The Hearing Trumpet av Leonora Carrington

Marian Leatherby bor med sin son Galahad, hans fru Muriel och deras odräglige son Robert. Hon anar att de inte gillar henne och huset är trångt, men hon har det ganska bra i sitt rum med katter till sällskap och dörr direkt mot trädgården. När Marians bohemiska väninna Carmella ger henne en fint utsirad lur för att höra bättre, upptäcker hon dock att familjen planerar att sätta henne på ålderdomshem. Carmella spinner planer för att rädda Marian från detta öde, planer vilka ofta nog inbegriper att gräva tunnlar, införskaffa maskingevär och göra motstånd mot den polisstyrka hon förutsätter hålla Muriel fången. 

Det blir inget med det väpnade upproret, utan Muriel förs av sin familj till ett minst sagt besynnerligt hem för äldre damer. De enskilda byggnaderna för de inneboende har alla originella former; en svamp, en sko och liknande, allt i proportioner för en människa att bo i. Muriel blir inkvarterad i en fyr där möblerna är målade på väggen. Det gnidna paret som förestår anläggningen försöker drilla sina gäster i en egen sektliknande religion. Men via ett intressant porträtt av en abbedissa i matsalen får vår Muriel uppgifter om en ännu mer obskyr men ambitiös religiös sekt, och dras in i en annan konspiration. Parallellt sker dråpligheter och dråp inom boendets omkrets, och dessutom omvälvande händelser i världen utanför.

Boken The Hearing Trumpet har inte bara härligt surrealistisk handling, persongalleri och miljöer, utan är också skriven med en torr men uppfinningsrik humor som är utsökt underhållande.

The maid [...] seems generally opposed to the rest of the humanity. I do not believe she puts me in the human category so our relationship is not disagreeable.

Det är också uppfriskande att handlingen drivs av påhittiga åldringar, i roliga boningar som slitits av väder och vind sedan de byggdes för flera decennier sedan. Leonora Carrington var aktiv konstnär under surrealisternas storhetstid, men skrev The Hearing Trumpet år 1974, när några årtionden gått och hon själv var 57 år gammal. Boken blir ett bevis (och en varning?) för att de surrealistiska drömmarna må ha tappat litet av sin glans, men finns kvar och kan blomma upp när som helst. Vår Marian är heller ingen vissnad ros, utan minns sina spännande epoker i olika världsstäder, och drömmer fortfarande om att besöka Lappland och bli dragen av hundspann. Så som boken utvecklar sig verkar den önskan inte omöjlig att förverkliga, även för en dam på 92 år, så låt heller ingen av oss aningen yngre sluta drömma vilt!