Antara möter små motgångar vart hon än vänder sig; doktorn som inte tycks ta mammans förvirring på allvar, Dilip som inte riktigt står på hennes sida och inte minst mamman med sina nålstick till kommentarer varvat med farligt destruktiva påhitt. Parallellt med berättelsen i nutid får vi scener ur Antaras barndom, när modern lämnade äktenskapet med dottern i släptåg för ett konstigt liv, inte anpassat för barn, i en ashram kring en guru som tog all uppmärksamhet.
Antara är konstnär och några av glimtarna av hennes artistiska kall är riktigt fascinerande. Hon är också en person som tänker mycket, analyserar och planerar för att försöka hantera den verklighet som hon aldrig riktigt kan lita på. Jag sympatiserar med henne, men de partierna är ofta klumpigt insprängda i de båda historierna på olika kronologiska plan, överlastade och utan tillräcklig förankring i den övriga texten.
It is a struggle to remain present wherever I am, because my minds travels in time and space, not just to past and future but also to the homes that surround us in this compound, to the bodies that inhabit this city. When I see population graphs, the country seems like a heaving mess, numbers skewed to the young and the hungry, and I imagine them all just outside, climbing over one another until they find their way through an open window, a hatch or even a crack, and they are all in here with me, or nearby, advancing, sweating, crying out, bleating, neighing, sometimes a sea of white, sometimes of colour, and I feel the menace at the back of my neck even as Dilip and I continue our quarrel about what kind of furniture will fit in our studio.Antaras historia är inressant och viktig att få höra om, men jag tror att Avni Doshi kan utvecklas som författare och skriva ännu bättre böcker i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar