte vill höra talas om - växthuseffekten. Fjärilsflockens ändrade migrationsvanor lockar till sig forskare specialiserade just på monarkfjärilar. Mötet med människor som lever på att forska på något så litet och (i vanliga fall) oviktigt som fjärilar förändrar livet för många av byns invånare.

Barbara Kingsolver har hittat en underbar balans i hur hon berättar om den globala betydelsen av fjärilsflyttarna (som förklaras noggrant utan att bli en infodump) och Dellarobias tankar och känslor inför allt hon är med om på grund av fjärilarna. Dellarobia var smart och kunde gått på college, men en oplanerad graviditet ändrade allt. Kingsolver har skapat en trovärdig huvudperson som störer på motsägelsefulla budskap som måste hanteras, både i mötet med forskarna och i hur hon måste vända på slantarna för att kunna ge barnen julklappar som är billigt krafs och inte alls vad hon önskar. Ofta gör frustrationen henne bitsk mot sin snälle, långsamme man, medan hon måste hålla tand för tunga inför dem som kan hugga tillbaka värre.

Handlingen djupnar när allvaret i fjärilarnas situation blir klarare, samtidigt som vardagen kring Dellarobias familj är sig både lik och olik. Flight Behavior visar upp småaktighet och vilja till okunskap, men ändå med sympati för människornas som under knappa omständigheter inte har så många val. Boken väcker viss berättigad oro, men framför allt var det ett nöje att läsa boken från början till slut.

Tully

För många - säkert alla - småbarnsföräldrar är barnen en källa till såväl glädje som stress och utmattning. Det finns perioder då lyckokänslan överväger likväl som perioder av trötthet man inte ser änden på. Paret Marlo och Drew går redan på autopilot med sina två barn, och strax skall dessutom ett tredje barn anlända till familjen. Marlo släpar sin höggravida kropp till skolan för ett frustrerande samtal med rektorn om sin "originelle" son, och dunsar sedan ned vid ett kafébord för en stunds ro. Att då råka stöta på sin bästa vän från ungdomsåren är omtumlande för dem båda. Laurie stirrar skeptiskt på Marlo, förortsmamman, och Marlo blir överraskad av att Laurie bor kvar i samma lägenhet i Bushwick som för tio år sedan, när de var unga och vilda. En fas av livet som kanske aldrig kommer tillbaka igen för Marlo.

Ett annat liv som syns ouppnåeligt är broderns och svägerskans. Båda är högavlönade och har råd och tid med nannies och utvecklande aktiviteter för de tre barnen som inte alls lägger krokben för varken karriär eller hemliv för sina föräldrar. Hur skall det gå när Marlo och Drew får sitt tredje barn? Drew har förstås ett extra krävande år i sin karriär så ansvaret faller tungt på Marlo. Scenerna när hon utmattad och uppgiven kommer till sjukhuset och för tredje gången föder och ammar ett litet barn är nakna och ärliga, och Charlize Theron visar suveränt Marlos trötthet ända ut i de rufsiga hårtestarna. Ett montage av blöjor som byts på den skrikande bebisen natt efter natt gör det tydligt att jobbet aldrig tar slut.

Så kanske är det lika så gott att ta emot broderns erbjudande om en natt-nanny, fastän det bär emot. Till slut ringer Marlo numret hon fått, och så står hon utanför dörren: Tully, full av den flummighet och energi som ungdomen bär på. Tully drivs av en modern hippiekärlek till den nya bebisen som bara varit tre veckor i den här världen, men till lika stor omsorg om modern, för man kan inte fixa en del utan att laga helheten. Bit för bit får Marlo vad hon behöver. Efter en hel natts sömn, med bara litet lirkande för amning, är hon märkbart piggare nästa dag. Tully städar upp i det leksaksbeströdda huset, och Marlo börjar le och skämta med sin familj igen. I Tully har Marlo, litteraturvetaren som blev HR-anställd, en samtalspartner med vida referenser och fortfarande djup omsorg om Marlos välbefinnande.

