Ur den egna samlingen av 1900-talskonst och med viktiga inlån ställer Neue Nationalgalerie i Berlin ut verk från tiden fram till slutet av andra världskriget, under titeln
Moderne Zeiten. Tavlorna och skulpturerna är sedan fördelade efter sammanhållande teman i de många rummen som är alldeles lagom stora att gå runt i.
Lotte Laserstein, Abend über Potsdam (1930)
Många av bilderna visar aspekter av den moderna tiden som växer fram och det den för med sig. Under teman som
Funkturm und Hochbahn visas målningar där tågtunnlar och telefonledningar är i fokus. Ett annat rum innehåller skulpturer och surrealistiska målningar som sysselsätter sig med drömmar och psykologiska tillstånd som man börjat intressera sig för. Jag hade gärna sett fler av de verken! Även Lotte Lasersteins fascinerande
Abend über Potsdam, med trötta människor över en mycket knapp måltid, vittnar om en ny tid i både motiv och teknik. Men utan den framstegsoptimism som driver andra konstnärer blir den en motvikt till de teknik-täta målningarna.
En stor sal är tillägnad en grupp tyska expressionister som bodde och verkade i den lilla kuststaden Nidden (numera i Litauen). Salen har temanamnet Am Strand von Nidden, vilket även är namnet på en känd tavla som Max Pechstein målade av sin fru. De tavlor som visas av de olika konstnärerna har stora likheter i motiv, färgval och utförande; badande kvinnor, tropiska nyanser, starka kontraster mellan färgfälten, och alla figurer är utdragna och nästan spetsiga i kanterna. Jag tycker faktiskt inte så mycket om bilderna. De starka färgerna verkar bedrägliga: blir det så där hett vid den baltiska kusten? Målade de vad de såg, eller vad de ville se? Men vem är jag att döma ut en konstriktning som säkert var givande för konstnärerna och deras publik.

En annan besvikelse är konsten i salen som kallas Stützen der Gesellschaft, efter Georg Grosz' tavla (1926) med samma namn. Grosz, Otto Dix och andra kända konstnärer ville under 1930-talet visa upp sin känsla av att samhället styrdes av kallhamrade män med onda planer och inget till övers för sina medmänniskor. Men de tavlor de målade, som visar grinande gubbar i kostym som smörjer kråset, är lika övertydliga som 1970-talets pinsamma
plakatkonst i Sverige, om än mycket mer välgjord. Jag funderar länge över motiven och vad de vill uppmana till. Om jag hade sett dem för åttio år sedan, skulle de talat till mig? Manat mig till handling? Vilken typ av handling? Inte ens med facit av de hemska raslagarna och det framhetsade andra världskriget kan jag säga att en sådan här tavla skulle givit mig nya eller djupare insikter.
Mot slutet av utställningen finns rummet Nacht über Deutschland, med en skulptur av Käthe Kollwitz och tavlor som visar scener från andra världskriget; människor vid staketen kring koncentrationsläger, militärer i strålkastarljus. Den sortens genomgång av onda händelser är viktig, och konst kan ha en stor del i bearbetningen och avräkningen.
Allra bäst tyckte jag om den intima sal där man från golv till tak pusslat in så många porträtt man kunnat få plats med. Jag kan ibland tycka att det är ointressant att se på porträtt. Är det ett beställningsverk? Är det en vänskapsgest? Var konstnären förälskad i modellen eller tvärtom? Och har det betydelse för tavlan? Vill blicken säga mig något? Vad skall jag leta efter för detaljer?
Men i rummet med så många ansikten som tittar mot mig, i olika utförande beroende på vem som målat dem, kan jag gå runt och fundera över leenden, noggrannhet i målningen, bakgrundshistoria, konstnärens framgång. Och tavlan som har gett namn åt avdelningen, Die Familie des Malers Adalbert Trillhaase (1923) av Otto Dix, är helt fantastisk! Adalbert och hans föräldrar sitter uppklädda och upptryckta i sitt småborgerligt prydliga hem, med förskrämda uttryck i ansiktet. Porträttet på väggen bakom dem är lugnare och vackrare än de! Och ändå är det inte hånfullt mot familjen. Jag ser det snarare som en drift med målarens och beställarens roller: "Har ni satt er fint nu? Vill ni att jag skall måla er vackert? Välliknande? Eller i min egen stil? Tavlan blir kanske mer värd då! Och kanske mer känd för eftervärlden." Lilla pappan med sin mustasch. Lilla mamman med spetssjalen över axlarna. Och lille Adalbert med konstnärsdrömmarna... det är underbart att se dem med Otto Dix' ögon.

Otto Dix, Die Familie des Malers Adalbert Trillhaase (1923)
När man kommer fram till Neue Nationalgalerie i Berlin kan man känna sig liten och ynklig, speciellt om man kommit gående längs den lilla floden som inte alls är så charmig som den verkar på kartan, eftersom bilar rusar fram på genomfartslederna på dess båda sidor. Därefter tornar huset upp sig som ett funktionalistiskt tempel. Över en liten plätt, uppför en bred trappa, kommer man in på ett stort tomt golv omgivet av enbart glasväggar och ett tungt tak. Men i golvet finns trappor ned till våningen med kafé, bokhandel, biljettkassa och konstverken, där proportionerna och ljuset är rätt för att låta en njuta av konsten. Strax bakom byggnaden finns skulpturträdgården, och går man en kilometer till till Potsdamer Platz får man ännu en stark upplevelse av stora, höga fasader som är byggda både för att skrapa molnen, se spännande ut och vara inbjudande för människovarelser på marknivå. Jag älskar arkitekturen i Berlin som väver samman stort och smått så att en vandrare kan känna sig välkommen.
Länk till Neue Nationalgalerie Berlin
Börjes konstblogg har också sett utställningen