Tidstillflykt av Georgi Gospodinov

Nostalgin blir påtaglig när vår berättare Gospodinov träder in i rummet med liknande tapet och inredning som i hans barndom. Alla hade ungefär samma tillgång till möbler i 1960-talets Bulgarien, så om man inreder med dem är det många som kommer att känna sig som hemma. Möblemang och omgivningar som man känner igen ger en trygghetskänsla för människor med demens, och det är denna berömvärda verksamhet som Gaustin hänger sig åt - Gaustin, med ett namn som påminner om Augustin, tidningen för Wiens hemlösa, men än mer om Faust. Eller snarare en anti-Faust, en spegel av den Faust vars ständiga framgång i Goethes version vilar på att han aldrig får önska att tiden skall stanna, alltid skall vilja vidare:

Werd ich zum Augenblicke sagen:

Verweile doch! Du bist so schön!

Dann magst du mich in Fesseln schlagen,

dann will ich gern zugrunde gehn!

Men människan av idag vill inte bara stanna tiden, utan återvända till det förgångna. Fler rum med teman från andra årtionden och andra länders specifika årtionden byggs; i Wien, i Bulgarien, i fler och fler städer. Inte bara de dementa utan deras familj känner dragningen dit, och efter hand är det inte bara rum utan hela stadsdelar som noggrant återskapas med dagstidningar, radioutsändningar och matvaror, för människor som inte enbart vill hälsa på utan faktiskt leva i tidigare decennier.

Det är främst medborgarna i de europeiska länderna som har insett att de redan är på väg att halka bakåt i historien, och därför vill välja att återvända till en tid då de kände sig lyckade. Det går mot en folkomröstning, kollektivt land för land, och den här gången handlar inte slagorden om framtiden utan istället "Europa väljer sitt förflutna". Varje land skall välja vilket årtionde de återvänder till, och det är med insikt och uppgiven humor som Gospodinov berättar om tankeprocesserna i de olika länderna. Några av länderna bakom järnridån hade inte många goda decennier under nittonhundratalet, inte heller hemlandet Bulgarien som han besöker för diskussioner med gamla vänner. Men Ostalgi är ju en verklig känsla och genom årens dimma kan de flesta tider framstå i ett skimmer av fullkomlighet.

De är precis som förr, säger servitören konspiratoriskt när han kommer med korvarna.

   Jag hoppas att de är färskare, kommenterar jag.

[...]

   Du har redan listat ut att valet står mellan nationalism och socialism, säger K. Så långt har det gått. Om du frågar mig vad som är det mindre onda, jag vet inte. Inte för att det saknades nationalism även under den sena socialismen.

   Sedan kliver han in i sin favoritroll som lärare, och bordet förvandlas till en kateder. [...] Han säger att vi har försummat att förklara kommunismen med alla dess fasor och läger för de yngre, och därför är det en hel generation som numera bara betraktar den som ett slags lifestyle. 

Georgi Gospodinov är en god författare, både stilistiskt och idémässigt och särskilt när de båda gifts ihop i välformulerade fraser som ger handlingen en ny riktning. Översättaren Hanna Sandborgh måste ha gjort ett riktigt gott arbete. Där finns inlevelse i de personliga berättelserna i den första tredjedelen, kunniga analyser i den andra tredjedelen och genomgående ett svårgripbart mysterium kring Gaustin, som tidigt i boken verkligen tycktes ha förflyttats till 1930-talet. Boken blåser också på den pyrande glöden hos dem som önskar kunde frammana alla gamla minnen från alla spännande platser, inte bara våra egna minnen utan allas, från alla tider, och formulerar det insiktsfullt. Och det att någon har skrivit ned tankarna(Gospodinov/Gaustin) gör dem litet lättare att bära.

Frånvarosyndromet

Det finns så många platser där jag inte är. Jag är inte i Neapel, Tanger, Coimbra, Lissabon, New York, Jambol och Istanbul. Inte bara att jag inte är där, jag är plågsamt frånvarande. Jag är inte där en regnig eftermiddag i London, jag är inte där i Madrids kvällssorl, jag är inte i Brooklyn på hösten, jag är inte på Sofias eller Turins folktomma söndagsgator, i en bulgarisk småstads tystnad 1978...

   Jag är så mycket frånvarande. Världen är överbefolkad av min frånvaro. Livet är där jag inte är. Var jag än är...

   Och inte bara geografiskt frånvarande, inte bara i rummet är jag frånvarande. Även om rummet och geografin aldrig har varit enbart rum och geografi.

   Jag är inte där hösten 1989, den galna maj 1968, den kalla sommaren 1953. Jag är inte i december 1910, inte heller i slutet av 1800-talet, inte heller på 80-talet som var besatt av disco, som jag faktiskt hatar.

   Människan är inte gjord för att leva fängslad i en kropp och en tid.

(GAUSTIN, Nya och kommande diagnoser)