Att saluföra Tully som en komedi är kanske inte riktigt rätt, för humorn är av det svartare slaget även om några scener lockar till gapskratt. Det fina är den sympati som filmen visar för Marlo och småbarnsföräldralivet, där man hela tiden bara hinner med det nödvändiga och inte hinner stanna upp och vara vänlig i lugn och ro, vare sig mot sin familj eller sig själv. Det är också fint att se hur den vänlighet som någon annan visar mot Marlo ger henne orken att strunta i några av de saker som stressar, och ordna upp några andra saker. Bara det skulle räcka för att göra Tully till en minnesvärd film av det slag som det inte finns så många om småbarnsmammor. Nu stannar inte Tully där utan går ett par steg till, vilket ur en synvinkel är onödigt och negerar allt vi sett, och ur en annan synvinkel gör filmen ännu mer intressant. För egen del väljer jag att hålla alla tre åsikterna på en gång - vänligheten räcker, onödigt slut, intressant slut.

Daniel Karlsson Trio på Fasching

Daniel Karlsson Trio har gett ut fyra skivor med de lekfulla namnen Das Taxibåt, Fusion for Fish, At the Feel Free Falafel respektive Ding Dong, så man undrar ju vilka interna skämt och ordvitsar som döljer sig i nya plattans titel "5". I alla fall spelar de begåvade musikerna - Daniel Karlsson på piano och keyboards, Christian Spering på kontrabas och Fredrik Rundqvist på trummor och slagverk - låtar från såväl den senaste skivan som tidigare album. Till inledningslåt får vi till och med en låt de aldrig spelat förut med namnet Flum. Den var ju bra! Började sökande på pianot och utvecklades till musik i ett tempo som var lugnt och drivande på samma gång, med klanger som är vackra och större än vad man förväntar sig av en trio.

Lugna låtar med starkt driv och rika klanger är en genomgående kvalitet under kvällens spelning. Jag har inte lyssnat tillräckligt på gruppen för att känna igen låtarna vars namn räknas upp då och då, stycken med fantasieggande namn som Dubious Whisper, In The Tambourine Forge, Meet The Moiners, A Man And His Umbrella, Days Long Lost And Gone och Salzburg. Men i den varma, inbjudande jazzen väver trion influenser från folkmusik och, låter det som i mina öron, svartvit fransk film. De låtar som går i femtakt och sjutakt är precis lika tighta som de i mer konventionella taktarter; musikerna är hela tiden snyggt samspelta.

Vi får tre bra extranummer: ett som inleds fint av Christian Spering ensam och växer till gemensamt mini-kaos, sedan ett som startar med piano och byggs upp till stor intensitet i alla stämmor, och så ett stycke av mer traditionell jazz men klätt i Daniel Karlsson Trios gedigna klangfärger och intensitet. Daniel Karlsson Trio gör musik som låter mycket bra live såväl som på platta.

Dit du inte får gå av Emil Haskett

I tonåren börjar man (förhoppningsvis) på riktigt förstå hur stor världen är och hur mycket det finns att upptäcka. Vännerna Anna, Felicia, Anders, Tim och Markus har ovanligt spännande ställen att besöka bara runt knuten i sin egen stad. Där invid Mörkån finns ju Gamla Stan, kvarter som stadens invånare drar sig för att besöka, för att det är litet underligt och litet farligt där. Så självklart är lockelsen stor för kompisgänget, och en kväll går de till slut dit.

Vilken underbar hemlighet de upptäcker! Där finns pubar, gatuliv och välkomnande människor, och de besökande ungdomarna får på olika vis just det de längtat efter. Men... det sitter förvisso ett osynligt pris på upplevelserna, och på olika vis sugs ungdomarna in mot ett beroende och träl-liknande förhållanden till dem de mött i Gamla Stan. Några av dem råkar värre ut än andra, och det gäller att någon skall se och förstå vad som håller på att hända, och våga försöka rädda sina vänner.

Det är på samma gång osannolikt och helt trovärdigt att tänka sig den magiska, lockande Gamla Stan inom gångavstånd från det dagliga livet i staden - en hemlighet gömd i öppen dager. De olika insnärjningarna av vänkretsen är väl beskrivna; detaljrika och tidlösa variater av lockelserna och förbannelserna. Emil Hasketts språk flyter smidigt både i vardagshändelserna, de övernaturliga situationerna och alla glidningar däremellan. Spänningen är hög medan vi får veta mer om Gamla Stan och de som bor där, med eller emot sin vilja. Dit du inte får gå är en välskriven bok, och jag vill gärna läsa vidare om Gamla Stan och vad som kan hända där.

*** recensionsex ***