Jag är glad att samtalet hålls på danska/svenska. Vi bör åtminstone kunna förstå våra grannspråk, och många i publiken nickar glatt över den träning de fått av alla danska TV-serier. Høeg försvenskar några ord ibland, glömmer sig och väver in ord med mindre uppenbara översättningar, men är på det stora hela möjlig att följa med på sitt eget språk, och det är ju ett stort plus.
Høegs nya bok Effekten af Susan kommer förstås i fokus. Susan är fysiker och tror på rationella förklaringar till livet och dess innehåll, men hamnar i situationer som är ologiska och okontrollerbara. Till det kommer också hennes förmåga att få människor att öppna sig för henne, och Høeg berättar att han känner två människor som har liknande förmågor i verkligheten. (Jag vill flika in att jag varit med om något liknande. Under en särdeles svår tid var det till mig som flera människor plötsligt vände sig för att berätta om sina djupaste problem. Jag vet inte om de drogs dit av att jag själv verkade som en olyckssyster, eller tvärtom extra stark, och verkligheten låg till hälften i vardera skålen. Vid tillfället utgjorde de tunga bördor som var svåra att hantera, så jag kunde känna mig in i Susans situation.)
De starka kvinnorna i Peter Høegs böcker har sin källa i de starka kvinnorna i hans egen familj. Särskilt farmodern inspirerade honom till att börja berätta, då hon själv var en mycket speciell berättare, med idén att historierna skulle härda barnen. Med inlevelsefull gestik visar Høeg hur hon kom in till honom och brodern om kvällen och frågade om de ville höra en godnattsaga; en lång, detaljrik och erbarmligt deprimerande godnattsaga om en ledsen pojke i en vissen värld... Det är så deppigt att det är dråpligt, men också spännande och lockande.
Men framför allt skriver Peter Høeg berättelser för att skapa möten, djupa möten. Det finns så mycket ensamhet i världen, men i bästa fall kan en berättare och en lyssnare mötas i berättelsen.
Handlingen Høegs böcker kommenterar vår samtid, men han har aldrig ett politiskt syfte när han börjar skriva; då förlorar man magin i berättandet. Men han har en struktur, och sedan fyller han den med sin privatpersons tankar, politik, familjen, så det blir ändå ett avtryck av det som finns runt omkring. På grund av några viktiga byggstenar i Effekten af Susan har han blivit inbjuden till olika sällskap som vill förutse framtiden, och även till Niels Bohr-institutet där han fick möta intresserade fysiker. Høeg beskriver sig som olyckligt förälskad i naturvetenskapen: han älskar den men den älskar honom inte tillbaka. Men med fysikerna han träffade ville han uppleva möten som var som pauser, för pauserna är källor till kreativitet.
Jag är glad att Ingrid Elam tar upp ett begrepp ur boken De kanske lämpade som gjorde mig förvirrad och litet ledsen när jag läste den: att när en vuxen ger ett barn beröm, så ger hen ett betyg, och att det är hämmande för barnet. Då tyckte jag att det var hårt att inte få beröm för att man har gjort något bra, men när Høeg nu utvecklar tankegången förstår jag hur det är menat: Det är bättre att säga "Jag blir så glad när du spelar piano", eftersom det inte tvingar barnet att jämföra sig: "spelar jag sämre nu än den gången jag fick beröm?" Men jag tycker ändå att det är onödigt strängt att inte ge ett erkännande när man ser att någon antingen har ansträngt sig extra mycket, eller har lyckats bättre än förr. Många barn växer ju fortfarande upp utan uppskattning från vuxenvärlden, och något som Høeg också berättar är att den vanligaste orsaken till att människor söker terapi är att de inte kände sig sedda som barn.
Høegs engagemang för barnens bästa är dock inte att ta miste på. Vi får höra om föreningen Barns livskunskap som han var med och grundade, och som försöker ta reda på hur barn kan behålla kontakten med sitt eget inre. När den gamla sortens auktoritativa barnuppfostran försvann ersattes den inte med något, och idag tillkommer också ett tryck från sociala medier. Empatisk kommunikation och liknande sympatiska övningar är ett medel att hjälpa barnen att finna sin inre värdegrund. Høeg visar också en rolig fysisk "överfalls"-lek han leker med sina egna barn, något som är svårare att göra när man är vuxen och tappat vanan för fysisk närvaro och även aggression.
Under sin författarbana har Høeg blivit försiktigare, av omsorg om sina läsare. Boken De kanske lämpade sårade många när den kom ut, och det vill han inte göra om. Därför sade han också nej till en filmatisering av den häromåret. Att skriva Effekten af Susan var roligt men krävande. Det är fint att höra Høeg tänka tillbaka till den stora glädjen att läsa teckande serier som barn, en känsla han vill komma tillbaka till. Som läsare håller jag med honom och känner med honom, och hoppas på att få följa med dit hans fantasi leder oss många gånger till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar