Det är de tre damerna utsända av Nattens Drottning som besegrar den hemska ormen. Det går i ett huj! Sedan lägger de desto mer tid på att trånande besjunga den söte unge mannen som svimmade av skräck vid anblick av besten. Ovanligt vacker är han, kanske är han något för Nattens Drottning?
Den vackre mannen är förstås prins Tamino, och snart har han fått sällskap av den färggranne Papageno, som inte är riktigt så söt och lättälskad som i andra uppsättningar, fast ändå alltid rolig. Nattens Drottning sänder ut dem båda på uppdraget att rädda hennes dotter Pamina, som är fångad av Sarastro, och lyckas de så skall den nyförälskade Tamino få gifta sig med henne!
Nu har ju librettot vändningen att Sarastro är vis och god, och förklarar för Tamino att det är Nattens Drottning som är ond och att han därför måste ta Pamina ifrån henne för att uppfostra henne rätt. Men i Stéphane Braunschweigs uppsättning på Folkoperan år 2025 är det inte så enkelt. Vi ser Pamina värja sig för sin faders vackra ord, efter att redan ha kunnat irriteras av de många utläggningarna om kvinnors oduglighet. Sarastro och hans vishetsdyrkande män framstår som dystra och förtryckande. När Sarastro sjunger om att i hans palats finns inga tankar om hämnd utan man hjälper sin broder, är det ju från en maktposition där han själv alltid kan bestämma vad som är rätt och fel, och utdöma straff till dem som inte följer de rådande reglerna.
Det skaver också en del i hur Tamino och Papageno skall prövas i hur väl de kan stå emot kvinnors vädjanden, för att till belöning få - varsin kvinna! Nåväl, vi såg ju på den hotfulle Monostatos hur illa det går när man inte kan hantera sina lustar. Men instrumenten de båda männen använder för att klara svårigheterna i Sarastros palats - Papagenos klockspel och Taminos trollflöjt - är för övrigt gåvor från Nattens Drottning. Man börjar lätt oroa sig för om den oskuldsfulle Tamino skall hjärntvättas av Sarastros Isis- och Osiris-kult, och förlora sin äkta kärlek till Pamina.
Handlingen i Trollflöjten går inte att kasta om alltför mycket, men det är bra att vi får några tankeställare på vägen. Framförandet är i vilket fall som helst ypperligt och underhållande, med välförtjänta applåder från publiken efter varje scen och varje aria. Karolina Andersson är helt enkelt magnifik som Nattens Drottning, med exakthet och inlevelse i sina tongivande arior, och som motpolen Sarastro hör vi Johan Schinklers djupa, mäktiga stämma. Endre Aaberge Dahl fyller Tamino med ungdomlighet och kärlek, och Clarice Granado ger Pamina en ljuvlig stämma och integritet också när föräldrafigurerna sliter henne åt var sitt håll. Det är inte helt lyckat att Anton Lundqvists och Josef Törners oskolade stämmor som Papageno respektive Monostatos ställs mot alla starka operaröster, även om de är starka skådespelare, men de tre damerna Karin Mobacke, Lovisa Huledal och Kari Koskinen är fantastiska var för sig och alla tillsammans, liksom de tre söta pojkarna som hjälper de unga tu på vägen. Scenografin är litet väl kal och mörk, men det gör ingenting när scenen fylls av brokig, underbar musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar