I det föredömligt fylliga programhäftet till Folkoperans uppsättning av Tosca får vi inte bara en personlig förklaring av musiken av folkoperans musikaliska chef Henrik Schaefer, utan också en gedigen genomgång av den politiska situationen i Rom vid tiden för operans handling. Den före detta konsuln Angelotti vars flykt inleder hela förloppet, den maktfullkomlige polischefen Scarpia - deras fiendskap på liv och död motsvarar politiska stridigheter på nationell nivå, och när människor tvingas att välja sida riskerar även de sina liv.
Blotta misstanken om att en av operans huvudpersoner, målaren Cavaradossi, har hjälpt Angelotti, ger Scarpia anledning att tortera honom för upplysningar, och via ondsinta intriger också lägga an på Cavaradossis älskade Floria Tosca. På Folkoperans ödsliga scen framstår de båda älskandes plåga så mycket tydligare, i deras ikoniska arior. Under Scarpias lystna blick sjunger Floria Tosca om hur hon förut hade konsten, och kärleken till sin Mario Cavaradossi. I fängelsecellen minns Cavaradossi de kära besöken av sin älskade under den stjärnklara himlen. Vackert, men närmast outhärdligt, för nu har de båda förlorat allt detta på grund av andras intriger. Än mer skär det i hjärtat när de båda till slut möts och ivrigt planerar sin flykt, medan vi åskådare vet att det inte kommer att lyckas. Och miljoner människor runt hela jorden genomlever samma smärtor än idag, på grund av människors girighet och maktspel.
Det låter inte helt lyckat under första akten när orkestern befinner sig på var sin sida av scenen, och även efter att de har sammanförts och kommit bättre i takt med varandra hörs en del störande felspelningar. Men det är ändå originellt, spännande och i stort sett vältänkt att stryka alla stråkar och framföra musiken med en stråkorkester, särskilt som det gör musiken litet mindre harmonisk och tidvis mer kaotisk, i samklang med handlingen.
Den mest magnifika rösten i föreställningen tillhör ändock den grymme Scarpia, eller snarare den gode sångaren Marcus Jupither. I de brutala utsagorna utökar han musikens inre motsägelser, men i partierna där han vänder sig till Tosca är rösten så mjuk och smeksam, verkligen vacker. Tänk att den hemskaste rollen kan ge kvällens största behållning!
 |
| Foto: Mats Bäcker |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar