Air av Christian Kracht

I storstädernas mest åtråvärda hipsterkvarter, i små butiker intill högtrafikerade gator, säljs tidskrifter med sorgfälligt stylade foton av vackra unga människor i hängslebyxor och grovstickade fiskartröjor, fint uppställda framför uråldriga stenväggar intill verkliga fiskargubbar i likadana fast skrynkligare kläder. De som köper dessa tidskrifter och de som skriver i dem bor oftast i de dyra bostadsrätterna omkring butiken, men tänker sig att de skulle vilja leva mer äkta, som människor gjorde förr och fortfarande gör på avlägsna platser.

Paul i Christian Krachts bok Air är en av dem som har gjort den drömmen till verklighet. På bokens första sidor beskrivs det noggrant kurerade omslaget till tidskriften Kūki, och nästan omärkligt övergår miljöbeskrivningen till Pauls rum där ett par gummistövlar står intill den skrovliga grå väggen vilken i sin tur understryker den släta, väldesignade interiören i resten av rummet.

Paul har faktiskt förverkligat drömmen om ett enkelt liv och bor i en liten by på Orkneyöarna. Kärleken till det enkla och okonstlade är fortfarande stark, dock inser han själv att han till skillnad från sina grannar inte har de förmågor som krävs för att leva av vad havet ger. Och att byns surdegsbageri fått högt betyg i Kūki betyder inte så mycket när bröden egentligen inte är så goda.

Det är Pauls sinne för estetik som gör honom eftersökt som inredare av exklusiva, ofta enskilt belägna platser. Nu har han blivit kallad av inga mindre än Kūki självt för att hitta den exakt rätta nyansen av vitt för en serverhall som skall inrättas intill magasinets redaktion i Stavanger. 

Kapitlen från samtidens estetslavar varvas med kapitel från en fantasy-värld av medeltida snitt. Vi kan gissa att det är Paul vi möter, här bara kallad Främlingen, uppbackad av den nioåriga tösen Ildr som är rådig bortom sin ringa ålder. Av oklar anledning vill Främlingen fly mot Ishavet i söder, då landets onde hertig är ute efter honom. Men låt oss acceptera att vi är i Pauls drömmar eller faktiskt i en annan värld, med andra förutsättningar än vi är vana vid.

Efter skärmytslingar med hertigens soldater glider hela handlingen in i en lugnare lunk på färden genom det allt kargare landskapet. Detta är tyvärr inget som boken vinner på. Fantasy-världen är inte så värst spännande i sig, och de små detaljer som dyker upp från vår värld visar sig inte betyda så mycket - förutom den antibiotika och den 3D-printade pistol som Främlingen av svårbegriplig anledning har med. Det är svårt att bli kvitt tanken att Christian Kracht tror att fantasy är en genre där litet vad som helst kan hända, och där underbara sammanträffanden förlåter brister i sammanhanget, och så skall man också vara på väg någonstans. Nej. En fantastikberättelse behöver en fungerande inre logik. Vad som händer i Air ligger farligt nära Paolo Coelhos pseudo-psykologi som inte leder någonvart. Det blir extra tydligt för att Kracht har dragit ned på tempot i handlingen. Om han vill skriva snälla, tänkvärda böcker får han anstränga sig mer.

Man kan ändå kontemplera att när Främlingen kommer fram till människostaden vid Ishavet, så vandrar berättelsens estetiska blick åter njutningsfullt över de karga, färglösa stenväggar, fårfällar och återanvända tidlösa klädesplagg han finner där. Som att han hittat det ännu mer svårtillgänliga och äkta han sökte på Orkneyöarna. Men verkligheten ligger honom hack i häl - när alla andra upptäckt samma estetik kommer den att förlora sin magiska skönhet.

Fishermancore explained

Fler böcker av Christian Kracht:

Eurotrash