I slutet av 1800-talet skrevs de tre pianokvartetter vi bjöds på, men sinsemellan mycket olika. Det var fint att få höra och kunna jämföra alla tre, och de framfördes mycket kunnigt och vackert av Andrej Power (violin), Pascal Siffert (viola), Marie Macleod (cello) och Martin Sturfält (piano).
Först begav vi oss till 1891. Det inledande stycket blev aldrig någon hel kvartett, men Wilhelm Stenhammars tidiga verk Allegro brillante för pianokvartett i Ess-dur är mycket hörvärt på egen hand. Det är ett positiva och lättlyssnat verk, där stämmorna stöttar varandra och följer varandra i fråga-svar konstellationer. Den här goda stämningen inbegriper åhöraren, som inbjuds till att låta sig underhållas.
Från samma år är Amanda Maier-Röntgens Pianokvartett, skriven mot slutet av hennes bana. Det har en mycket annorlunda karaktär, och till skillnad från Stenhammars verk innehåller det många och komplexa idéer, så många att de nästan knuffar undan varandra för att få komma fram och höras. Ibland lät musiken närmast stressad av att det ständigt dök upp nya musikaliska teman, men det gjorde också verket mångsidigt och spännande.
Den som många håller som den allra främsta pianokvartetten någonsin avslutade konserten: Johannes Brahms Pianokvartett nr 3 i c-moll från 1875. Här kan man verkligen känna att det är ett verk av en gedigen och erfaren kompositör, som kan skapa rika harmonier utan att överlasta klangen. Men här fanns en oro i musiken som nog delvis låg i framförandet, som hade litet mer precision än inlevelse och också ett ständigt framåtdriv som underströk oron. Det kan vara svårt att hitta rätt känsloläge för att spela Brahms musik. Men det var ändå skönt att få höra detta väl balanserade stycke, och överhuvudtaget en konsert med pianokvartetter, som är en välljudande konstellation.
 |
| Amanda Maier-Röntgen |
Från samma år är Amanda Maier-Röntgens Pianokvartett, skriven mot slutet av hennes bana. Det har en mycket annorlunda karaktär, och till skillnad från Stenhammars verk innehåller det många och komplexa idéer, så många att de nästan knuffar undan varandra för att få komma fram och höras. Ibland lät musiken närmast stressad av att det ständigt dök upp nya musikaliska teman, men det gjorde också verket mångsidigt och spännande.
Den som många håller som den allra främsta pianokvartetten någonsin avslutade konserten: Johannes Brahms Pianokvartett nr 3 i c-moll från 1875. Här kan man verkligen känna att det är ett verk av en gedigen och erfaren kompositör, som kan skapa rika harmonier utan att överlasta klangen. Men här fanns en oro i musiken som nog delvis låg i framförandet, som hade litet mer precision än inlevelse och också ett ständigt framåtdriv som underströk oron. Det kan vara svårt att hitta rätt känsloläge för att spela Brahms musik. Men det var ändå skönt att få höra detta väl balanserade stycke, och överhuvudtaget en konsert med pianokvartetter, som är en välljudande konstellation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar