Wolfgang Rihm och Symphonie fantastique

Under ledning av dirigenten Christoph Eschenbach och med solisten Tzimon Barto vid flygeln bjöd Kungliga Filharmonikerna på två mycket innehållsrika verk. Det första var Pianokonsert Nr. 2 (2014) av Wolfgang Rihm, ett ytterst modernt verk som de båda gästerna framfört tillsammans med NSO i Washington tidigare i år. Pianot får ljuda på så många olika sätt, ibland i stillsamt samarbete med orkestern, ibland oberoende av orkestern, ibland verkar orkesterns sektioner spela som i strid mot varandra. Men märk väl att det aldrig låter slarvigt; Eschenbach vet vad han gör, och precis som Barto är han djupt engagerad i framförandet och njuter av det. Som vackrast låter det ändå i mina öron när alla instrument försiktigt skapar toner i det högre registret och närmar sig harmoni. Tillsammans med ett antal stråkar gav Tzimon Barto oss så ett ljuvt extranummer av Bach.

Tzimon Barto

Ännu mer uttrycksfullt var dock kvällens andra verk, Hector Berlioz Symphonie fantastique (1830). Utan att fastna i den uttalade handlingen för symfonin som dessutom avspeglades i Berlioz liv är musiken berättande i sig själv. De två första satserna är konventionellt vackra: i den andra, Un Bal, låter orkestern oss dansa fram som i ett hav av flytande kola, och då menar jag inte att det är segt utan att det är guldbrunt glänsande, sött och oemotståndligt.

I tredje satsen, Scène aux champs, är det som att Berlioz, dirigenten och orkestern startar ett experiment tillsammans, ett som åhörarna får vara med och tjusas av. En oboist, perfekt stöttad av horn, klarinetter och allteftersom flöjt och ännu fler blåsinstrument, spelar fram lockande melodier. Så småningom får stråkar och slagverk ansluta sig, och klangen sväller till ett stort, kraftfullt parti. Men instrumenten faller bort igen, och i slutet av satsen är det återigen bara oboen och annat träblås som bär fram musiken, och det är fullt tillräckligt.

Men den intensiva fjärde satsen, Marche au supplice, är ett helt äventyr i sig själv, med uppfordrande marscher och spännande händelser. Men både den och den sista satsen, Songe d'une nuit du sabbat, är så fyllda av glädje och energi i det här framförandet, att det är det de förmedlar till oss i den lystrande publiken, snarare än de sinistra händelser som kompositören ville få oss att tänka på. Eschenbach och filharmonikerna kastar sig in i varje not med precision och inlevelse, och finalen är magnifik. Vilken energikick, vilket glädjepiller! Dirigent och orkester var välförtjänta av publikens applåder och bravorop. Jag hoppas att Christoph Eschenbach återkommer många gånger!

Christoph Eschenbach, Foto: Jan-Olav Wedin