Barbie

Det har gjorts filmer om leksaker länge nu: Toy Story, LEGO-filmer vars handling följer storfilmer för vuxna, Transformers, ja till och med om spelet Sänka skepp. Nej, Barbie-filmen är inte bara en i raden. I linje med 2020-talets alltmer populära tema om parallella universa kommer vi till ett Barbieland där alla Barbies, Kens och udda Mattel-skapelser vet om att de är dockor och att någon i den andra världen leker med dem. 

De är också medvetna om diskussionen om Barbies roll i samhället, eller åtminstone halva diskussionen: den som säger att det är upplyftande för flickor att via sina dockor se att de kan bli vad de vill här i världen: astronaut, Nobelpristagare, president! I Barbieland lever alla de här framgångsrika dockorna sida vid sida i sina rosa plasthus. Hi Barbie! Blondast och vackrast är Stereotypical Barbie. Lyckan är så perfekt att man vill flytta in där och äta låtsasfrukost och dansa disco, samtidigt som man känner på sig att det kan bli jobbigt i längden. 

I Barbieland bor också några få av Mattels mer underligt designade dockvarianter liksom en stor grupp av Ken, och det är inte helt problemfritt. Precis som i vår värld är Ken en mindre sidekick till Barbie. Men den platinablonde Stereotypical Ken vi möter, han är jätteförälskad i den platinablonda Barbie vi följer, och det plågar honom att hon inte bryr sig om honom mer.

Men nu händer det konstiga saker. Vår Barbie börjar tänka på döden - och tåspetsfötterna blir alldeles platta! Det är dock inte första gången detta händer i Barbieland. Weird Barbie vet vad som har orsakat detta. Ja - Weird Barbie ser precis ut som en Barbie som man har lekt för hårt med - ständigt i spagat, håret avklippt och spretigt och tuschstreck i ansiktet. Men hon berättar om maskhålet till vår värld och övertalar Stereotypical Barbie att resa dit för att ställa allt till rätta.

Det är en fröjd att se en film som bryr sig så mycket om detaljerna, när detaljerna är så viktiga som i Barbiefilmen: från den Barbiefierade inledningsscenen hämtad från 2001 - ett rymdäventyr, över referenser till andra filmer och företeelser, till alla prylar och kläder i Barbievärlden som är perfekta men litet stela och plastiga. När Barbie och den medsmugne Ken kommer ut i vår värld är de för grälla till och med för Santa Monica Beach, och de nya människokläderna de skaffar sig är maximalt lika något man kan köpa till sin docka i en leksaksaffär.

Självklart borde Barbie kunna få hjälp i sitt sökande av tjänstemännen på Mattel, eller hur? Men männen som säljer dockan (och i sina likadana utstyrslar och småfumliga beteenden liknar de leksaksgubbar själva) vet vilken katastrof det kan bli om en förrymd Barbie kliver runt i vår värld, och vill smussla undan henne och lura tillbaka henne så fort som möjligt. Tack och lov hålls deras jakt på Barbie (och Ken) på en lättsam nivå och tar inte för stor plats i handlingen.

För det verkliga temat kommer vi till när Barbie träffar den som har lekt med henne, den som fått henne att fundera på döden. Nu får även den perfekta blonda rosaklädda Barbie höra om den andra halvan av dockornas inflytande på vår värld: onaturliga kroppsideal och stereotyper som håller flickor och kvinnor tillbaka i strävan efter att göra det de vill av sina liv. Ingen kan förklara detta lika effektivt som en sur tonårstjej!

Men varken den ena eller den andra halvan är hela sanningen. Uppmuntran till att bli president (klädd i rosa) kan kännas både inspirerande och tvingande, liksom pyntandet med läppstift och söta kläder. Varken de som hatar eller de som älskar Barbie och att göra sig fina (och att klä upp sig i rosa och se Barbiefilmen) har hundra procent rätt, och de flesta har delar av båda inom sig och olika mycket olika dagar. Det största sveket är att ställa de båda sidorna mot varandra, och tvinga flickor att välja och sedan se ned på den andra sidan.

Och visst kan detta också gälla för Ken och alla pojkar och deras leksaksgubbar också. Men i den här filmen håller Stereotypical Ken på att vända vanan att bli förbisedd till något katastrofalt. Vi får se en liten upprättelse för den trånande, ensamme Ken fast kanske inte helt tillräckligt för den evige sidofiguren. Men det här är Barbies film, och så skickligt och snyggt som den är gjord är den lätt att älska även för de många manliga biobesökarna. 

Skådespelarna är inte alls plastiga; Margot Robbie är kongenial som någon som är stöpt i en perfekt form men börjar mjukas upp inifrån. Kate McKinnon är förstås genialisk som Weird Barbie, och Michael Cera som i åratal gestaltat söta, förvirrade pojkar på och utanför bioduken är som gjuten som den svårtydde Allan. Störst bredd av alla visar dock Ryan Gosling som Ken som går från vankelmodigt andrahandsval till självsäker machoman med sväng i höfterna, hela tiden med glimten i ögat. Barbie har ju sedan länge varit mycket mer än en leksak. Det har skrivits avhandlingar om hennes inflytande på samhället och feminismen ur många synvinklar och även utanför akademin diskuteras hennes roll och inflytande på flickor och övriga människor. Greta Gerwig har byggt samman detta med Barbies rosa drömhus, drömbil och drömgarderob till något mycket mer än drömlivet för Barbie och barnen som leker med henne.