Circular Motion av Alex Foster

Någon kom på den smarta idén att låta snabba skepp flyga västerut runt jorden, runt runt utan stopp. Man tar sig upp till dem via poddar från jordytan, och därifrån till vilken plats man vill som har en poddlandningsplats. Att resa nästan vart som helst i världen har blivit enkelt och billigt! Till slut orkar inte Tanner med det instängda livet i hembyn i Alaska, utan tar sig till New York och därifrån vidare till London och ett jobb på CWC, företaget som driver skeppen på de världsomspännande rutterna.

Men något oroväckande håller på att hända. Jordens rotation har ökat, dygnen har blivit kortare, och processen verkar fortgå. Det finns inget definitivt svar på varför det händer, men många misstänker att det har att göra med de många ständigt flygande skeppen.

En annan av huvudpersonerna i boken Circular Motion är tonåringen Winnie. Genom hennes ögon ser vi hur gatuprotester uppstår... och på något sätt inte längre handlar om att jordens tilltagande rotationshastighet måste stoppas, utan om att kräva tillgång till flygen från fler platser i världen.

Sektionerna i boken har rubriker som anger vad dygnslängden är för stunden:

DAYS OF 22 HOURS

DAYS OF 20 HOURS

DAYS OF 12 HOURS

[...]

DAYS OF 3 HOURS 

... och ännu kortare skall dagarna bli. Vi får korta inblickar i hur människors dygnsrytm förändras, men efter hand också hur jorden förändras av den snabbare rotationen. Havsnivåerna stiger vid ekvatorn och sjunker närmare polerna. Gravitationen minskar, och byggnader börjar tilta mot ekvatorn. Hela tiden börjar människor kompensera för vad som händer - skifta vattenmassor tillbaka, skaffa skydd mot att saker glider längs golvet, bygga gravitationsfält för hemmen - utan att leta upp grundproblemet och göra något åt det. På det viset är boken en bra narrspegel av hur en del människor hellre hanterar symptomen på klimatproblemen än grundorsakerna. 

På ett annat sätt är den inte det, eftersom den aldrig nämner några seriösa försök att stoppa vinkelaccelerationen, men kanske sker den forskningen frenetiskt på andra platser. Och det massiva försöket till skydd som faktiskt byggs - varifrån kom vetenskapen, tekniken, riskanalysen, finansieringen? Kanske är våra huvudpersoner lika meme-skadade Millennials och Gen Z som bokens författare Alex Foster verkar vara, med Tiktok som historielärare och en koncentrationsförmåga som dyker efter tio sekunder. På många sätt känns boken som nöjaktigt sammanfogade internet-klipp av det slag som på några sekunder skall ge maximal skräck, hjärtsnörp eller spänning. Huvudpersonerna och deras omgivningar är med om omvälvande saker men får inget djup, vare sig enskilt eller i sina relationer, och till och med i de sista kapitlen är det svårt att engagera sig i jordens öde.