Min fars huvud av Jelena Botjorisjvili

Farfadern har pondus och därmed grannarnas respekt dels som en kvarleva från tiden då hans familj var adlig, men nu då förhållandena vänts upp och ned och blått blod ses som suspekt, är han ändå respekterad i rollen som tandläkare. Kvinnor tyr sig till honom: han har både en Andra fru och en Tredje fru boende hos sig, trots att den första hustrun är den enda han älskar. Men man behöver ty sig till varandra och knyta sitt liv till någon - det är viktigt att vara gift, extra viktigt för en kvinna vars heder hela byn håller ögonen på.

Fafotjka hade trott att Oliko och Nutsa skulle sätta henne i soffan när hon fyllde sexton, och tillsammans och i mun på varandra röja familjens alla hemligheter. Den viktigaste av dem var hur de hade lyckats gifta sig, båda vid sexton års ålder.

De fem berättelserna i boken Min fars huvud framförs alla huller om buller, med tillbakablickar och sidosprång mellan människornas historier, och kanske är det så som livet upplevs i ett land där segerherrarna skriver om historien med jämna mellanrum och ens egen existens kan hotas av NKVD eller det krig där man växlar in fem sovjetiska liv för varje tyskt liv. Då är äktenskapet och maken/makan den enda konstanten, och för unga flickor är själva bröllopet en dröm. Eller en mardröm, eller något man undrar över och oroar sig för under många år, särskilt om det låter vänta på sig.

Jelena Botjorisjvilis språk är fullt av oväntade bilder som man behöver anstränga sig för att leva sig in i och förstå, och de blir litet extra svårgripbara av textens snabba kullerbyttor mellan olika scener (vilka ibland sker för att intrycket av en grymhet inte skall bli för hårt). Några scener återkommer; att upplyft av ett par starka armar, att bli ställd eller lagd på ett bord. De halvsagda meningarna blir också svårare att tyda då väl de flesta av oss läsare inte har hela bakgrunden och förståelse av livet och miljöerna i Georgien. Men det går att gissa varifrån det silkiga röda tyget kommer vilka plötsligt alla i byn har sytt sina underkläder av.

Titelnovellen sist i boken ger den mest sammanhängande inblicken i livet i de sönderfallande sovjetstaterna. Huvudpersonens far hör till partiets tjänstemän men har inte vilja eller förstånd till att utnyttja sin ställning till förmåner i gråzonen, vilket irriterar hans hustru. Tvärtom drabbas de lika mycket som alla andra familjer.

Jag minns hur vi hamnade vid ruinens brant varje gång pengarna byttes ut. Oftast av alla var det Gorbatjov som bytte ut de sovjetiska pengarna, och det var alltid vi, de vanliga medborgarna, de med matkassarna, som drog det kortaste strået. Ibland meddelade man om en ändring tidigt på morgonen, tio rubel blev till en utan att priserna ändrades. Och inget kunde vi göra! Eller så kunde man bara växla en viss summa, och resten blev till skräp. Eller så avskaffade man hundralapparna - utan någon växling, bara sådär.